Journalistik nära människorna engagerar


Som journalist möter man ofta människor som säger ”det här borde du skriva om” ”detta vill jag läsa om”. Det kan vara allt från jobbiga rättshaverister som har något ”case” till vanliga personer som undrar över vissa fenomen eller som tycker att just deras vän har en historia utöver det vanliga.

Problemet är att det är svårt att hitta ett forum. Som anställd journalist fick jag ofta svara att storyn låg en bra bit utanför min tidnings ämnesområde.

Lokaljournalistik ger koll på vad som händer hemmavid

Många gånger vill människor läsa om det som händer på orten där de bor. Det är viktigt för tryggheten och hemkänslan att man har koll på det som sker.

Att man fattar när och varför gatan grävs upp, busslinjen läggs om – eller vad det där plötsliga blåljuspådraget handlade om. 

I brist på fakta frodas rykten.

Många platser saknar i dag lokal journalistisk bevakning.

Det har visat sig få konsekvenser för demokratin.

Forskare har funnit att lokaltidningsdöden i England kan ha varit en bidragande orsak till att Brexit fick fler anhängare än Remain – många riksmedier drev en hård brexit-kampanj, medan det inte fanns så många medier som fångade upp de lokala rösterna för att stanna i EU. 

Närmiljön är viktig. Vad planeras? När blir det klart?

Det har också visat sig att Sverigedemokraterna är starkare i bygder där det inte finns lokala medier.

Lokal blev global

Nu börjar många få upp ögonen för att lokal journalistik behövs. Olika försök görs.

Våren 2017 startade en svensk nyhetsbyrå, www.njus.me , med ambitionen att stärka den lokala journalistiken i Sverige. Idén vann snabbt gehör bland journalister och ett 70-tal anslöt sig och började leverera. Njus.me tog också in material från riksmedia och blev en praktisk tjänst för läsare som snabbt ville ha koll på vad som händer.

Men det visade sig svårt att få ekonomi i nätverket av lokala journalister, trots att ersättningen var så blygsam att det närmast var att betrakta som volontärarbete.

Jag var en av dem, hade haft jätteroligt under den period jag jobbade för dem eftersom jag kunde intervjua alla de där som hade intressanta saker att berätta.

Njus.me är i dag en global tjänst med bortåt en halv miljon användare – de flesta i Indien, England och Sverige. Så kan det gå.

Intresset ökar

I år är jag i stället involverad i ett annat projekt, www.gazzine.com,  Det är en ny plattform som kopplar ihop journalister med läsare. (Se mitt förra inlägg).

Och precis som i förra inlägget måste jag lyfta fram härliga kollegan Gunilla Håkansson som rapporterar från journalistseminariet newsrewired i London den 6 mars i år. 

Där talade både stora och mindre mediebolag mycket om lokaljournalistik:

Här kommer långa citat från Gunillas artikel:

”Jess Brammer, heads of news på HuffPost i Storbritannien berättade om hur de samarbetar med lokala reportrar över hela landet, gärna med så ”små” nyheter att inte ens lokalpressen (i den mån de fortfarande existerar) skulle ta upp dem.”

Ett exempel är en artikel om en 80-årig kvinna som tappat sitt oberoende sedan bussens söndagsturer drogs in. Nu måste hon be om skjuts för att hälsa på vänner.

BBC har skapat en ny modell för lokal bevakning:

”På BBC har man för närvarande 150 oberoende nyhetsleverantörer kontrakterade över stora delar av landet som bevakar kommunens diarier och polisen bland annat. Under rubriken ”Local news breaking out of the London bubble” berättade Matthew Barraclough, head of Local News Partnerships på BBC om satsningen.

–      Vi får en helhetsbild om vi vill djupdyka och göra jämförelser på något område, säger han.

Ett exempel är den allvarliga bristen på socialarbetare med inriktning på barn som råder i hela landet, där man med hjälp av sina samarbetspartners snabbt får fram en jämförelse på hur det ser ut i olika kommuner.”

Löser lokala problem

Vad hände på stan i går kväll?

”På mindre tidningar som lokala Nice-Matin i Frankrike berättar journalisten Aurore Malval att man är nära läsarna, som också är med och betalar genom crowdfunding och de är direkt med och bestämmer innehållet i kommande reportage genom att rösta fram månadens tema. När röstningen är klar kungörs detta på Facebook. Omkring 10-15 artiklar skapas, en del av dem blir undersökande journalistik där läsarna är med och gräver.

– Istället för att lämna läsarna deprimerade tar vi också tillsammans med dem fram tänkbara lösningar på det problem vi undersökt, säger Aurore Malval.”

Framtid

Själv hoppas jag att www.njus.meblir ett stort, starkt globalt bolag som åter kan ta upp den tappade lokaljournalistiktråden.

Att www.gazzine.comkan bli den nya plattformen för intressanta, människonära reportage som inte nödvändigtvis ska klämmas in i de trånga mallar som tidningstitlarna består. 

Till sist att ämneskunnande, hantverksskicklighet och journalistisk hederlighet ska premieras och hyllas.

Mediabranschen återuppfinner sig själv


Den som grips av panik och febrilt försöker rädda vad som räddas kan har svårt att tänka klart. Men den som i tider av stark förändring behåller förmågan att hålla huvudet kallt och hitta nya möjligheter stärks. Just nu händer en del nytt.

Lite historia: Vid millennieskiftet började de digitala tidningarna komma igång. De var gratis, oftast fungerade de som komplement till en papperstidning – en kanal för snabba nyheter. Läsarna upptäckte snabbt att det var bekvämt och billigt att kolla nyheter på nätet. Papperstidningen började kännas ohipp.

Att sätta upp betalväggar visade sig inte funka så bra. Digitaltidningarna höll i allmänhet inte en kvalitet som läsarna ville betala för. På webben sattes ofta de oerfarna journalisterna. Deras uppgift blev att snabbt rewrita de pressmeddelanden och det nyhetsbyråmaterial som flöt in.

Snorkighet lönar sig inte

Journalisterna på den ”fina” papperstidningen ville helst inte ta i nättidningen med tång.

Där gjorde förlagen ett stort misstag. De trodde att den digitala publikationen skulle dra låga kostnader, kostnader som lätt skulle täckas genom bannerannonser.

Smartare mediahus hittade förstås sätt att få läsarna att betala för speciellt material, som travresultat och speciellt hjärteknipande artiklar. Men många underinvesterade i sin digitala affär.

Egentligen är ju möjligheterna stora.

En digital publikation kan bli verkligt intressant. Den kan öppna lager på lager med fördjupning – filmer, fler bilder, referenser, länkar…

Den kan också lokalanpassas, så att varje ort kan få sina nyheter.

Men det kräver att man ger journalisterna utrymme att tänka kreativt och att man skapar flexibla digitala lösningar.

Olika sociala medier kan användas för att driva läsare som är villiga att betala för sin mediekonsumtion.

Nu håller saker på att hända:
DN har ökat antalet digitala prenumeranter. Det har visat sig att många av dem bor i Västra Götaland. Så nu öppnar DN en redaktion i Göteborg, bemannad med fem journalister.

Chefredaktör Peter Wolodarski skriver i DN den 24 mars 2019 att ”en medveten satsning på kvalitativ journalistik gjorde det möjligt för oss att växa genom digitala prenumerationer, vid sidan om papperstidningen. Det har stärkt DN:s ekonomi och skapat en god spiral. /…/ Vi vet vid det här laget att ambitiös journalistik uppskattas så pass mycket att många är beredda att betala för den, även i digital form.”

Journalister tar makten

Ett helt nytt initiativ är plattformen https://www.gazzine.com/  som ännu bara finns i en betaversion. Det är en sajt där journalisterna själva presenterar sina artiklar, utan den mellanhand som en tidingstitel utgör. Gazzine kommer när den är färdigutvecklad att ta betalt direkt av läsarna, och intäkterna kommer huvudsakligen att tillfalla journalisterna.

– Tanken är att koppla förbi förlagen, stärka journalisternas varumärken, och ge journalisterna direkt kontakt med sina läsare, säger initiativtagaren Anna Holmquist.

Anna Holmquist är vd för Strossle, ett företag som hjälper publicister att förbättra sin digitala affär. Anna, som själv har en bakgrund som journalist, har bekymrats över hur journalister och läsare glöms bort i en tid då journalistiken blir allt mer trängd både av ekonomiska och antidemokratiska krafter.

Gazzine kommer huvudsakligen att vara ett magasin med ett brett utbud av ämnen. I planen ligger att bli en internationell sajt så fort som möjligt. Riskkapital söks för att gå skarpt.

Betasajten öppnades för journalister vid årsskiftet. I dag har fler än 150 journalister anslutit sig till initiativet. Redan nu finns det mycket intressant material att ta del av, och det är fortfarande helt kostnadsfritt för läsaren. Så kolla för all del in den.

Framgång hägrar

En av skribenterna är Gunilla Håkansson, tidigare chefredaktör för Allas Veckotidning. Här är hennes spaning från Financial Times, ett annat medieföretag som har tagit sig an digitaliseringen på ett konstruktivt och lönsamt sätt:

Kloka medieföretag ser sig som plattformar med ett brett utbud av tjänster. Bra artiklar, poddar, filmer, seminarier, fester, resor, och kurser attraherar både läsare och annonsörer.

Men många sitter fast

Men majoriteten av tidningsförlagen är fortfarande panikslagna. De gräver sina gravar själva med ständiga nedskärningar, fulavtal för frilansar, delning av material på olika titlar, könlösa gratisbilder eller reportrarnas egna mobilbilder samt okritisk publicering av pressmeddelanden.

Nedskärningarna drabbar främst journalisterna. Den tunga overheaden av välavlönade mellanchefer, lokaler, tryckeriavtal och tjänstebilar hänger ofta kvar.

Om tidningsbranschens självförvållade kris

En affärsmodell som funkat en bra bit över 100 år har visat sig otjänlig i det digitala landskapet. Tidningsbranschen har drabbats av kollektiv panik. Panik är ingen bra grund för att fatta vettiga beslut.

Bilden är bekant:

Annonsörer sviker. Journalister sägs upp. Publikationerna fylls med pressmaterial från företag. Läsarna tröttnar. Upplagor sjunker. Fler annonsörer sviker…

Allt skylls på digitaliseringen.

För att sätta saker i sitt rätta sammanhang är det klokt att titta lite på historien:

För mycket länge sedan – under förförra seklet – var tidningar något som berörde en ganska liten krets. Det var få som hade råd att hålla sig med tidning. Intäktsmodellen bestod huvudsakligen i att man tog betalt av läsaren för det redaktionella innehållet. Annonsmarknaden var klent utvecklad. 

Tidningar var en angelägenhet för välbärgade män

I Sverige var det en framsynt dam som ändrade på detta. Sofia Gumaelius flyttade till Stockholm 1877. Hon var född i Örebro, dotter till grundaren av Nerikes Allehanda. Hon startade en liten annonsbyrå. Tanken var att få fler annonsörer till tidningarna så att tidningarnas intäkter ökade. På det viset kunde priset på lösnummer och prenumerationer hållas nere så fler hade råd att köpa tidningar, vilket gjorde att annonserna spreds till större grupper.

Den modellen funkade fint under hela 1900-talet. Till sist så bra att många tidningar blev helt gratis för läsarna.

I början av 2000-talet var tidningsbranschen välmående. Annonser subventionerade journalistik. 

Men modellen hade en baksida. Många tidningsägare hade fullt fokus på att göra annonsörerna nöjda, men brydde sig inte så mycket om läsarna.

”Skriv inget som upprör annonsörerna” var chefredaktörens mantra på den landsortstidning där jag gjorde mina första lärospån som journalist.

Men medialandskapet förändrades.

Tidningarna började lägga ut sina nyheter på webben, utan att ta betalt för dem. Tänkte väl att annonsörerna skulle betala för bannerannonser för att finansiera. Men tidningarna hade inte längre den positionen på sin lokala marknad. Nya kanaler hade dykt upp. Brevlådorna hade sedan länge fyllts med tryckt direktreklam från lokala handlare. 

Jaja, det var ju synligt och tydligt.

Lokalradion sände reklam.

TV-reklamen hade också ätit en bit av kakan.

Och en bit in på det nya millenniet kom Facebook och Google och slurpade i sig från både tryckt media och etermedia.

Så där står tidningar som inte har fokuserat på att vara relevanta för sina läsare. Eller snarare – med ägare som inte sett läsarna som själva grunden för verksamheten. 

En del försökte lura annonsörerna ännu en liten tid genom att blåsa upp sina läsarsiffror hos TS. Det eroderade förtroendet ytterligare.

Relationen till läsarna har i bästa fall vårdats av journalister.

Men när ägare inte ser journalisterna som en tillgång utan som en kostnad som bör rationaliseras så hårt som möjligt blir relationen till läsarna lidande.

När annonsintäkterna flödade in kunde journalisterna använda tidningarna som en arena för självförverkligande, för att driva frågor eller skapa klarhet, gräva fram nyheter, påverka samhällsutvecklingen.

I dag handlar det mycket om att sitta vid desken i ett inflöde av pressmeddelanden från företag och pr-byråer. Varje journalist skriver för flera digitala eller fysiska publikationer. Det ges inte mycket tid för intervjuer eller självständig research.

Sällan ute på fältet…

Förlagen minimerar frilansbudgetar, och i det fall de stora förlagen med många titlar köper in material tvingas frilansaren skriva på avtal som innebär 1. att förlaget köper alla rättigheter till text och bild 2. att förlaget har rätt att återpublicera materialet i obegränsat antal publikationer 3. kan sälja vidare till annat förlag mot att frilansjournalisten får ett ytterst litet arvode.

Journalisterna tröttnar och tar andra jobb

Läsarna vänder sig till andra medier för att hitta liv, nerv, ett personligt tilltal. De som i dag bjuder på ett engagerande innehåll är inte journalisterna och förlagen utan influencers

På Youtube och Insta bjuder de på ett flöde av engagerande material, men den verklighetsbild de ger är måhända lite skev.

Annonsörernas pengar styrs till de sociala medier där publiken finns.

En tidningsbransch som längesedan glömt vilka de i grunden är till för befinner sig i en självförvållad kris.

Kitsch är också design


Ambientemässan i mitten på februari. Det är designprofessor Hansjerg Maier Aichens sista guidetur runt i Messe Frankfurts gigantiska och innehållsrika hallar. Han är snart åttio år. Samma engagemang för ung design som förr. Mer hoppfull men också mer kritisk än någonsin.

Hansjerg Maier Aichen är professor i produktdesign vid Staatliche Hochschule für Gestaltung i Karlsruhe, Tyskland. Han har designat en rad vardagsföremål som blivit ikoniska nog att kopieras för massmarknaden. 

Ser framåt. Professor Hansjerg Maier -Aichen tror att mässan får en intressantare roll i framtiden.

Under många decennier har han guidat designjournalister runt bland mässans nyheter. Visat upp lovande, nytänkt, personlig design. Stannat till i montrarna hos nyexaminerade designers och låtit dem förklara hur de tänker, hur deras produkter ska bidra till att världen i något avseende blir bättre.

Det är dyrt att ställa ut på Messe Frankfurt – men på några av de stora mässorna får designers i startskedet på sina karriärer fri monteryta. För många har detta kickat i gång karriären. 

Smart och smakfullt från en guidad visning 2018

Det finns en konflikt här. Stora företag på jakt efter talanger suger gärna upp unga designers och deras nyskapande idéer, men idéerna kan lätt förvanskas när de ska anpassas till ett etablerat storföretags tradition, produktionsapparat och kultur.

–Inhousedesigners tappar lätt kreativiteten. Men i dag ser jag en ökad tendens att unga designers hittar samarbeten som gör att de kan nå ut, men ändå bevara sin identitet, säger han.

En farsot

Världen översvämmas av produkter. Det är det stora miljöhotet, menar han.

Han talar om överproduktionen som ett slags farsot – det produceras prylar som ingen egentligen behöver, som blir ett slags visuellt skräp i våra hem. De är ofta av låg kvalité så de går sönder, men även om de inte hunnit trasas slängs de för att människorna tröttnat på dem och köpt nya. 

Meningen med allt detta?

Otroligt mycket produkter destrueras också för att de blivit osålda. Det har med de stora tillverkarnas och kedjornas volymtänkande att göra. Det är på volym som stora företag kunnat växa och tjäna stora pengar. Att en del produkter bara eldas upp efter att först ha fraktats över halva jorden tär bara litegrann på de ekonomiska marginalerna. Men för miljön är den praktiken i längden katastrofal.

–De senaste 25 åren har utvecklingen accelererat, säger professorn som i åratal predikat det motsatta förhållningssättet – producera, sälj och köp färre men bättre saker.

Ett lugnare liv, med pålitligt fungerande produkter i hållbara material producerade med så lite miljöpåverkan som möjligt och under goda arbetsförhållanden låter som en dröm.

Under alla de år jag har bevistat mässor i Frankfurt och följt professorns guidade turer har han visat mycket smarta lösningar, multifunktionella produkter för små bostäder. Saker som kan vårdas och älskas länge och inte kastas vid nästa flytt och som kan återbrukas och återvinnas när de tjänat ut. En annalkande recession ser han som en bra möjlighet att göra ett omtag.

Hushålla bättre

– Resursbrist kan ge oss nya bättre produkter. Design blir mer research, säger han.

Kritisk mot den stora mässan har han varit i decennier, men han tror att mässan för att behålla sin relevans kommer att anpassa sig efter ett mer resurshushållande samhälle:

–Det vore vackert med några tomma hallar i detta jättebygge, utbrister han.

Så tar han fram sin mobil och visar bilder han tagit av jätteväggar med hundratals produkter staplade på små hyllor – vem ska köpa allt detta?

Kom och köp – eller inte

Men ändå – en värld där allt är smakfullt, avskalat och hållbart i de mjuka harmoniska färger som är så populära nu – blir det inte för präktigt? Humorbefriat?

Kan inte också det billiga, massproducerade inte så smakfulla laddas med kärlek och betydelse och försvara sin plats i ett hem?

Denna sista dag tar vi en liten sväng till en hall med presentprodukter. 

–Design är kommunikation och kitsch är också design, säger professorn och stegar fram mot en monter med löjliga kattfigurer, astronauter och annat fånigt. Men snyggt.

Ädelkitsch i bra material. Maier-Aichen-godkänd kitsch.


Kitsch med mening?

Donkey Products heter det Hamburgbaserade företaget. Företagets ägare Florian Berger står i montern och förklarar meningen med de vinkande Lucky Cats i olika färger och de guldskimrande astronauterna:

– De är inte till för att vara nyttiga. De är till för att locka fram ett leende, att vara en omtänksam gåva till den som har allt, men som ändå vill öppna ett paket och bli överraskad, säger han.

Vill ha! sa den svenska designskribenten som annars ser sig som minimalist.


…och varje vinkande lyckokatt har ett budskap

Katterna är modellerade efter de kinesiska lyckokatterna som säljs i souvenirshoppar, men de här är i högkvalitativ plast. De finns i många färger, varje färg symboliserar en egenskap, så givaren måste verkligen välja med omsorg.

Nästa morgon tar jag en tur genom den stora hallen med billiga presentprodukter. Här finns ett hav av religiösa symboler, sagofigurer och riktigt meningslösa prydnads- och skämtföremål i lågkvalitativa material.

Tänker på gamla hem som avvecklas. Pojk- och flickrum som rensas ur.

Religiös kitsch fyller många montrar

Där man många år senare ser och slänger dessa lavalampor, buddhastatyer, änglar, monster och konstiga burkar. Och fnyser.

Fast en gång kanske de var laddade med kärlek.

Sveriges grönaste varumärken utsedda

Strategikonsulten Differ har presenterat sin årliga ranking Sveriges grönaste varumärke.  Den är byggd på svar från 1000 svenska konsumenter i åldrarna 18–74 år om hur de uppfattar svenska varumärken.

 

Undersökningen bygger dels på hur konsumenterna rankar 100 varumärken i nio olika kategorier, dels på fritextkommentarer.

 

Clara Boëthius är en av de ansvariga bakom rankingen. Hon berättar att metoden har förfinats i år. De ställer fler öppna frågor och använder ett textanalysverktyg på fritextdelen, något som ger djupare insikter än tidigare.

– En stark trend är att kunderna förväntar sig allt mer av varumärkenas hållbarhetsarbete och samtidigt är de mer kunniga och mer misstänksamma. De litar inte helt på märkningar, går inte på enkla koder utan ifrågasätter om exempelvis ekologiskt är det bästa klimatvalet, säger hon.

Hon framhåller att många upplever det mycket svårare att välja rätt och att varumärkena borde se stora möjligheter i att förenkla valen för sina kunder.

Årets vinnare är Ica. Dagligvarujätten har skapat stor trovärdighet kring sitt miljöarbete, som är den parameter som Differ mäter, men Icas marknadschef Gunilla Asker förklarar att Ica har en bredare syn på hållbarhet. Det handlar både om att minska miljöbelastning, om social och ekonomisk hållbarhet.

Hon berättar om en rad samarbeten och projekt både på central- och lokal nivå.

–Miljö och hälsa hänger ihop, säger hon, och berättar om satsningen på rosa produkter som samlade in 46 miljoner till Cancerfonden under oktober, och om ett lokalt initiativ där pensionärer i Järbo får låna en buss för att åka och veckohandla tillsammans.

Matsvinn är en fråga som engagerar. Initiativet Matlådans Dag den 23 mars ska öka medvetenheten om hur man kan ta vara på rester, och projektet Rescued Fruit går ut på att tillverka juice och marmelad av skadad frukt som annars skulle ha slängts.

–En av fyra matkassar slängs. Med tanke på att livsmedelsproduktion har stark påverkan på klimat och miljö är det oförsvarbart, anser hon.

Det finns 1300 Ica-handlare i Sverige, som alla är fristående. Gunilla Asker menar att det lokala engagemanget hos de enskilda handlarna som skapat det stora förtroendet:

–Det känns extra bra att det är kunderna som utsett Ica till Sveriges grönaste varumärke, säger hon.

 

Differ utser också vinnare i nio olika kategorier:

Sveriges Grönaste klädmärke:

Polarn&Pyret

Sveriges Grönaste bank:
Coop

Sveriges grönaste bilmärke:
Tesla

Sveriges grönaste apotek:
Apoteket

Sveriges grönaste när kunderna själva får välja:
Änglamark

Sveriges grönaste nyproduktion av bostäder:

HSB

Sveriges grönaste transportföretag:
SJ

Sveriges grönaste energiföretag:
God El

Sveriges grönaste snabbmatskedja:
Max

 

The future is omni

MAPIC is a meetingplace for the international retail property market. 800 exhibitors from 80 different countries gathered in Cannes for four days in November.

Early morning in Cannes. The MAPIC is on

Traditional malls suffer from a decrease in footfall. There has been a lot of talking about dead malls in the US, and in Sweden sales in shopping malls slowed down a bit in 2017, after more than 30 years of steady growth.

–Many of us grew up spending Saturday afternoons in the local mall, but times have changed, says Julie Villet, Director of URLAb & CSR at Unibail-Rodamco.

Today web shops provide convenience and low prices. Families do not bother going to the mall just to shop. To attract, the mall has to be a good place to hang around.

Malls tend to look more like amusement parks. In Abu Dhabi, Reem are building a gigantic mall,  Al Farwaniya, with a ski resort inside, 350 shops, 100 restaurants and lots of entertainment. All completed in 2020. With an average temperature of +44 C in the summer, the mall will be nice and cool.

Of course it is a great place to take the kids. They will have lots of fun, and the family will surely spend money. To many people experiences are more interesting than buying stuff.

But if your shoes are worn out, your dishwasher broke down and you really need a new pair of jeans, then you need some undistracted shopping.

So you go online. You order three pair of shoes, return the ones that did not fit.

Because you could not try them on.

Is that sustainable?

The solution is omni channel.

Lina Appelqvist, from Royal Design group is certain:
– The future is omni, she says in a hearing at MAPIC.

Lina Appelqvist  from Royal Design Group

Royal Design Group started as an e-tailer in 1999, opened their first shop in 2010 and now runs 14 shops. 85 percent of sales are online, but the shops drive the on-line sales.

–       It is essential that people come to our stores, to get inspired before they go online to do the purchase, she says.

Shane Eldstrom is Chief Executive Officer at Al Farwaniya Property Developments LLC in Abu Dhabi, the company building the spectacular mall with the ski resort inside, says that malls are not just about entertainment:

–     In the future, shopping malls need to be logistic hubs. We need to help retailers being omnichannel, by providing space and helping them to do home deliveries in a few hours .

Shane Eldstrom 

In the US, old shopping malls turn into Amazon hubs.

The amusement park-trend might not be sustainable. People will eventually get fed up.

But truly omnichannel, smaller shops where you try and feel, order what you like for home delivery the same evening, or you can order online and pick up in store, won’t go out of style in a long time.

Omni  will be a natural part of modern life.

 

 

Rädsla begränsar kvinnors liv

Förra veckan ägnade jag två fullmatade och spännande dagar åt konferensen Crime&Fear in Public Places på KTH. Arrangör var nätverket Säkra Platser.

Professor Liz Kelly från London Metropolitan University inleder med en historisk exposé över kvinnors plats i det offentliga rummet: jo visst har kvinnor funnits där, men de har inte fått ta plats. Inte förrän suffragetterna började demonstrera för kvinnans rättigheter – iklädda sedesamma, respektabla dräkter. För regeln var att en kvinna skulle vara ”modest” om hon rörde sig på stan – i annat fall kunde hon ses som prostituerad.

 

Många kvinnor är rädda för att röra sig ute på kvällar och nätter, att åka kollektivt, att gå ut utan sällskap. Det varierar mellan länder och mellan bostadsområden, men gemensamt är känslan att vara utsatt på grund av sitt kön.

Detta begränsar kvinnors möjligheter.

Samtidigt har det normaliserats. Åker en ung kvinna en viss busslinje får hon helt enkelt räkna med ett och annat nyp i baken och slippriga kommentarer. Tuffa tjejer försvarar sig verbalt eller genom att smidigt vika undan, det blir rutin.

 

Fiona Vera- Gray, Durham University, UK talade om The right amount of panic, alltså hur mycket kvinnor gör på ren rutin för att slippa bli utsatta. Det är allt från att klä sig i bylsiga tröjor till att undvika platser och att se till att gå i grupp, ta taxi hem till dörren och att undvika att ha musik i öronen när de promenerar.

– Flickor får tidigt lära sig att vara försiktiga. När de råkar illa ut talas det alltid om att de slarvat, varit för berusade, fel klädda, gått till fel ställe. Offret skambeläggs mer än förövaren, säger hon.

Men det talas aldrig om hur lyckosamt kvinnors ständiga arbete med att undvika farliga situationer är. Det som inte inträffat går ju inte att mäta.

I Indien har det skett flera gruppvåldtäkter som varit så spektakulära att de lett till ett uppvaknande. Mahesh Nalla, Michigan State University, USA är uppvuxen i Indien och har genomfört mycket av sin forskning där.

Han beskriver problemen i landet som djupa – en kvinnofientlig kultur. Barnen tutas i från tidig ålder att pojkar är mer värda än flickor, och att kvinnor kan behandlas hur som helst. Kuvade sonhustrur utvecklas så småningom till dominanta svärmödrar. Kvinnor som arbetar i hushåll är rättslösa och behandlas ofta respektlöst.

Därför anser han att skolväsendet mycket tidigt måste agera som en motkraft – lära barnen respekt för varandra och att flickor har samma möjligheter och värde som pojkar. Och det gäller att få med föräldrarna, säger han.

Han ser också de populära Bollywoodfilmerna som ett framtida mycket potent verktyg att förändra attityder:

–Om Bollywoodfilmerna börjar framställa jämlika äktenskap och självständiga och kapabla kvinnor som något spännande och eftersträvansvärt kan stora förändringar ske. Det finns många indier som faktiskt formar hela sin världsuppfattning efter Bollywood, säger han.

Men vad är då kriminella beteenden?

I de flesta länder finns det lagar som förbjuder inte bara våldtäkt och misshandel, utan också alla typer av kladd, slippriga kommentarer och ovälkomna inviter. Ändå hör det till vardagen och inget kvinnor ens funderar på att anmäla.

–Män är ofta omedvetna om att deras visslande, kladdande och kommenterande är brottsligt. Det är något man gör i grupp, tillsammans med andra män, för att visa sig manlig, säger Mahesh Nalla.

Detta har framkommit när han och hans forskargrupp frågat män i Dehli om hur de tänker kring beteendet. Många tror också att kvinnor tycker att det är uppmuntrande att få ett ”hello beautiful”.

 

Det är dags att lägga skulden på förövaren.

Det säger Supreet Singh, Safe City Initiatinve I Indien. Hon talar om vad rädslan gör med människor. Barn som inte får vara utomhus och leka, kvinnor som inte vågar sig ut ensamma. Hon tar upp två aspekter – dels att man skapar en infrastruktur som är mer säker, och att barn tidigt lärs respekt. Att barnen förstår vad som är privata delar av kroppen som ingen får röra utan lov så att de kan värna sig själva och inte heller ofredar andra.

Att medborgare tar ansvar för den fysiska miljön är också betydelsefullt.

–Artikulera era behov – ring och anmäl om något är fel exempelvis att belysningen inte fungerar, säger hon.

Hon framhåller också att städer måste byggas så att gatorna får liv – inga slutna fasader, där ska finnas fönster så att man kan se vad som händer utanför, och så att det syns utifrån vad som händer inne i byggnaderna.

–Jag älskar att promenera i europeiska städer på kvällen, där man kan se människor i sina upplysta bostäder och där öppna butiker ger en känsla av säkerhet, säger hon.

När det gäller våld mot kvinnor menar hon att det sakta håller på att ske en attitydförändring – #metoo-rörelsen och det uppvaknande som skett i Indien efter några uppmärksammade fall har gjort att man nu börjar placera skulden för övervåld där den hör hemma – nämligen hos förövarna.

 

Under konferensen gavs också många intressanta exempel på hur urbana miljöer kan utformas för att bli säkrare. Men detta återkommer jag till i senare inlägg.

Erodera SD:s väljarbas

 

Journalisten Anna-Lena Lodenius som i flera decennier undersökt den högerextrema miljön sade på Rapport tisdagen efter valet att de som lämnat andra partier för att rösta på extremhögern med hög sannolikhet kommer att fortsätta rösta på dem.

Så SD kommer nog att hålla sig kvar på en stabil nivå.

Hennes slutsats var att övriga partier nu borde inrikta sig på att behålla sina sympatisörer i stället för att bekämpa SD.

 

Mina egna iakttagelser från valrörelsens slutspurt är att en del skriverier – exempelvis Expressens om SD:s bruna rötter samt avslöjande uppträdande från herr Åkesson själv i slutdebatten kan ha berövat SD den förväntade triumfen.

 

Vore skönt om övriga partier nu slutar att snegla på vad som gynnar SD.

SD har redan peakat. De kommer att vara ett ofrånkomligt inslag i svensk politik framöver, men tillväxtfasen är över.

 

Titta lite på väljarbasen – de som röstar SD har lägre utbildning än de som röstar på andra partier.

Låg utbildning, känsla av utanförskap i sitt eget land, besvikelse och rädsla är drivkrafter.

Det kommer att ta mycket lång tid och mycket hårt och medvetet arbete att vända på den kuttingen.

Sådant som SD­ – faktiskt med rätta – pekat ut som problem behöver åtgärdas:

Polis, tull och rättsväsende behöver stärkas. Integrationen förbättras. Sjukvården bli mer likvärdig och tryggare.

SD föreslår enkla lösningar som att skicka militär till förorterna och kasta ut utrikesfödda som begår brott.

Övriga partier behöver samla sig. Inte i första hand för att hindra SD från inflytande – utan för att på allvar ta itu med de problem som finns.

Lyckas de, eroderas SD:s väljarbas

”Vi satsar XX miljarder mer på polis, vård, skola, bostadssubventioner, instegsjobb, försvar än vad de andra gör” löser inget. För även om man ökar antalet utbildningsplatser på Polishögskolan spelar det ingen roll om för få vill bli poliser och många hoppar av yrket med flera decennier kvar till pension.

Mycket handlar om resurser, men en del handlar också om inte så resurskrävande reformer för att rätta till skevheter i systemen. Straffrabatten för återfallsförbrytare borde avskaffas snarast.

Skolan behöver styras av vuxna och skolan ska ställa krav på elevernas närvaro, uppförande och prestationer. Lärare som dignar under rapporteringstvång som inte tillför eleverna någonting borde slippa denna börda.

Gör det enklare och billigare för äldre att flytta så att stora lägenheter och villor kan köpas av barnfamiljer.

Gör det billigare att anställa så att fler så kallade enkla jobb kan skapas. ROT och RUT fungerade jättebra, men nu när nivåerna sänkts möts hantverkare åter av krav på att utföra jobb svart.

Ta bort skadliga skatter som värnskatten som bara har till effekt att högavlönade hellre tar lite extra ledigt.

Gör det enklare att driva småföretag. Reformera SFI genom att använda individanpassade digitala metoder utvecklade av ett svenskt företag.

Ja, det finns 1000-tals olika sätt att göra Sverige både tryggare och mer välmående.

De politiska partierna har inte alla lösningar. Näringslivet, inte minst välfärdsföretagen, har en enorm potential att förbättra livsbetingelserna för människor, om de inte ständigt behöver försvara sig mot politisk klåfingrighet. Idéella krafter som nattvandrande mammor i Rinkeby gör stora insatser för att göra lokalsamhället tryggare och mer levande.

Med bättre fungerande skolor, arbetsmarknad och bostadsmarknad, poliser som ser mening med jobbet och vuxna människor som vågar gripa in och säga till eroderas basen för extrema politiska partier som SD. Som alla kulturförändringar tar det tid.

Och SD kommer väl troligen också att normaliseras och rösta för kloka reformer.

Minns att Socialdemokraterna i alla år haft införande av republik med i sitt program, fastän man redan för 100 år sedan insåg att det inte var en fråga att driva speciellt hårt.

Svenskarna gillar sitt kungahus.

Människor med bakgrund i andra länder har en given plats i Sverige.

 

Toppen är nådd för SD

 

Nej vi vaknade inte upp till ett hårdare kallare Sverige på måndagsmorgonen. Rörigare ja, men inte ett land som tagits över av mörka krafter. 82,4 procent av väljarna valde något annat än SD, 74,5 procent röstade inte på ytterkantspartierna V och SD, som båda har rötter i totalitära ideologier. 74,5 procent av dem som röstade i söndags har alltså röstat för en liberal demokrati.

SD:s framväxt har tolkats som att främlingsfientlighet och nationalistisk isolationism skulle öka kraftigt i befolkningen.

Men är det verkligen så?

Har den inte alltid funnits – och legat på ungefär samma nivå?

Någon som minns valstugeskandalen 2002, när Uppdrag granskning med dold kamera fick moderata kommunalråd och valarbetare att säga vad de verkligen tyckte om invandring?

Reportrarna gick inte vidare till S valstugor, men det hade med hög sannolikhet lyckats fånga upp samma strömningar även där.

Moderaterna tappade stort i valet 2002, till stor del beroende på Uppdrag Gransknings reportage. Partiets omdaning till Nya moderaterna innebar också att man profilerade sig som ett parti som verkligen omfattar mångfald. Kulmen nåddes med Reinfeldts Öppna era hjärtan-tal inför valet 2014.

Också inom socialdemokratin hade det länge funnits utrymme för främlingsfientlighet – LO agerade redan på 60-70-talen och lyckades så småningom stoppa arbetskraftsinvandringen som varit omfattande. ”De tar våra jobb och våra tjejer-retoriken” var vanlig inom LO-leden.

Nu skulle det bara tas emot flyktingar. Sverige framstod som en öppen famn – det fanns bostäder, välfärdssystem med socialbidrag, skolor och sjukvård för nyanlända. Svenska för invandrare, SFI, erbjöds, men det ställdes inga krav. Famnen var öppen, men det var svårt att nå Sveriges hjärta, arbetsmarknaden. Följden blev att många blev kvar i samma position som när de just anlänt.

Tillsammans med landsmän i förorter där få svenskar bor, där hemlandets seder lever kvar och förstärks.
Denna struktur grundlades när S dominerade svensk politik. Det passade nog bra – Sverige framstod som en humanitär stormakt, samtidigt som svenska arbetare slapp konkurrens från ”de där”.

Först i mitten på 00-talet börjar borgerliga politiker, främst inom M tala om utanförskapet bland utrikes födda. Men det blev inte mycket mer än prat. Men främlingsfientliga anses i alla fall inte rumsrena längre inom partiet. Valstugeskandalen hade ju blivit en näsbränna.

En del traditionella moderater känner sig inte längre hemma.

Även inom LO-kollektivet börjar det mullra. Globaliseringen skördar offer när produktion flyttar till låglöneländer och kraven höjs på produktivitet och kunskaper. Alliansregeringen inför också regler som ställer krav på den som är arbetslös eller sjuk.

Ett nytt parti dyker upp på scenen. SD pekar ut en tydlig orsak till allehanda problem:

Sverige har tagit emot för många invandrare.

SD har bruna rötter. Små enklaver av nazistsympatisörer överlevde kriget och började få fart igen under 90-talet. Vit Makt-rörelsen samlade arga unga män som ställde till bråk. SD blev en mer polerad rörelse, ledd av den på ytan närmast prudentlige Jimmie Åkesson.

Förutom restriktiv invandringspolitik och utvisning av invandrare som begår brott lovar Åkesson att åtgärda allt som är fel i Sverige. Både för höga skatter och brister i välfärden.  Den matematiken kommer enligt Åkesson gå ihop eftersom Sverige ska sluta lägga resurser på invandrare.

Han har en given publik:

Människor med främlingsfientliga värderingar som drivits ur M.

LO-medlemmar som kände sig överkörda av samhällsutvecklingen och svikna av S.

Det gamla Vit Makt-gänget som ser en möjlighet att göra politisk karriär om de bara putsar till sig lite.

Och ytterligare några opportunister som vill göra politisk karriär.

Ja, det är väl det hela. En bra bit under 20 procent av dem som röstade. Då ska man komma ihåg att SD troligen mobiliserar en del som annars inte skulle ha röstat.

Valresultatet på 17,6 procent blev inte den skrällseger som SD hoppats.

Men det kan bli det högsta de någonsin uppnår.

 

 

 

Engångsförpackningar=hållbart?

Britternas kaffekonsumtion stiger. Det dyker upp nya Coffee Shops i snart sagt varje hörn på High Street i städer och byar.  De genererar tonvis med skräp i form av engångsmuggar.

–Inget problem, säger Richard Ali. Han är hållbarhetschef på Huhtamaki, som är en global tillverkare av engångsartiklar.

– Det är tvärtom gynnsamt för miljön, för det sociala livet och för ekonomin. De tre ben som allt hållbarhetsarbete måste vila på, säger han.

Hur hänger det ihop?

Engångsartiklar, speciellt de av plast, pekas ofta ut som en stor fara för jordens välmående. Om ganska få år kommer det att finnas med plast än fisk i haven om vi fortsätter att vräka plastskräp i floder och drälla trasiga flipflops, petflaskor, juicepaket, påsar och muggar på stränder för tidvattnet att ta hand om. Bohuskusten får ta emot sisådär 800 ton skräp från Europa varje år. En stor andel av detta är engångsförpackningar.

Vad göra?

EU ropar på förbud. Storbritannien vill införa en extra skatt på engångskaffemuggar. Plastpåsar och sugrör av plast förbjuds i allt fler länder.

Richard Ali talar med en helt annan röst:

– Bra engångsförpackningar är en förutsättning för att livsmedel ska gå att transportera långa sträckor. De gör livet bekvämare. Coffee Shops har blivit populära för att de tillför något positivt i vardagen. Dessutom ger de jobb. Den föreslagna skatten skulle minska konsumtionen och därmed antalet arbetstillfällen med kanske 10 procent, säger han.

Hur engångsmuggar kan vara bra för miljön förklarar han med att Huthamaki tillverkar sina muggar av papper som har en tunn plastbeläggning för att vara täta. Det går åt en del träd, men för varje träd som skördas i finska skogar sås tre nya. På så vis motverkas avskogning och därmed sammanhängande klimatförändringar.

–Lösningen är inte förbud, utan smartare förpackningar, i bättre material, producerade under goda förhållanden, och att man bygger upp en infrastruktur för att ta hand om avfallet, säger han.

Avfallet är guld om saker produceras på rätt sätt så de kan tas om hand och bli till nya produkter, energiåtervinnas eller komposteras.

Richard Ali talar initierat om olika typer av förpackningsmaterial och deras särskilda egenskaper.

Det finns material som går att återanvända många gånger, material som är lämpliga för direkt kontakt med mat, material som kan komposteras och material som är bra att energiåtervinna. Olika material fungerar på olika marknader beroende på hur infrastrukturen är uppbyggd. Det finns inte en metod som fungerar lika bra överallt, och därför menar han att det direktiv som EU förbereder – det som nu kallas Single Use Packaging proposal – knappast kommer att stödja en hållbar utveckling.

Förslaget går bland annat ut på att EU:s medlemsstater ska verka för att minska konsumtionen av ”food containers” och engångsmuggar, att bestick, tallrikar, drinkpinnar och sugrör av plast i princip ska försvinna, samt ett utökat producentansvar för en rad produkter.

På EU-nivå är man också väldigt förtjust i materialåtervinning och återbruk i stället för engångsprodukter.

Richard Ali är måttligt imponerad.

– Politiker och tjänstemän vill gärna hitta enkla lösningar på komplexa problem. Det är inte så enkelt som att plast är dåligt och ”naturliga” material per automatik är mer hållbara.

Allt som återanvänds måste diskas och tvättas. Gör man en redig LCA, livscykelanalys, på produkterna kan man bli överraskad av resultatet. Som nyligen när en analys visade hur mycket tygpåsar av ekologisk bomull behövde användas för att bli mindre miljöbelastande än engångsplastkassar.

På Huthamaki jobbar man i stället hårt för att göra förpackningar och muggar både säkra, lättare att materialåtervinna, lätta att energiåtervinna, alltså elda med i värmeverk, eller kompostera.

På frågan om vad politiker och företag kan göra på sikt för att stödja en hållbar utveckling är Richard Ali glasklar:

– Politiker, myndigheter och företagare bör sätta sig ner och analysera vilka metoder som passar bäst på den lokala marknaden och bygga en robust infrastruktur för att ta hand om avfallet.

Han framhåller att det är statsmakternas ansvar på samma sätt som de har ansvar för vägar och elförsörjning.

– Sverige har ett mycket bra system för att energiåtervinna hushållssopor säger han och framhåller att det är en modell som borde spridas till länder med energibrist:

– I Indien och många afrikanska länder skulle energiåtervinning av engångsförpackningar och andra hushållssopor kunna ge säkrare elförsörjning, vilket skulle gynna både industri och hushåll och bidra till tillväxt och välstånd, säger han.

I andra länder fokuserar man mer på kompostering.

”Komposterbart” betyder inte att produkterna bryts ner snabbt i den vanliga trädgårdskomposten, eller om de slängs i naturen. Det krävs industriella anläggningar som under hög värme omvandlar förpackningarna till matjord.

En annan viktig uppgift är att förmedla kunskap till befolkningen så att folk faktiskt förstår att de inte ska dumpa skräp i naturen.

–Många hundägare tror att bajspåsarna de plockar upp jyckarnas lämningar i försvinner i naturen eftersom det står ”biologiskt nedbrytbar” på påsen. Men om man kastar påsen i en buske ligger den där i åratal!

 

Det finns mycket mer att säga om detta.