Erodera SD:s väljarbas

 

Journalisten Anna-Lena Lodenius som i flera decennier undersökt den högerextrema miljön sade på Rapport tisdagen efter valet att de som lämnat andra partier för att rösta på extremhögern med hög sannolikhet kommer att fortsätta rösta på dem.

Så SD kommer nog att hålla sig kvar på en stabil nivå.

Hennes slutsats var att övriga partier nu borde inrikta sig på att behålla sina sympatisörer i stället för att bekämpa SD.

 

Mina egna iakttagelser från valrörelsens slutspurt är att en del skriverier – exempelvis Expressens om SD:s bruna rötter samt avslöjande uppträdande från herr Åkesson själv i slutdebatten kan ha berövat SD den förväntade triumfen.

 

Vore skönt om övriga partier nu slutar att snegla på vad som gynnar SD.

SD har redan peakat. De kommer att vara ett ofrånkomligt inslag i svensk politik framöver, men tillväxtfasen är över.

 

Titta lite på väljarbasen – de som röstar SD har lägre utbildning än de som röstar på andra partier.

Låg utbildning, känsla av utanförskap i sitt eget land, besvikelse och rädsla är drivkrafter.

Det kommer att ta mycket lång tid och mycket hårt och medvetet arbete att vända på den kuttingen.

Sådant som SD­ – faktiskt med rätta – pekat ut som problem behöver åtgärdas:

Polis, tull och rättsväsende behöver stärkas. Integrationen förbättras. Sjukvården bli mer likvärdig och tryggare.

SD föreslår enkla lösningar som att skicka militär till förorterna och kasta ut utrikesfödda som begår brott.

Övriga partier behöver samla sig. Inte i första hand för att hindra SD från inflytande – utan för att på allvar ta itu med de problem som finns.

Lyckas de, eroderas SD:s väljarbas

”Vi satsar XX miljarder mer på polis, vård, skola, bostadssubventioner, instegsjobb, försvar än vad de andra gör” löser inget. För även om man ökar antalet utbildningsplatser på Polishögskolan spelar det ingen roll om för få vill bli poliser och många hoppar av yrket med flera decennier kvar till pension.

Mycket handlar om resurser, men en del handlar också om inte så resurskrävande reformer för att rätta till skevheter i systemen. Straffrabatten för återfallsförbrytare borde avskaffas snarast.

Skolan behöver styras av vuxna och skolan ska ställa krav på elevernas närvaro, uppförande och prestationer. Lärare som dignar under rapporteringstvång som inte tillför eleverna någonting borde slippa denna börda.

Gör det enklare och billigare för äldre att flytta så att stora lägenheter och villor kan köpas av barnfamiljer.

Gör det billigare att anställa så att fler så kallade enkla jobb kan skapas. ROT och RUT fungerade jättebra, men nu när nivåerna sänkts möts hantverkare åter av krav på att utföra jobb svart.

Ta bort skadliga skatter som värnskatten som bara har till effekt att högavlönade hellre tar lite extra ledigt.

Gör det enklare att driva småföretag. Reformera SFI genom att använda individanpassade digitala metoder utvecklade av ett svenskt företag.

Ja, det finns 1000-tals olika sätt att göra Sverige både tryggare och mer välmående.

De politiska partierna har inte alla lösningar. Näringslivet, inte minst välfärdsföretagen, har en enorm potential att förbättra livsbetingelserna för människor, om de inte ständigt behöver försvara sig mot politisk klåfingrighet. Idéella krafter som nattvandrande mammor i Rinkeby gör stora insatser för att göra lokalsamhället tryggare och mer levande.

Med bättre fungerande skolor, arbetsmarknad och bostadsmarknad, poliser som ser mening med jobbet och vuxna människor som vågar gripa in och säga till eroderas basen för extrema politiska partier som SD. Som alla kulturförändringar tar det tid.

Och SD kommer väl troligen också att normaliseras och rösta för kloka reformer.

Minns att Socialdemokraterna i alla år haft införande av republik med i sitt program, fastän man redan för 100 år sedan insåg att det inte var en fråga att driva speciellt hårt.

Svenskarna gillar sitt kungahus.

Människor med bakgrund i andra länder har en given plats i Sverige.

 

Toppen är nådd för SD

 

Nej vi vaknade inte upp till ett hårdare kallare Sverige på måndagsmorgonen. Rörigare ja, men inte ett land som tagits över av mörka krafter. 82,4 procent av väljarna valde något annat än SD, 74,5 procent röstade inte på ytterkantspartierna V och SD, som båda har rötter i totalitära ideologier. 74,5 procent av dem som röstade i söndags har alltså röstat för en liberal demokrati.

SD:s framväxt har tolkats som att främlingsfientlighet och nationalistisk isolationism skulle öka kraftigt i befolkningen.

Men är det verkligen så?

Har den inte alltid funnits – och legat på ungefär samma nivå?

Någon som minns valstugeskandalen 2002, när Uppdrag granskning med dold kamera fick moderata kommunalråd och valarbetare att säga vad de verkligen tyckte om invandring?

Reportrarna gick inte vidare till S valstugor, men det hade med hög sannolikhet lyckats fånga upp samma strömningar även där.

Moderaterna tappade stort i valet 2002, till stor del beroende på Uppdrag Gransknings reportage. Partiets omdaning till Nya moderaterna innebar också att man profilerade sig som ett parti som verkligen omfattar mångfald. Kulmen nåddes med Reinfeldts Öppna era hjärtan-tal inför valet 2014.

Också inom socialdemokratin hade det länge funnits utrymme för främlingsfientlighet – LO agerade redan på 60-70-talen och lyckades så småningom stoppa arbetskraftsinvandringen som varit omfattande. ”De tar våra jobb och våra tjejer-retoriken” var vanlig inom LO-leden.

Nu skulle det bara tas emot flyktingar. Sverige framstod som en öppen famn – det fanns bostäder, välfärdssystem med socialbidrag, skolor och sjukvård för nyanlända. Svenska för invandrare, SFI, erbjöds, men det ställdes inga krav. Famnen var öppen, men det var svårt att nå Sveriges hjärta, arbetsmarknaden. Följden blev att många blev kvar i samma position som när de just anlänt.

Tillsammans med landsmän i förorter där få svenskar bor, där hemlandets seder lever kvar och förstärks.
Denna struktur grundlades när S dominerade svensk politik. Det passade nog bra – Sverige framstod som en humanitär stormakt, samtidigt som svenska arbetare slapp konkurrens från ”de där”.

Först i mitten på 00-talet börjar borgerliga politiker, främst inom M tala om utanförskapet bland utrikes födda. Men det blev inte mycket mer än prat. Men främlingsfientliga anses i alla fall inte rumsrena längre inom partiet. Valstugeskandalen hade ju blivit en näsbränna.

En del traditionella moderater känner sig inte längre hemma.

Även inom LO-kollektivet börjar det mullra. Globaliseringen skördar offer när produktion flyttar till låglöneländer och kraven höjs på produktivitet och kunskaper. Alliansregeringen inför också regler som ställer krav på den som är arbetslös eller sjuk.

Ett nytt parti dyker upp på scenen. SD pekar ut en tydlig orsak till allehanda problem:

Sverige har tagit emot för många invandrare.

SD har bruna rötter. Små enklaver av nazistsympatisörer överlevde kriget och började få fart igen under 90-talet. Vit Makt-rörelsen samlade arga unga män som ställde till bråk. SD blev en mer polerad rörelse, ledd av den på ytan närmast prudentlige Jimmie Åkesson.

Förutom restriktiv invandringspolitik och utvisning av invandrare som begår brott lovar Åkesson att åtgärda allt som är fel i Sverige. Både för höga skatter och brister i välfärden.  Den matematiken kommer enligt Åkesson gå ihop eftersom Sverige ska sluta lägga resurser på invandrare.

Han har en given publik:

Människor med främlingsfientliga värderingar som drivits ur M.

LO-medlemmar som kände sig överkörda av samhällsutvecklingen och svikna av S.

Det gamla Vit Makt-gänget som ser en möjlighet att göra politisk karriär om de bara putsar till sig lite.

Och ytterligare några opportunister som vill göra politisk karriär.

Ja, det är väl det hela. En bra bit under 20 procent av dem som röstade. Då ska man komma ihåg att SD troligen mobiliserar en del som annars inte skulle ha röstat.

Valresultatet på 17,6 procent blev inte den skrällseger som SD hoppats.

Men det kan bli det högsta de någonsin uppnår.

 

 

 

Engångsförpackningar=hållbart?

Britternas kaffekonsumtion stiger. Det dyker upp nya Coffee Shops i snart sagt varje hörn på High Street i städer och byar.  De genererar tonvis med skräp i form av engångsmuggar.

–Inget problem, säger Richard Ali. Han är hållbarhetschef på Huhtamaki, som är en global tillverkare av engångsartiklar.

– Det är tvärtom gynnsamt för miljön, för det sociala livet och för ekonomin. De tre ben som allt hållbarhetsarbete måste vila på, säger han.

Hur hänger det ihop?

Engångsartiklar, speciellt de av plast, pekas ofta ut som en stor fara för jordens välmående. Om ganska få år kommer det att finnas med plast än fisk i haven om vi fortsätter att vräka plastskräp i floder och drälla trasiga flipflops, petflaskor, juicepaket, påsar och muggar på stränder för tidvattnet att ta hand om. Bohuskusten får ta emot sisådär 800 ton skräp från Europa varje år. En stor andel av detta är engångsförpackningar.

Vad göra?

EU ropar på förbud. Storbritannien vill införa en extra skatt på engångskaffemuggar. Plastpåsar och sugrör av plast förbjuds i allt fler länder.

Richard Ali talar med en helt annan röst:

– Bra engångsförpackningar är en förutsättning för att livsmedel ska gå att transportera långa sträckor. De gör livet bekvämare. Coffee Shops har blivit populära för att de tillför något positivt i vardagen. Dessutom ger de jobb. Den föreslagna skatten skulle minska konsumtionen och därmed antalet arbetstillfällen med kanske 10 procent, säger han.

Hur engångsmuggar kan vara bra för miljön förklarar han med att Huthamaki tillverkar sina muggar av papper som har en tunn plastbeläggning för att vara täta. Det går åt en del träd, men för varje träd som skördas i finska skogar sås tre nya. På så vis motverkas avskogning och därmed sammanhängande klimatförändringar.

–Lösningen är inte förbud, utan smartare förpackningar, i bättre material, producerade under goda förhållanden, och att man bygger upp en infrastruktur för att ta hand om avfallet, säger han.

Avfallet är guld om saker produceras på rätt sätt så de kan tas om hand och bli till nya produkter, energiåtervinnas eller komposteras.

Richard Ali talar initierat om olika typer av förpackningsmaterial och deras särskilda egenskaper.

Det finns material som går att återanvända många gånger, material som är lämpliga för direkt kontakt med mat, material som kan komposteras och material som är bra att energiåtervinna. Olika material fungerar på olika marknader beroende på hur infrastrukturen är uppbyggd. Det finns inte en metod som fungerar lika bra överallt, och därför menar han att det direktiv som EU förbereder – det som nu kallas Single Use Packaging proposal – knappast kommer att stödja en hållbar utveckling.

Förslaget går bland annat ut på att EU:s medlemsstater ska verka för att minska konsumtionen av ”food containers” och engångsmuggar, att bestick, tallrikar, drinkpinnar och sugrör av plast i princip ska försvinna, samt ett utökat producentansvar för en rad produkter.

På EU-nivå är man också väldigt förtjust i materialåtervinning och återbruk i stället för engångsprodukter.

Richard Ali är måttligt imponerad.

– Politiker och tjänstemän vill gärna hitta enkla lösningar på komplexa problem. Det är inte så enkelt som att plast är dåligt och ”naturliga” material per automatik är mer hållbara.

Allt som återanvänds måste diskas och tvättas. Gör man en redig LCA, livscykelanalys, på produkterna kan man bli överraskad av resultatet. Som nyligen när en analys visade hur mycket tygpåsar av ekologisk bomull behövde användas för att bli mindre miljöbelastande än engångsplastkassar.

På Huthamaki jobbar man i stället hårt för att göra förpackningar och muggar både säkra, lättare att materialåtervinna, lätta att energiåtervinna, alltså elda med i värmeverk, eller kompostera.

På frågan om vad politiker och företag kan göra på sikt för att stödja en hållbar utveckling är Richard Ali glasklar:

– Politiker, myndigheter och företagare bör sätta sig ner och analysera vilka metoder som passar bäst på den lokala marknaden och bygga en robust infrastruktur för att ta hand om avfallet.

Han framhåller att det är statsmakternas ansvar på samma sätt som de har ansvar för vägar och elförsörjning.

– Sverige har ett mycket bra system för att energiåtervinna hushållssopor säger han och framhåller att det är en modell som borde spridas till länder med energibrist:

– I Indien och många afrikanska länder skulle energiåtervinning av engångsförpackningar och andra hushållssopor kunna ge säkrare elförsörjning, vilket skulle gynna både industri och hushåll och bidra till tillväxt och välstånd, säger han.

I andra länder fokuserar man mer på kompostering.

”Komposterbart” betyder inte att produkterna bryts ner snabbt i den vanliga trädgårdskomposten, eller om de slängs i naturen. Det krävs industriella anläggningar som under hög värme omvandlar förpackningarna till matjord.

En annan viktig uppgift är att förmedla kunskap till befolkningen så att folk faktiskt förstår att de inte ska dumpa skräp i naturen.

–Många hundägare tror att bajspåsarna de plockar upp jyckarnas lämningar i försvinner i naturen eftersom det står ”biologiskt nedbrytbar” på påsen. Men om man kastar påsen i en buske ligger den där i åratal!

 

Det finns mycket mer att säga om detta.

Första intervjun med Epidemic Sounds grundare

En lång tystnad är bruten. Epidemic Sounds grundare Oscar Höglund står på SIME:s scen den sista dagen i maj och berättar om företagets historia och framtid.

 

Det är första gången. Succéföretaget har under 10 år revolutionerat musikindustrin och skapat unika ljudbilder till ett otal tv-serier, butikskedjor, restaurangkedjor och frisörer, men grundarna har under alla år undvikit att framträda och låta sig intervjuas.

  • Vi har inte snackat om vad vi velat göra, vi har bara jobbat på, säger han.

Men nu är det dags att bli mer publik. Företaget är i kraftig tillväxt.  I höstas sålde grundarna en del av sina aktier till riskkapitaljätten EQT. Enligt tidningsuppgifter värderades företaget till drygt en miljard kronor i november 2017.

Oscar Höglund beskriver starten av Epidemic Sound som ett tursamt möte mellan två världar:

Oscar Höglund och Janne Zachrisson kom från tv-världen, Peer Åström och David Stenmarck kom från musikvärlden. I båda världarna fanns stora problem som bottnade i samma orsak – en röra av rättigheter och royalties. Musiker hade svårt att få betalt för sin musik, tv-bolagen hade enorma svårigheter att ljudsätta sina produktioner eftersom rättighetsläget var oklart. Riskerna att åka på en stämning för felaktig användning av någon musikslinga var stora. Rädslan var större än glädjen.

– Ursprungsidén med Epidemic Sound var dels att bygga en ny musikindustri där musiker kunde försörja sig, dels att hjälpa alla världens historieberättare att använda musik. Det skulle bli roligt igen, säger Oscar Höglund.

Ur musikernas synvinkel var musikindustrin något som hade kollapsat. Den som hade skapat en låt fick sällan ordentligt betalt. Royalties beräknades på uppskattningar, och det fanns en mängd händer som skar emellan. 85 procent av pengarna hamnade i andra fickor än musikernas.

Epidemic Sound riggade en helt ny modell.

De betalar en summa för varje låt direkt till musikern, detta oberoende av om låten används.  Om låten sedan streamas på andra plattformar delas intäkten 50/50 med musikern.

Med sitt stora nätverk av musiker kunde Epidemic Sound skapa unik musik för tv-produktioner. Allt tjafs om rättigheter var som bortblåst.

–Musik är så kraftfullt när det gäller att sätta stämning, förstärka en historia och uttrycka känslor. Nu kunde skaparen av exempelvis en tv-serie koncentrera sig på uttrycket, säger han.

Snart dök nya kunder upp från oväntat håll:

–En internationell snabbmatskedja hade problem. I varje land rådde olika nationella regler för hur musik fick användas och betalas. De behövde en global leverantör av musik som var anpassad för deras behov. De hade märkt att kunderna åt snabbare och lämnade sina bord kvickare under lunchrusningen om snabb musik spelades, men om det var regnigt var det bra med långsammare musik så kunderna stannade kvar och tog en kaffe.

Det fanns bara en hake – Epidemic Sound hade bara instrumentala låtar i sitt utbud.
De nya kunderna efterfrågade sånger, så företaget fick engagera låtskrivare och artister.

Oscar Höglund poängterar att det är riktig musik, äkta låtar som tillkommit med lika mycket kreativitet och känsla som annat musikskapande.

I dag spelas musik från Epidemic Sound på 10 000-tals butiker och restauranger världen över. Företaget samarbetar med flera hundra musiker varje månad.

Många är etablerade musiker som älskar att skapa musik, men som inte älskar det hårda turnélivet och den osäkra utkomsten.

Epidemic Sound erbjuder tryggare inkomster och en möjlighet att leva ett vanligt familjeliv i hemstaden.

– En del av våra artister har miljoninkomster, men de tjänar sina pengar på att spelas i dagligvarukedjor och klädbutiker. En del av dem turnerar också, men de är inte beroende av att göra konserter på stora arenor för att nå ut, säger Oscar Höglund.

Visst skapas hits också på det här sättet. En kund som kommer in på en klädkedja och hör en fin låt kan leta upp den på en streamingtjänst och spela den för sina vänner.

Ibland kan det ge kraftfull utdelning. Ett exempel – Örebrobandet Loving Calibers låt Faster Car plockades upp av Youtubern Aphmau som använde den till en animerad film som i dagsläget haft över tio miljoner visningar. Låten sprids också på Spotify.

Under de senaste åren har Epidemic Sound vuxit mycket fort. I dag har det över 200 anställda, kontor i Norden, Amsterdam, Hamburg, Madrid, New York och Los Angeles. Fokus ligger nu på att expandera i USA och på att ljudsätta offentliga miljöer i Sverige.

Oscar Höglund ser företagets verksamhet som en moteld mot det han kallar Amazon-makrot – om den fysiska handeln ska överleva måste butikerna vara platser där kunderna vill vara. Rätt musik som sätter en behaglig stämning utan att vara påträngande är en viktig del av upplevelsen.

Att spela välkända hitlåtar från radion motverkar syftet – de blir för påträngande. Risken är att kunden lyssnar på musiken i stället för att handla, alternativt flyr för att det är fel låt.

– Hörseln är det enda sinne du inte kan välja att stänga av. Därför är ljudsättningen ett stort ansvar. Det är viktigt att det offentliga rummet ljudläggs på ett välavvägt och relevant sätt, säger han.

I

 

2020 vill vi ta det lugnt

Rektorn stod på scenen. Det var strax före millennieskiftet och hans budskap var ”fortare”.

– Inget kommer någonsin gå lika långsamt som i dag. Allt kommer bara att gå fortare.

Sedan har man hört det av hundratals talare tillsammans med siffror på hur saker utvecklas exponentiellt, och den allt snabbare halveringstiden på allt nytt.

Men efter ett par decennier där många hela tiden springer lite fortare, hinner med lite fler uppgifter, sover lite mindre, skrattar lite mer sällan och köper lite mer grejer för varje år som går, så börjar det kännas tomt.

Nu vill vi leva lite långsammare tack! Åtminstone ibland.

Åtminstone när vi stänger dörren till hemmet eller när vi behöver skapa en lugn oas där vi kan vara kreativa.

Ett kulturskifte är på väg.

Jag var på Formex i veckan.

Där lyssnade jag på Lilly Berelovich, trendguru från New York. Hon grundade sitt företag FS Creative  år 2000 och har sedan dess tagit pulsen på utvecklingen för att hjälpa företag att förstå sina kunder så att de kan designa och erbjuda produkter  och tjänster som kunderna verkligen behöver och kommer att efterfråga.

Företaget har tagit fram tio makrotrender som var och en har en rad mikrotrender i släpet. På det viset kan allt som trendspanarna iakttar ordnas in i trendschemat.

På en timme gick hon igenom fyra makrotrender. Hon kallar föredraget The Future of Living Spaces.

Så gav hon ett råd:

– Alla verksamheter kan inte forma sig efter alla trender, eftersom de delvis är motstridiga. Fokusera på en eller två!

Ett trendspår är att människor söker sig andra sätt att jobba. Man flyr trånga och överbefolkade kontor för att hitta platser där det går bättre att tänka. En frilanstillvaro för allt fler. Tekniken ger möjlighet att jobba varsomhelstifrån. Även arbetslivet ska innehålla möjligheter att stanna upp, tagga ner, slow down.

– Välbefinnande blir viktigare, säger Lilly Berelovich. Det handlar om att hur vi ska må bra för att orka prestera.

Sköna produkter, massage och conscious eating, det vill säga att man äter efter sitt DNA.

Här pekar hon på en nyckel till det medicin- och vetenskapförakt som verkligen är en stark trend:

– Det finns en  misstänksamhet mot traditionell medicinsk vetenskap och ett sug efter kunskap om matens effekt. Det håller på att uppstå en helt ny industri kring hur man ska hjälpa människor att förstå sitt eget DNA och göra livsstilsförändringar, säger hon.

Nya behov uppstår; mixers, örtbaserade produkter, vegansk färdigmat och lugna platser att äta på, för att inte tala om den vägledning och träning som krävs för att genomföra livsstilsförändringar.

En macka vid skrivbordet är inte längre ett tecken på effektivitet. Det är ocoolt att inte bry sig om sin kropp.

Tystnad blir också något eftersträvansvärt. Hemmen blir mer av lugna oaser, en plats för frid, där man kan logga ur, pyssla och läsa romaner.

 

 

 

 

 

 

Smarta appar – bot mot IT-frustration

 

Ja, det är titeln på min senaste spaning på trendsajten buzzter.se.

 

I går träffade jag Nordenchefen Carl-Henrik Hallström och Parmesh Subramarian, Nordic Application Services Head på IT-konsultföretaget Wipro.

Wipro är ett indiskt bolag – numera globalt – som utvecklar nästa generations appar. De nya smarta apparna är byggda på maskinlärning. De bygger gradvis upp en erfarenhet av vad användarna försöker göra. I stället för att skicka felmeddelanden till användaren, korrigerar appen sig själv för att kunna utföra det som användaren vill.

Parmesh Subramarian förklarar skillnaden:

– Traditionella appar bygger på manuell interaktion. Användarna besväras kontinuerligt av uppgraderingar som måste installeras, och ju fler manuella manövrar desto större risk för fel. En smart app är medveten om omgivningen, intelligent – den svarar  användaren och korrigerar hela tiden sig själv efter användarens behov.

Det låter som rena drömmen tycker jag. IT-frustration hör annars till avigsidorna med de flesta moderna jobb. En nattlig uppdatering som gått snett kan innebära att en produktiv förmiddag går förlorad eftersom användaren blir tvungen att installera om program och fixa med nya lösenord och försöka minnas något apple-id eller motsvarande.

De nya apparna ska i stället vara självlärande, superintelligenta och med förmåga att anpassa sig efter användaren.

– Fokus ligger på resultat i stället för på själva tekniken, säger  Carl – Henrik Hallström.

Han förklarar att användaren ska slippa bry sig om hur appen fungerar. Den ska bara leverera nytta till användaren.

Parmesh Subramarian förklarar att smarta applikationer inte kan byggas genom att bara nyttja tekninken, det kräver en mer omfattande bild av hur användarna interagerar med applikationer.

Wipro har utvecklat ett strukturerat tillvägagångssätt för att bygga den nya generationen applikationer. Smart Imperatives kallas arbetssättet.

Smarta appar kan också hitta och förebygga eventuella säkerhetshot och läckor.

Carl-Henrik Hallström förtydligar:

– Det är ju ett känt fenomen att när du googlat eller köpt en produkt på nätet, så kommer det en massa annonser på samma produkt eller produkter som kan komplettera ditt köp. Detta sker ju helt öppet och man kan ju irriteras eller uppskatta det. Men exakt samma teknik kan också användas av skurkar. Fast de skickar inte på dig en annons som säger ”Hej – vi har just installerat en spyware som ser alla dina konton och kortnummer”.

En smart app ska hitta läckorna och täppa dem innan du hinner skadas.

Rena drömmen.

 

 

Stör inte kunderna!

Var på Zendesks konferens om Customer Experience i London i förra veckan. 600 deltagare hade anmält sig, men över 800 registrerade sig, så det var trångt.

För nu har ”alla” insett att det enda sättet att behålla sitt grepp om kunden är att hela tiden ge kunden en bättre upplevelse, byggd på att man förstår kundens önskningar och behov.

Ja, många har inte insett förstås. Zendesks högste kommunikationschef Tom Keiser, som jag intervjuade för dagenshandel.se, berättade att han köper fem par jeans om året från ett företag som vet hans storlek och köpmönster, men aldrig tar någon notis om att han är en frekvent kund. Han flyger mellan San Fransisco och Atlanta varje vecka med ett bolag som borde veta vilken plats han föredrar och vad han brukar beställa för dricka, men som aldrig bemöter honom på något sätt personligt. Det har inte uppstått någon relation.

– Den dag en konkurrent dyker upp kommer jag självklart testa deras erbjudande. Speciellt om de lär sig vad jag gillar.

Men det gäller att de gör det smart. Personaliserad försäljning är en konst. Företagets budskap ska inte bli ytterligare en distraktion i en splittrad tillvaro. De som kommuniceras ska vara till omedelbar nytta för kunden.

Mikkel Svane är en av  Zendesks grundare. På  konferensen i London  gav han några regler för framgångsrikt kundbemötande.

Han inledde med att berätta vad man inte ska göra:

–Låt bli att störa kunderna med ovälkomna generella budskap. Genomsnittsmänniskan får 64 budskap om dagen i telefonen – och många får hundratals. I snitt tittar människor på sina mobiler var 12:e minut. Samtidigt tar det 23 minuter att hitta fokus igen efter en störning.

En bra kundrelation byggs enligt Mikkel Svane på tre pelare:

  1. Gör det du sagt att du ska göra. Varje företag har ett slags basalt löfte till sina kunder. Svik aldrig det löftet.

Ett negativt exempel han nämner är den inspelade rösten som säger ”Ditt samtal är viktigt för oss” som kunder möter med ett par minuters intervall vid samtal till kundtjänst.

– Tycker de att samtalen är viktiga ska de bemanna sin kundtjänst, så att folk slipper vänta i 37 minuter på att komma fram, säger han.

  1. Var proaktiv. Ge kunden en pushnotis om att det kan vara dags att köpa hem bläck till skrivaren, att byta batteri i brandlarmet eller att en räkning håller på att förfalla.

– Det är en äkta hjälp till kunden som underlättar vardagen, kommenterar Mikkel Svane.

  1. Tappa inte tråden. Gör kundupplevelsen sömlös. Alla kanaler ska hänga ihop, så att kunden inte behöver dra sitt ärende flera gånger.

–Kontakten med företaget ska vara som att prata med en kompis. Om du behöver berätta vem du är och vad du gör varje gång du träffar en person så utvecklas ingen relation, säger Mikkel Svane.

 

 

 

Ett sommarlästips

På Amazon har jag hittat en memoarbok, skriven av J.D. Vance, en drygt 30-årig jurist. Boken Hillbilly Elegy har blivit en hyllad storsäljare i USA. Den är en stark berättelse om det bortglömda USA som strax efter det att boken gavs ut röstade fram Donald Trump till presidentposten.

Varm skildring av sårig uppväxt

J.D Vance berättar om en uppväxt i USA:s rostbälte, mot bakgrund av sin familjs historia, och med vederhäftig hänvisning till sociologisk, nationalekonomisk och psykologisk forskning.

Författarens familj kommer från Jackson, en liten stad Appalacherna.

Appalacherna befolkas av immigranter främst från Irland och Skottland. Där finns fattigdom och ett kulturellt arv av våld, klantänkande och hårda hedersbegrepp. Den speciella kulturen lever kvar, på gott och ont, bland dagens hillbillies.

J.D. Vance räknar sig själv som en klockren hillbilly. Trots juristexamen från Yale, bra jobb och vackert hem, är han i själ och hjärta en av USA:s fattiga vita.

I sitt förord skriver han att boken kommit till för att han vill berätta hur det känns att röra sig uppåt i samhället, men också att visa på hindren. Inte minst vill han förklara hur han själv, utan att vara det minsta genial, ändå på något sätt lyckats leva den amerikanska drömmen.

Främst handlar det om stöd och goda exempel från den äldre generationen i en storfamiljskultur där en drogberoende mamma med ett vidlyftigt kärleksliv inte lämnas ensam att uppfostra barnen. Innan socialen kommer finns det familj som ser till att barnen klarar sig.

Saftigt och levande beskriver han familjens öden:

I Jackson lever familjen Blanton. Familjen tycks besitta ett ansenligt våldskapital. Yngsta dottern skjuter en tjuv med gevär. Samma flicka blir som 13-åring gravid med grannpojken. Detta par, bokens Mammaw och Pappaw, flyttar till Middletown i Ohio. Mannen får 17 år gammal, outbildad, jobb på stålföretaget Armco. Han avancerar inom företaget och stannar till pension. I tid sammanfaller det med en guldålder, 50-60-70-tal. Armco Steel var största arbetsgivare och höll uppe infrastrukturen av vägar och parker, skolor och annat med donationer. Innevånarna hade god köpkraft.

De yttre ramarna kring Mammaws och Pappaws liv blir medelklassiga. De köper ett hus, Mammaw är hemma med barnen. Men under ytan är de hillbillies. Pappaw dricker, båda har hett temperament, hemlivet präglas av bråk.

Deras barn tar på olika sätt skada. Mellandottern, som blir J.D. Vances Mom, blir med barn och slutar skolan. Vid 19 är hon skild och mamma till en 2-åring, författarens 5 år äldre syster Lindsay. När författaren föds 1984 har Pappaw slutat dricka. Mammaw och Pappaw lever i större harmoni med varandra. De lägger mycket krut på att hjälpa dottern som utbildar sig till sjuksköterska.

Men i Middletown är livet inte vad det varit. Armco är ingen vinstmaskin. Där finns inte garanterat jobb för alla killar som slutar skolan. Ändå resonerar de unga som om deras framtid vore garanterad.

Men för den som inte tar sig vidare är det lätt att hamna i drog- och socialbidragsberoende och detta är en utveckling som kommer att accelerera.

J.D. Vances uppväxt blir inte direkt harmonisk. Han är ett högt älskat barnbarn, mammans två syskon är rimliga personer med ett vettigt familjeliv, men Mom ger sig in i det ena förhållandet efter det andra. Fadersfigurerna kommer och går, och vid varje giftermål adopteras pojken och får byta efternamn.

Författaren skriver att han borde varit predestinerad att i likhet med många av sina jämnåriga hamna i drogberoende, kriminalitet och fängelse.

Faktorerna som håller honom på banan är ändå starkare: Mammaw som förbjuder honom att umgås med kamrater som röker hasch. Pappaw som räknar mattetal med honom och förklarar att okunnig inte är samma sak som ointelligent. Moster som öppnar sitt hem för honom. Klok storasyster, lärare.

I USA har boken blivit rosad för att den ger en förståelse för det amerikanska samhället.

Från höger har den risats för att den påstås förespråka högre socialbidrag, medan den risats från vänster för att den betonar vars och ens personliga ansvar för sina misslyckanden.

Författaren konstaterar i ett efterord att båda läsningarna knappast kan vara sanna.

Han förslår inga konkreta lösningar, men konstaterar att om människor insåg hur deras handlingar påverkar barnens framtid skulle de kanske avstå från att tända till för minsta oförrätt, kasta ut sin partner, fyllköra, fly in i drogrus i stället för att ta ansvar.

På tal om att skolorna i områden där barnens skolresultat är låga skulle få mer pengar berättar han om den termin när hans betyg dalade till bottennivå:

Det var inte skolans fel. Jag gjorde inte läxorna för att jag varje kväll gick emellan när de vuxna bråkade. Det blev svårt att skärma av. Många av mina kamrater hade det likadant.

 

Boken är skriven på en lättfattlig engelska. Den finns att köpa på Amazon.

J.D.Vance

Hillbilly Elegy – A Memoir of a Family and Culture in Crisis

 

Why lean is not mean

Är lean något för handeln?

Ja det beror allt på hur det görs. Från den japanska bilindustrin har  lean produktionkonceptet spritt sig till fler branscher. Olika typer av tillverkningsindustri har länge tillämpat lean-principer. Tankarna har fått fäste inom vården, och nu görs försök inom handeln.

Avarter förekommer. Lean is Mean har många sagt under vägen. Det blir lätt så när man försöker ta genvägar och försöker hoppa direkt till det önskade resultatet:

Effektivisering, kostnadskontroll, nöjdare kunder och bättre lönsamhet.

En fredag i slutet av maj höll Handelsrådet en frukost med KTH-professorn i ergonomi Jörgen Eklund.

Han är en varm förespråkare för Lean – gjort på rätt sätt.

Han varnar för att börja i fel ända:

–Dra inte ner på resurser innan det är ordning på processerna. Dåliga implementeringar leder till problem, säger han.

Det är inte effektiviseringarna som ska ligga i fokus. De projekt som lyckas utgår från en bredare syn på Lean, anser Jörgen Eklund.

Rätt ända att börja i är att analysera vilka problem och störningar det finns i organisationen. Kanske det finns flaskhalsar som gör att vissa moment fördröjs och folk får vänta i onödan, för att kanske sedan tvingas jobba över.

En smidigare process som ger jämnare arbetsbelastning leder till kortare ställtider, mindre stress, troligen till bättre kvalitet eftersom stressade människor begår fler fel.

–Bättre ordning och struktur ger bättre arbetsförhållanden, säger professorn.

Det handlar alltså inte i första hand om besparingar utan om kultur. Det viktiga är att alla deltar. Fokus ligger på processerna, ledarskapet är coachande.

Då kommer effektiviteten automatiskt.

Hur kan det här industritänket tillämpas inom handel?

På Handelsrådets frukost var Saltå Kvarn inbjudna. Produkterna är välkända och finns numera i hela Sverige. Företaget, med kvarn, butik och café har 70 anställda. Företaget köper in råvarorna, ekologiskt odlad säd och grönsaker från ett trettiotal gårdar.

Hanna Wilson och Hilde Lang från Saltå Kvarn berättade om företagets Lean-projekt. Det hade startat i en fråga ”Hur ska vi göra för att sluta slösa”. Företagsledningen hade en känsla av att tid, energi, råvaror och pengar rann iväg i onödan.

Personligen har jag många gånger varit med om hur problem tacklats från andra hållet:

Företagsledningen inser att kostnaderna inte riktigt täcks av intäkterna. Då börjar man panikstoppa utgifter och beordra människor att ta kortare kafferaster. Resebudgeten kapas. Fruktkorgen avskaffas. Medarbetare som slutar ersätts inte utan arbetsuppgifterna fördelas. Stressen ökar.

På en del håll har man mage att kalla detta lean, fastän man definitivt inte är annat än mean.

Saltå Kvarn som är ett värderingsstyrt företag hade en helt annan utgångspunkt – Företaget har som mål att göra jorden och människorna gott. Därför vill man spara på resurser.


Hanna Wilson och Hilde Lang från Saltå Kvarn berättar om företagets Lean-projekt

Hanna Wilson berättade att man började med att trimma organisationen i kvarnen. Eftersom många olika slags mjöl mals är det frekventa ställtider mellan mjölsorterna. Maskiner står still och människor väntar. Med lite smartare organisering minskade ställtiderna från två timmar till 45 minuter i snitt.

Man fortsatte genom organisationen att leta avvikelser. Vilka problem återkom gång på gång för att varje gång få en akutlösning?

Hilde Lang förklarar att lean-arbetet var så genomgripande att alla faktiskt ställde om sitt sätt att tänka. En kundtjänstmedarbetare som varit barnledig i 18 månader sedan projektet startade vittnade om att hon kom tillbaka till ett helt nytt företag. Den dagliga styrningen var mer noggrann, arbetssättet var mer standardiserat. Det låter lite trist – men det medförde tvärtom att alla gjorde ett bättre jobb och trivdes bättre.

Leveransgraden ökade från 93 till 98 procent.

Ett lean projekt initieras uppifrån. Det är nog mycket ovanligt att man underifrån i en organisation lyckas övertyga ledningen om att saker kan göras smartare.

Företagsledningen har en utgångspunkt och en agenda. Om syftet är dolt för medarbetarna blir det garanterat pannkaka. Otrivseln ökar, medarbetare flyr.

På Saltå Kvarn var ledningen hela tiden öppen med syften och mål och involverade alla.

I dag förefaller det självklart att man kommer att fortsätta på samma spår, med ständiga förbättringar.

–Det är inte ett projekt som avslutas, utan det är en total omställning av hela företaget. Ingen vill gå tillbaka till det som varit, säger Hanna Wilson.

Smart att rekrytera nyanlända

För en tid sedan talade jag med Amelie Silfverstolpe på Axfoundation om hur svenska företag försöker lösa de skriande personalbehoven:

–Alla storföretag fiskar i samma vatten. Man anställer personer man känner till. Bland småföretag finns det 72 000 lediga jobb som inte kan besättas eftersom företagarna inte hittar människor med rätt kompetens att anställa.

Samtidigt går kompetenta nyanlända utan jobb eftersom de inte känner någon som kan ge dem den första knuffen in på arbetsmarknaden, konstaterar hon.

Amelie Silfverstolpe är projektledare för Axfoundations program Öppna Dörren.

Det är ett enkelt och smart sätt att skapa kontakter mellan nya och etablerade svenskar.

Hon framhåller att nyanlända har svårt att komma in i samhället och få jobb eftersom de inte känner några svenskar. Eftersom 7 av 10 jobb förmedlas genom kontakter är det viktigt att träffas. Öppna Dörren organiserar olika typer av träffar mellan etablerade svenskar och nyanlända. Det finns fyra inriktningar:

Svenska med baby, för föräldralediga och barn från olika kulturer. Invitationsdepartementet, som går ut på att bjuda hem någon med annan bakgrund på middag, Kompisbyrån, som länkar samman nya vänner med olika bakgrund över en fika, och Yrkesdörren som för samman etablerade och nya svenskar för att bygga jobbrelaterade nätverk.

–Grejen är att det ska vara enkelt. Man binder inte upp sig för mer än en första träff. Det ställs inga krav på att det ska leda till varken jobb eller vänskap, förklarar Amelie Silfverstolpe.

Men ofta händer det något. Mötena har skapat ett socialt sammanhang, de ger möjlighet att träna svenska och många gånger leder kontakterna till jobbrekommendationer.

I samma veva blir jag inviterad till en träff mellan nyanlända akademiker och svenska HR-experter. Initiativtagaren, Sofia Brax, är verksam i Göteborg där hon ordnat ett antal liknande träffar, och nu ordnas den första träffen i Stockholm. Vi håller till i rekryteringsföretaget Headlights lokaler vid Humlegården. Stämningen är härlig. Många av de nyanlända har varit en kort tid i Sverige och de är fulla av planer och målinriktad energi.

En man är ingenjör. Han är fast besluten att lära sig svenska på ett år, söka jobb under tiden och vara redo att börja jobba så fort han avslutat sfi.

Jag säger ingenting för att ta ner hans entusiasm.

Någonstans därute finns det väl något smart företag som inser betydelsen av att få in en hårt motiverad medarbetare.

Ett reportage från kvällen finns här:

https://www.njus.me/nyheter//0/370630/nyanlanda-motte-hr-proffs?utm_medium=fb&utm_source=share

Författaren Per Grankvist är en driven föreläsare som har ett effektivt grepp om de ämnen han behandlar. Jag hör honom på ett seminarium om  #metoo där han ifrågasätter det smarta i att sextrakassera och diskriminera.
– När man tvekar om vilken väg man ska gå är det bra att ställa frågan om det jag tänker göra är smart eller osmart säger han.

Så ställ frågorna:

Är det smart att välja bort personer med långa krångliga indiska namn när man söker it-utvecklare?

Är det smart att välja personer utifrån vilka förutsättningar de har att klara jobbet ?

Är det smart att låta människor vänta i månader på att få börja i undermålig sfi-undervisning och att sedan försörja dem i åratal medan deras yrkeskunskaper ligger i träda?

Är det smart att låta kommunerna sköta sfi-undervisningen när studieförbunden klarar uppgiften så mycket bättre?

Är det smart att ta vara på den drivkraft människor har när de kommer till Sverige – redo att börja ett nytt liv?

Ställ ett antal frågor. Verkställ dem som besvaras med ja.

Nja, att politik skulle utformas på ett smart sätt är väl en utopi – det finns ju så många övervärdiga idéer att ta hänsyn till – men företag behöver ju faktiskt inte fundera över vad som är ”politiskt möjligt”.

De ska agera smart bara för att det är bra för företaget.

Smarta företag strävar efter en långsiktigt hållbar modell så att de kan leva och utvecklas länge.

Då är det naturligt att vara öppen för nya strömningar och idéer och självklart att anställa personer som har kontakt med nya intressanta kundgrupper.