Rädsla begränsar kvinnors liv

Förra veckan ägnade jag två fullmatade och spännande dagar åt konferensen Crime&Fear in Public Places på KTH. Arrangör var nätverket Säkra Platser.

Professor Liz Kelly från London Metropolitan University inleder med en historisk exposé över kvinnors plats i det offentliga rummet: jo visst har kvinnor funnits där, men de har inte fått ta plats. Inte förrän suffragetterna började demonstrera för kvinnans rättigheter – iklädda sedesamma, respektabla dräkter. För regeln var att en kvinna skulle vara ”modest” om hon rörde sig på stan – i annat fall kunde hon ses som prostituerad.

 

Många kvinnor är rädda för att röra sig ute på kvällar och nätter, att åka kollektivt, att gå ut utan sällskap. Det varierar mellan länder och mellan bostadsområden, men gemensamt är känslan att vara utsatt på grund av sitt kön.

Detta begränsar kvinnors möjligheter.

Samtidigt har det normaliserats. Åker en ung kvinna en viss busslinje får hon helt enkelt räkna med ett och annat nyp i baken och slippriga kommentarer. Tuffa tjejer försvarar sig verbalt eller genom att smidigt vika undan, det blir rutin.

 

Fiona Vera- Gray, Durham University, UK talade om The right amount of panic, alltså hur mycket kvinnor gör på ren rutin för att slippa bli utsatta. Det är allt från att klä sig i bylsiga tröjor till att undvika platser och att se till att gå i grupp, ta taxi hem till dörren och att undvika att ha musik i öronen när de promenerar.

– Flickor får tidigt lära sig att vara försiktiga. När de råkar illa ut talas det alltid om att de slarvat, varit för berusade, fel klädda, gått till fel ställe. Offret skambeläggs mer än förövaren, säger hon.

Men det talas aldrig om hur lyckosamt kvinnors ständiga arbete med att undvika farliga situationer är. Det som inte inträffat går ju inte att mäta.

I Indien har det skett flera gruppvåldtäkter som varit så spektakulära att de lett till ett uppvaknande. Mahesh Nalla, Michigan State University, USA är uppvuxen i Indien och har genomfört mycket av sin forskning där.

Han beskriver problemen i landet som djupa – en kvinnofientlig kultur. Barnen tutas i från tidig ålder att pojkar är mer värda än flickor, och att kvinnor kan behandlas hur som helst. Kuvade sonhustrur utvecklas så småningom till dominanta svärmödrar. Kvinnor som arbetar i hushåll är rättslösa och behandlas ofta respektlöst.

Därför anser han att skolväsendet mycket tidigt måste agera som en motkraft – lära barnen respekt för varandra och att flickor har samma möjligheter och värde som pojkar. Och det gäller att få med föräldrarna, säger han.

Han ser också de populära Bollywoodfilmerna som ett framtida mycket potent verktyg att förändra attityder:

–Om Bollywoodfilmerna börjar framställa jämlika äktenskap och självständiga och kapabla kvinnor som något spännande och eftersträvansvärt kan stora förändringar ske. Det finns många indier som faktiskt formar hela sin världsuppfattning efter Bollywood, säger han.

Men vad är då kriminella beteenden?

I de flesta länder finns det lagar som förbjuder inte bara våldtäkt och misshandel, utan också alla typer av kladd, slippriga kommentarer och ovälkomna inviter. Ändå hör det till vardagen och inget kvinnor ens funderar på att anmäla.

–Män är ofta omedvetna om att deras visslande, kladdande och kommenterande är brottsligt. Det är något man gör i grupp, tillsammans med andra män, för att visa sig manlig, säger Mahesh Nalla.

Detta har framkommit när han och hans forskargrupp frågat män i Dehli om hur de tänker kring beteendet. Många tror också att kvinnor tycker att det är uppmuntrande att få ett ”hello beautiful”.

 

Det är dags att lägga skulden på förövaren.

Det säger Supreet Singh, Safe City Initiatinve I Indien. Hon talar om vad rädslan gör med människor. Barn som inte får vara utomhus och leka, kvinnor som inte vågar sig ut ensamma. Hon tar upp två aspekter – dels att man skapar en infrastruktur som är mer säker, och att barn tidigt lärs respekt. Att barnen förstår vad som är privata delar av kroppen som ingen får röra utan lov så att de kan värna sig själva och inte heller ofredar andra.

Att medborgare tar ansvar för den fysiska miljön är också betydelsefullt.

–Artikulera era behov – ring och anmäl om något är fel exempelvis att belysningen inte fungerar, säger hon.

Hon framhåller också att städer måste byggas så att gatorna får liv – inga slutna fasader, där ska finnas fönster så att man kan se vad som händer utanför, och så att det syns utifrån vad som händer inne i byggnaderna.

–Jag älskar att promenera i europeiska städer på kvällen, där man kan se människor i sina upplysta bostäder och där öppna butiker ger en känsla av säkerhet, säger hon.

När det gäller våld mot kvinnor menar hon att det sakta håller på att ske en attitydförändring – #metoo-rörelsen och det uppvaknande som skett i Indien efter några uppmärksammade fall har gjort att man nu börjar placera skulden för övervåld där den hör hemma – nämligen hos förövarna.

 

Under konferensen gavs också många intressanta exempel på hur urbana miljöer kan utformas för att bli säkrare. Men detta återkommer jag till i senare inlägg.

Ett sommarlästips

På Amazon har jag hittat en memoarbok, skriven av J.D. Vance, en drygt 30-årig jurist. Boken Hillbilly Elegy har blivit en hyllad storsäljare i USA. Den är en stark berättelse om det bortglömda USA som strax efter det att boken gavs ut röstade fram Donald Trump till presidentposten.

Varm skildring av sårig uppväxt

J.D Vance berättar om en uppväxt i USA:s rostbälte, mot bakgrund av sin familjs historia, och med vederhäftig hänvisning till sociologisk, nationalekonomisk och psykologisk forskning.

Författarens familj kommer från Jackson, en liten stad Appalacherna.

Appalacherna befolkas av immigranter främst från Irland och Skottland. Där finns fattigdom och ett kulturellt arv av våld, klantänkande och hårda hedersbegrepp. Den speciella kulturen lever kvar, på gott och ont, bland dagens hillbillies.

J.D. Vance räknar sig själv som en klockren hillbilly. Trots juristexamen från Yale, bra jobb och vackert hem, är han i själ och hjärta en av USA:s fattiga vita.

I sitt förord skriver han att boken kommit till för att han vill berätta hur det känns att röra sig uppåt i samhället, men också att visa på hindren. Inte minst vill han förklara hur han själv, utan att vara det minsta genial, ändå på något sätt lyckats leva den amerikanska drömmen.

Främst handlar det om stöd och goda exempel från den äldre generationen i en storfamiljskultur där en drogberoende mamma med ett vidlyftigt kärleksliv inte lämnas ensam att uppfostra barnen. Innan socialen kommer finns det familj som ser till att barnen klarar sig.

Saftigt och levande beskriver han familjens öden:

I Jackson lever familjen Blanton. Familjen tycks besitta ett ansenligt våldskapital. Yngsta dottern skjuter en tjuv med gevär. Samma flicka blir som 13-åring gravid med grannpojken. Detta par, bokens Mammaw och Pappaw, flyttar till Middletown i Ohio. Mannen får 17 år gammal, outbildad, jobb på stålföretaget Armco. Han avancerar inom företaget och stannar till pension. I tid sammanfaller det med en guldålder, 50-60-70-tal. Armco Steel var största arbetsgivare och höll uppe infrastrukturen av vägar och parker, skolor och annat med donationer. Innevånarna hade god köpkraft.

De yttre ramarna kring Mammaws och Pappaws liv blir medelklassiga. De köper ett hus, Mammaw är hemma med barnen. Men under ytan är de hillbillies. Pappaw dricker, båda har hett temperament, hemlivet präglas av bråk.

Deras barn tar på olika sätt skada. Mellandottern, som blir J.D. Vances Mom, blir med barn och slutar skolan. Vid 19 är hon skild och mamma till en 2-åring, författarens 5 år äldre syster Lindsay. När författaren föds 1984 har Pappaw slutat dricka. Mammaw och Pappaw lever i större harmoni med varandra. De lägger mycket krut på att hjälpa dottern som utbildar sig till sjuksköterska.

Men i Middletown är livet inte vad det varit. Armco är ingen vinstmaskin. Där finns inte garanterat jobb för alla killar som slutar skolan. Ändå resonerar de unga som om deras framtid vore garanterad.

Men för den som inte tar sig vidare är det lätt att hamna i drog- och socialbidragsberoende och detta är en utveckling som kommer att accelerera.

J.D. Vances uppväxt blir inte direkt harmonisk. Han är ett högt älskat barnbarn, mammans två syskon är rimliga personer med ett vettigt familjeliv, men Mom ger sig in i det ena förhållandet efter det andra. Fadersfigurerna kommer och går, och vid varje giftermål adopteras pojken och får byta efternamn.

Författaren skriver att han borde varit predestinerad att i likhet med många av sina jämnåriga hamna i drogberoende, kriminalitet och fängelse.

Faktorerna som håller honom på banan är ändå starkare: Mammaw som förbjuder honom att umgås med kamrater som röker hasch. Pappaw som räknar mattetal med honom och förklarar att okunnig inte är samma sak som ointelligent. Moster som öppnar sitt hem för honom. Klok storasyster, lärare.

I USA har boken blivit rosad för att den ger en förståelse för det amerikanska samhället.

Från höger har den risats för att den påstås förespråka högre socialbidrag, medan den risats från vänster för att den betonar vars och ens personliga ansvar för sina misslyckanden.

Författaren konstaterar i ett efterord att båda läsningarna knappast kan vara sanna.

Han förslår inga konkreta lösningar, men konstaterar att om människor insåg hur deras handlingar påverkar barnens framtid skulle de kanske avstå från att tända till för minsta oförrätt, kasta ut sin partner, fyllköra, fly in i drogrus i stället för att ta ansvar.

På tal om att skolorna i områden där barnens skolresultat är låga skulle få mer pengar berättar han om den termin när hans betyg dalade till bottennivå:

Det var inte skolans fel. Jag gjorde inte läxorna för att jag varje kväll gick emellan när de vuxna bråkade. Det blev svårt att skärma av. Många av mina kamrater hade det likadant.

 

Boken är skriven på en lättfattlig engelska. Den finns att köpa på Amazon.

J.D.Vance

Hillbilly Elegy – A Memoir of a Family and Culture in Crisis

 

Why lean is not mean

Är lean något för handeln?

Ja det beror allt på hur det görs. Från den japanska bilindustrin har  lean produktionkonceptet spritt sig till fler branscher. Olika typer av tillverkningsindustri har länge tillämpat lean-principer. Tankarna har fått fäste inom vården, och nu görs försök inom handeln.

Avarter förekommer. Lean is Mean har många sagt under vägen. Det blir lätt så när man försöker ta genvägar och försöker hoppa direkt till det önskade resultatet:

Effektivisering, kostnadskontroll, nöjdare kunder och bättre lönsamhet.

En fredag i slutet av maj höll Handelsrådet en frukost med KTH-professorn i ergonomi Jörgen Eklund.

Han är en varm förespråkare för Lean – gjort på rätt sätt.

Han varnar för att börja i fel ända:

–Dra inte ner på resurser innan det är ordning på processerna. Dåliga implementeringar leder till problem, säger han.

Det är inte effektiviseringarna som ska ligga i fokus. De projekt som lyckas utgår från en bredare syn på Lean, anser Jörgen Eklund.

Rätt ända att börja i är att analysera vilka problem och störningar det finns i organisationen. Kanske det finns flaskhalsar som gör att vissa moment fördröjs och folk får vänta i onödan, för att kanske sedan tvingas jobba över.

En smidigare process som ger jämnare arbetsbelastning leder till kortare ställtider, mindre stress, troligen till bättre kvalitet eftersom stressade människor begår fler fel.

–Bättre ordning och struktur ger bättre arbetsförhållanden, säger professorn.

Det handlar alltså inte i första hand om besparingar utan om kultur. Det viktiga är att alla deltar. Fokus ligger på processerna, ledarskapet är coachande.

Då kommer effektiviteten automatiskt.

Hur kan det här industritänket tillämpas inom handel?

På Handelsrådets frukost var Saltå Kvarn inbjudna. Produkterna är välkända och finns numera i hela Sverige. Företaget, med kvarn, butik och café har 70 anställda. Företaget köper in råvarorna, ekologiskt odlad säd och grönsaker från ett trettiotal gårdar.

Hanna Wilson och Hilde Lang från Saltå Kvarn berättade om företagets Lean-projekt. Det hade startat i en fråga ”Hur ska vi göra för att sluta slösa”. Företagsledningen hade en känsla av att tid, energi, råvaror och pengar rann iväg i onödan.

Personligen har jag många gånger varit med om hur problem tacklats från andra hållet:

Företagsledningen inser att kostnaderna inte riktigt täcks av intäkterna. Då börjar man panikstoppa utgifter och beordra människor att ta kortare kafferaster. Resebudgeten kapas. Fruktkorgen avskaffas. Medarbetare som slutar ersätts inte utan arbetsuppgifterna fördelas. Stressen ökar.

På en del håll har man mage att kalla detta lean, fastän man definitivt inte är annat än mean.

Saltå Kvarn som är ett värderingsstyrt företag hade en helt annan utgångspunkt – Företaget har som mål att göra jorden och människorna gott. Därför vill man spara på resurser.


Hanna Wilson och Hilde Lang från Saltå Kvarn berättar om företagets Lean-projekt

Hanna Wilson berättade att man började med att trimma organisationen i kvarnen. Eftersom många olika slags mjöl mals är det frekventa ställtider mellan mjölsorterna. Maskiner står still och människor väntar. Med lite smartare organisering minskade ställtiderna från två timmar till 45 minuter i snitt.

Man fortsatte genom organisationen att leta avvikelser. Vilka problem återkom gång på gång för att varje gång få en akutlösning?

Hilde Lang förklarar att lean-arbetet var så genomgripande att alla faktiskt ställde om sitt sätt att tänka. En kundtjänstmedarbetare som varit barnledig i 18 månader sedan projektet startade vittnade om att hon kom tillbaka till ett helt nytt företag. Den dagliga styrningen var mer noggrann, arbetssättet var mer standardiserat. Det låter lite trist – men det medförde tvärtom att alla gjorde ett bättre jobb och trivdes bättre.

Leveransgraden ökade från 93 till 98 procent.

Ett lean projekt initieras uppifrån. Det är nog mycket ovanligt att man underifrån i en organisation lyckas övertyga ledningen om att saker kan göras smartare.

Företagsledningen har en utgångspunkt och en agenda. Om syftet är dolt för medarbetarna blir det garanterat pannkaka. Otrivseln ökar, medarbetare flyr.

På Saltå Kvarn var ledningen hela tiden öppen med syften och mål och involverade alla.

I dag förefaller det självklart att man kommer att fortsätta på samma spår, med ständiga förbättringar.

–Det är inte ett projekt som avslutas, utan det är en total omställning av hela företaget. Ingen vill gå tillbaka till det som varit, säger Hanna Wilson.

Hövlighet kan läka sår

Strax före jul deltog jag i Handelsrådets workshop om arbetsmiljö. En av talarna var Dan Hasson, stressforskare. Han delar sin tid mellan KI och ansedda Mayo Clinic i USA.

Han höll en intressant dragning som handlade om att organisationer där medarbetare och chefer är mer vänliga och lyssnande faktiskt är effektivare.

Och att de som jobbar i effektiva organisationer är nöjdare och friskare, eftersom de uppnår sina resultat lättare, då de slipper stångas mot onödiga hinder.

Det här skrev jag om på njus.me:

Seg organisation stressar https://www.njus.me/nyheter/samh%C3%A4lle/0/169515/seg-organisation-stressar?utm_medium=fb?utm_campaign=08d43ff0-a740-4c3b-ae88-9aebfbf410cb&utm_medium=twitter

 

Dan Hasson lyfte fram hövlighet som ett begrepp som borde få en renässans inom svenskt arbetsliv.

Han har i flera år äskat medel för att kunna skapa ett forskningsprojekt där man undersöker hur man kan öka hövligheten inom en organisation, och vad detta i så fall få för effekter på exempelvis sjuktal och trivsel.

Han berättar att många företag har visat intresse, men arbetslivsorganisationer som finansierar forskning har ännu inte nappat.

Nu har jag gjort en intervju med Dan Hasson som kommer att publiceras i Unionens medlemstidning Kollega.

Där berättar han om ett kanadensiskt forskningsprojekt kring hövlighet som fick närmast förbluffande resultat.

Hur definieras då hövlighet?
Forskarna svarar hövligt att det faktiskt inte är deras uppgift att exakt definiera ett hövligt beteende – det kan ju skilja sig mellan arbetsgrupper och kulturer.

Vad som är ohövligt känns igen, även om man under de senaste 50 åren i Sverige fått utveckla hård hud för att inte ta vid sig. Hövlighet blev omodernt 1968. Vi har lärt oss att rycka på axlarna.

Svenskarna är ett ohövligt folk.

Paradoxalt eftersom vi anses konsensusberoende och konfliktundvikande.

”Where did you learn your manners?” fick jag som tonåring höra av amerikanska vänner.

Det handlade inte om att jag var speciellt gåpåig eller burdus – utan om ett mer subtilt sätt att inte se andra.

Jag satt med min Coke utan att fråga min kompis ”would you care fore a sip?”

Om man ska försöka sig på att definiera hövlighet så får man nog börja där:
Att se människor i omgivningen, och att intressera sig för deras behov.

Börja med att hälsa på medarbetare på arbetsplatsen när man dyker upp på morgonen.

Titta på den som pratar, lyssna utan att avbryta och svara vänligt även om man inte håller med helt.

Det mest ohövliga man kan göra är att behandla personer som luft.

Det näst mest ohövliga är att gå igång och argumentera på ett sätt som visar att man vägrar att ta in något av vad den andra säger.

En annan ohövlighetsgren som svenskar excellerar i är oombedda kommentarer.

Man recenserar arbetskamraternas lunchlådor, kommenterar klädval ”vad du är uppklädd då? Ska du på anställningsintervju?” Man kritiserar människors val av semesterfirande ”Flyyyger du?”
Under kommentarerna kan det ligga en monumental aggressivitet, som ofta är omedveten, men som förgiftar stämningen på arbetsplatsen.

Ohövlighet kan få förödande konsekvenser. Att sträva efter ett större mått av hövlighet kan starta en läkande process.