Erodera SD:s väljarbas

 

Journalisten Anna-Lena Lodenius som i flera decennier undersökt den högerextrema miljön sade på Rapport tisdagen efter valet att de som lämnat andra partier för att rösta på extremhögern med hög sannolikhet kommer att fortsätta rösta på dem.

Så SD kommer nog att hålla sig kvar på en stabil nivå.

Hennes slutsats var att övriga partier nu borde inrikta sig på att behålla sina sympatisörer i stället för att bekämpa SD.

 

Mina egna iakttagelser från valrörelsens slutspurt är att en del skriverier – exempelvis Expressens om SD:s bruna rötter samt avslöjande uppträdande från herr Åkesson själv i slutdebatten kan ha berövat SD den förväntade triumfen.

 

Vore skönt om övriga partier nu slutar att snegla på vad som gynnar SD.

SD har redan peakat. De kommer att vara ett ofrånkomligt inslag i svensk politik framöver, men tillväxtfasen är över.

 

Titta lite på väljarbasen – de som röstar SD har lägre utbildning än de som röstar på andra partier.

Låg utbildning, känsla av utanförskap i sitt eget land, besvikelse och rädsla är drivkrafter.

Det kommer att ta mycket lång tid och mycket hårt och medvetet arbete att vända på den kuttingen.

Sådant som SD­ – faktiskt med rätta – pekat ut som problem behöver åtgärdas:

Polis, tull och rättsväsende behöver stärkas. Integrationen förbättras. Sjukvården bli mer likvärdig och tryggare.

SD föreslår enkla lösningar som att skicka militär till förorterna och kasta ut utrikesfödda som begår brott.

Övriga partier behöver samla sig. Inte i första hand för att hindra SD från inflytande – utan för att på allvar ta itu med de problem som finns.

Lyckas de, eroderas SD:s väljarbas

”Vi satsar XX miljarder mer på polis, vård, skola, bostadssubventioner, instegsjobb, försvar än vad de andra gör” löser inget. För även om man ökar antalet utbildningsplatser på Polishögskolan spelar det ingen roll om för få vill bli poliser och många hoppar av yrket med flera decennier kvar till pension.

Mycket handlar om resurser, men en del handlar också om inte så resurskrävande reformer för att rätta till skevheter i systemen. Straffrabatten för återfallsförbrytare borde avskaffas snarast.

Skolan behöver styras av vuxna och skolan ska ställa krav på elevernas närvaro, uppförande och prestationer. Lärare som dignar under rapporteringstvång som inte tillför eleverna någonting borde slippa denna börda.

Gör det enklare och billigare för äldre att flytta så att stora lägenheter och villor kan köpas av barnfamiljer.

Gör det billigare att anställa så att fler så kallade enkla jobb kan skapas. ROT och RUT fungerade jättebra, men nu när nivåerna sänkts möts hantverkare åter av krav på att utföra jobb svart.

Ta bort skadliga skatter som värnskatten som bara har till effekt att högavlönade hellre tar lite extra ledigt.

Gör det enklare att driva småföretag. Reformera SFI genom att använda individanpassade digitala metoder utvecklade av ett svenskt företag.

Ja, det finns 1000-tals olika sätt att göra Sverige både tryggare och mer välmående.

De politiska partierna har inte alla lösningar. Näringslivet, inte minst välfärdsföretagen, har en enorm potential att förbättra livsbetingelserna för människor, om de inte ständigt behöver försvara sig mot politisk klåfingrighet. Idéella krafter som nattvandrande mammor i Rinkeby gör stora insatser för att göra lokalsamhället tryggare och mer levande.

Med bättre fungerande skolor, arbetsmarknad och bostadsmarknad, poliser som ser mening med jobbet och vuxna människor som vågar gripa in och säga till eroderas basen för extrema politiska partier som SD. Som alla kulturförändringar tar det tid.

Och SD kommer väl troligen också att normaliseras och rösta för kloka reformer.

Minns att Socialdemokraterna i alla år haft införande av republik med i sitt program, fastän man redan för 100 år sedan insåg att det inte var en fråga att driva speciellt hårt.

Svenskarna gillar sitt kungahus.

Människor med bakgrund i andra länder har en given plats i Sverige.

 

Toppen är nådd för SD

 

Nej vi vaknade inte upp till ett hårdare kallare Sverige på måndagsmorgonen. Rörigare ja, men inte ett land som tagits över av mörka krafter. 82,4 procent av väljarna valde något annat än SD, 74,5 procent röstade inte på ytterkantspartierna V och SD, som båda har rötter i totalitära ideologier. 74,5 procent av dem som röstade i söndags har alltså röstat för en liberal demokrati.

SD:s framväxt har tolkats som att främlingsfientlighet och nationalistisk isolationism skulle öka kraftigt i befolkningen.

Men är det verkligen så?

Har den inte alltid funnits – och legat på ungefär samma nivå?

Någon som minns valstugeskandalen 2002, när Uppdrag granskning med dold kamera fick moderata kommunalråd och valarbetare att säga vad de verkligen tyckte om invandring?

Reportrarna gick inte vidare till S valstugor, men det hade med hög sannolikhet lyckats fånga upp samma strömningar även där.

Moderaterna tappade stort i valet 2002, till stor del beroende på Uppdrag Gransknings reportage. Partiets omdaning till Nya moderaterna innebar också att man profilerade sig som ett parti som verkligen omfattar mångfald. Kulmen nåddes med Reinfeldts Öppna era hjärtan-tal inför valet 2014.

Också inom socialdemokratin hade det länge funnits utrymme för främlingsfientlighet – LO agerade redan på 60-70-talen och lyckades så småningom stoppa arbetskraftsinvandringen som varit omfattande. ”De tar våra jobb och våra tjejer-retoriken” var vanlig inom LO-leden.

Nu skulle det bara tas emot flyktingar. Sverige framstod som en öppen famn – det fanns bostäder, välfärdssystem med socialbidrag, skolor och sjukvård för nyanlända. Svenska för invandrare, SFI, erbjöds, men det ställdes inga krav. Famnen var öppen, men det var svårt att nå Sveriges hjärta, arbetsmarknaden. Följden blev att många blev kvar i samma position som när de just anlänt.

Tillsammans med landsmän i förorter där få svenskar bor, där hemlandets seder lever kvar och förstärks.
Denna struktur grundlades när S dominerade svensk politik. Det passade nog bra – Sverige framstod som en humanitär stormakt, samtidigt som svenska arbetare slapp konkurrens från ”de där”.

Först i mitten på 00-talet börjar borgerliga politiker, främst inom M tala om utanförskapet bland utrikes födda. Men det blev inte mycket mer än prat. Men främlingsfientliga anses i alla fall inte rumsrena längre inom partiet. Valstugeskandalen hade ju blivit en näsbränna.

En del traditionella moderater känner sig inte längre hemma.

Även inom LO-kollektivet börjar det mullra. Globaliseringen skördar offer när produktion flyttar till låglöneländer och kraven höjs på produktivitet och kunskaper. Alliansregeringen inför också regler som ställer krav på den som är arbetslös eller sjuk.

Ett nytt parti dyker upp på scenen. SD pekar ut en tydlig orsak till allehanda problem:

Sverige har tagit emot för många invandrare.

SD har bruna rötter. Små enklaver av nazistsympatisörer överlevde kriget och började få fart igen under 90-talet. Vit Makt-rörelsen samlade arga unga män som ställde till bråk. SD blev en mer polerad rörelse, ledd av den på ytan närmast prudentlige Jimmie Åkesson.

Förutom restriktiv invandringspolitik och utvisning av invandrare som begår brott lovar Åkesson att åtgärda allt som är fel i Sverige. Både för höga skatter och brister i välfärden.  Den matematiken kommer enligt Åkesson gå ihop eftersom Sverige ska sluta lägga resurser på invandrare.

Han har en given publik:

Människor med främlingsfientliga värderingar som drivits ur M.

LO-medlemmar som kände sig överkörda av samhällsutvecklingen och svikna av S.

Det gamla Vit Makt-gänget som ser en möjlighet att göra politisk karriär om de bara putsar till sig lite.

Och ytterligare några opportunister som vill göra politisk karriär.

Ja, det är väl det hela. En bra bit under 20 procent av dem som röstade. Då ska man komma ihåg att SD troligen mobiliserar en del som annars inte skulle ha röstat.

Valresultatet på 17,6 procent blev inte den skrällseger som SD hoppats.

Men det kan bli det högsta de någonsin uppnår.