Moral är ett användbart begrepp

Intervjuade kriminologiprofessorn Per-Olof Wikström för tidningen Skydd&Säkerhet nyligen.

Han är sedan 20 år verksam i Cambridge. Vi talade om det jätteprojekt han leder som handlar om att utröna varför människor begår brott.

Resultaten av PADS-projektet där drygt 700 personer följdes från 12 till 24 års ålder visar att en betryggande majoritet av de unga som växer upp i utsatta områden inte begår brott. Men vissa är mycket brottsaktiva och de börjar tidigt. Vissa begår visserligen en del småbrott i en ålder när de börjar röra sig mer ute utan vuxentillsyn, men de slutar i övre tonåren.

Skillnaderna mellan grupperna består inte i vad som ofta anges som orsaker till kriminalitet – fattigdom, trångboddhet, dåliga skolor, arbetslöshet. Nej, skillnaderna stavas MORAL.

Moral är ett begrepp som svenskar skyggar för. Det för tankarna till Prussiluskor, skenhelighet och moralism. Kanske vi känner oss mer bekväma med ordet ”handlingsregler” alltså en uppsättning regler för hur man beter sig i olika situationer. Vad som är ok, helt enkelt.

Moral är något som man har med sig hemifrån.

Professor Wikström och hans forskarlag gjorde djupintervjuer som visade att ungdomar som hade starka uppfattningar om rätt och fel också var mycket mer motståndskraftiga mot frestelser och kamrattryck.

Han menar att brottspreventiva projekt i bästa fall är verkningslösa om man inte grundar dem i en kunskap, dels om vad som är ett brott, dels om hur de personer som begår brott faktiskt är funtade.

Det handlar alltså om vad som är ok i en familj eller en krets. Vilket beteende som accepteras.

Men vad som är acceptabelt är inte hugget i sten. Samhällets värderingar ändras hela tiden. Förr var det normalt att röka inomhus i närvaro av spädbarn. Det var normalt och accepterat att daska till olydiga barn. Skoldagen inleddes med kristen morgonbön.På vissa arbetsplatser hängde kalendrar med porrbilder. Rökning på krogen var en rättighet. Representationssprit flödade. Miljöhänsyn var för miljömuppar…

Lagändringar, ökad medvetenhet och nu senast #metoo ändrar bilden successivt eller ibland ganska abrupt. Det som var ok i går uppfattas som brottsligt, olustigt eller olämpligt i dag.

Det finns också fall där en djupt rotad moraluppfattning hos en grupp hamnar i total clash med den moral som råder i samhället i övrigt.

Hederskultur  bygger på kvinnans underordning. Enligt denna moraluppfattning anser man sig ha rätt att bestraffa personer som ifrågasätter och  ansluter sig till uppfattningen att flickor har samma värde och ska ha samma frihet och möjligheter som pojkar.

Ett samhälle som skyggar för moralbegreppen har inte en chans att förstå eller göra något åt vare sig kriminalitet eller medeltida hedersuppfattningar.

 

 

 

Gör varorna odugliga för häleri

Psst! En diskret puff, som knappt märkbar vattenånga binder mannen vid brottet. Han sprang just ut med en trunk full av kosmetika från en butik..

Puffen innehöll märk-DNA. När polisen lyser med UV-lampa på hans ansikte flera veckor senare sitter det kvar och mannen kan bindas till brottet.

Han ingår i ett kriminellt nätverk som ägnar sig åt en lönsam hantering – att göra snabba stölder – ofta fullt öppet inför butikspersonal och kunder. Stöldgodset packas sedan i 20-kiloskartonger och lämnas in hos ett Postnordombud för att skickas till Georgien.

Men nu hade butiken som han, hans kumpaner och likar brukar hemsöka, tröttnat på att ständigt bli av med varor och installerat butiks-DNA.

Nya skyltar var uppe och de kriminella i grannskapet börjar lära sig vad dessa betyder.

Jag träffade för en tid sedan Monica Hallin, som är vd för säkerhetsföretaget Vindico. Hon är en ivrig förespråkare för märk-DNA, som kan användas både till att märka varor så att det syns vem som äger dem, och till att märka personer som stjäl.

Om butikspersonalen uppmärksammar en butiksrånare utlöser de märk-DNA som träffar rånaren. Det sätter sig på kläder, skor, hud, hår och är omöjligt att tvätta bort. Det sitter som berget i veckor, men syns bara om man lyser på det med UV-ficklampor som polis och tull har.

En sprayad rånare smittar stöldgodset med märk-DNA, men varorna kan också vara märkta så att man vet vem de tillhör.

En underökning som Vindico genomfört visar att stölderna minskar drastiskt i butiker som installerat märk-DNA.

Stöldsvinnet minskar med 30 procent, antalet rån halveras – men det bästa av allt är att häleri blir svårare.

– Polis och tull får lättare att identifiera godset, och det blir enklare att nysta upp häleri-nätverken, säger Monica Hallin.

Men det kräver förstås att polisen prioriterar häleribrott.

Monica Hallin framhåller att häleri är förknippat med mycket annan grov brottslighet – kommer man åt hälarna minskar motiven att begå grova rån och stölder i butiker.

Häleri är motorn i tjuveriet

Fundera över vart prylarna tar vägen!

För något decennium sedan talades det mycket om hur butikernas kassor skulle skyddas. Antalet butiksrån med kassan som mål ökade år för år. Åtgärder sattes in. Slutna kassasystem räddade pengarna. Dessutom minskade kontantflödet i takt med att kortbetalningarna tog över.

2013 minskade antalet rån.

Men det var för tidigt att andas ut.

De kriminella hittar nya vägar och brotten ändrar karaktär.

Visst har man snott varor ur butiker i alla tider. Det gamla tillvägagångssättet var att smyga in, se sig om och snika åt sig en packe varor som man gömde i en väska eller under jackan innan man smet ur butiken så diskret som möjligt.

Nog så stora värden kunde försvinna den vägen, men det var en västanfläkt jämfört med dagens situation.

Jag tror det var 2014 jag första gången hörde ordet hockeytrunksrån.

En man jag intervjuade berättade vad han råkat ur för när han var inne i en elektronikbutik en lördagseftermiddag:

”Jag står och pratar med en säljare, när tre mycket storvuxna män kommer inspringande. De har med sig stora väskor och verkar veta exakt vilken hylla de ska rensa. De vräker ner varor och skriker samtidigt att vi ska vara tysta och inte röra oss. Det hela är över på något minut. Säljaren trycker på larmknappen, men rånarna har redan försvunnit i en bil som var … kanske grå?”

Mannen jag intervjuade var själv i säkerhetsbranschen. Det han i detta läge kunde göra var att försöka lugna säljaren som var helt tillintetgjord.

Vad han kunde konstatera var att varken larm, slutna kassor, vänlig uppmärksamhet från säljaren eller något annat som butiksägaren investerat i hjälpte mot denna brutala typ av rån.

Vad ska man göra?
Lås in varorna – så tar tjuvarna med sig yxor nästa gång…

En klokare tanke kan vara att fundera över vart stöldgodset tar vägen.

Att köpa stöldgods är i dag ett ganska ofarligt sätt att öka sin marginal. Både butiker och restauranger gör detta enligt Svensk Handels säkerhetschef Pär Geijer.

Tjuvarna har beställningar från företag både i Sverige och utomlands.

Enligt Per Geijer går färskvaror som kött till restauranger, medan kosmetika, choklad, tuggummi går i 20 kilospaket till utlandet, företrädesvis till Georgien.

Kläder och prylar säljs på nätet, ibland till ovetande privatpersoner.

För att komma tillrätta med rånen behöver man alltså försvåra häleri.

Det finns en metod som kan göra stöldgods mindre attraktivt för hälare.

Mer om detta senare.

Ilskna medarbetare en fara för företaget

Lyssnade nyligen på en presentation som väckte tankar:

Den handlade om de ilskna medarbetarna i ett företag som kan ses som en säkerhetsrisk och som faktiskt kan spåras.

En ofta refererad undersökning säger att bara 16 procent av svenska arbetstagare är genuint engagerade i sina jobb, omkring 75 procent är ganska likgiltiga, medan resten är en liten giftig grupp som faktiskt motarbetar företaget och arbetsgivaren.

Det globala mjukvaruföretagen Accenture och SAS Institute har tagit fram ett verktyg som spårar upp anställda som motarbetar, som lurar kunder och företagsledning, stjäl eller riskerar att begå allvarliga misstag genom att analysera deras digitala kommunikation och beteende.

De syns tydligt vilka individer som drar ner stämning, produktivitet och som har en helt annan agenda än företagets bästa, och det går att poängsätta riskbeteenden.

Verktyget som riskbedömer medarbetares beteenden är tänkt för företag som hanterar stora värden exempelvis klientmedel, där varor och pengar är tillgängliga, eller där medarbetare har tillgång till insiderinformation som kan utnyttjas för egen vinning.

Jag träffade nyligen Constantine Boyadijev på Accenture, som förklarar hur man kan hitta riskfyllda beteenden genom att analysera hur medarbetare kommunicerar med varandra,  när de gör det och vilka känslor de ger uttryck för.

Riskfaktorer kan vara att man är inloggad på udda tider, använder ett fult språk,  har begått misstag eller brutit mot säkerhetsföreskrifter tidigare, och använder kodord för personer och företeelser.

Han säger att dessa faktorer var för sig inte behöver se alarmerande ut, men de personer i företaget som samlar många riskpoäng är värda att titta närmare på.

Han visar några autentiska fall från ett stort amerikanskt företag. Två högpoängare som på olika sätt visar att de inte är lojala.

Första exemplet är en kvinna som tydligt och tillsammans med en man jobbar på att plocka ut så många  ”frequent flyer”poäng som möjligt. Hon har gjort flera etiska övertramp historiskt genom att sälja på gamla människor komplicerade finansiella produkter. En analys av känsloläget i hennes digitala interaktioner med omvärlden visar att en dominerande känsla hos henne är ilska, och att 70 procent av de känslor hon ger uttryck för är negativa, som ledsenhet, rädsla och hopplöshet.

En annan högpoängare är en kvinna som haft en mycket låg riskprofil till hon plötsligt en dag exploderar och blir 100 procent vrede, rädsla, sorg och hat. Det är uppenbart att något utlöste denna reaktion, och korrespondensen visar att avskedandet av en annan medarbetare gjort denna kvinna rasande. Men där finns också andra indikatorer,  som att hon försummat en obligatorisk vidareutbildningskurs och att den avdelning hon jobbar på har haft en mycket snabb omsättningsökning.

Han förklarar att det också går att hitta kriminella nätverk som gör regelmässiga stölder inom ett företag. Ett globalt handelsföretag hittade personer som loggade in utanför normal arbetstid, kommunicerade frekvent med personer på företagets enheter i Asien och gjorde märkliga beställningar som skulle levereras till något uthämtningsställe. Ligan använde stulna bankkort.

Constantine Boyadijev såg själv inget problem med att övervaka medarbetare på detta sätt – i USA har företagen tveklöst full tillgång till  kommunikation som sker på företagets datorer och telefoner inom företagets brandvägg, förklarade han.

När jag ställde frågan om detta låter sig göra i Sverige möttes jag av en del hummanden. Fackliga organisationer och arbetsgivarorganisationer som Unionen och Svensk Handel visade sig inte så pigga på att ge raka svar.

Samtidigt har jag ibland hört anställda säga att de tror både att arbetsgivare har rätt att övervaka deras kommunikation, och att de också gör det.

Till sist fick jag napp hos advokaten Jerker Öhrfeldt på Arbetsrättsbyrån:

I ett meljsvar skriver han att Europakonventionen utgör svensk lag i Sverige och enligt en dom från början av september i år (Barbulescu mot Rumänien) konstaterade Europadomstolen att en arbetsgivare måste informera i förväg om den avser att att övervaka de anställdas mejl. Om så inte sker anses det vara ett oproportionerligt ingrepp i privatlivet enligt artikel 8. En arbetsgivare som vill övervaka de anställdas mejltrafik bör således antingen ta med detta i en IT-policy eller avtala om det i anställningsavtalet.

Inom det offentliga är det hans uppfattning att offentlighetsprincipen alltjämt gäller och således kan en arbetsgivare ta del av en anställds mejlinformation.

Så visst borde arbetsgivare som befarar att de har oärliga och ilskna medarbetare kunna använda ett analysverktyg – men då gäller det att vara tydlig med att man övervakar.