Ilskna medarbetare en fara för företaget

Lyssnade nyligen på en presentation som väckte tankar:

Den handlade om de ilskna medarbetarna i ett företag som kan ses som en säkerhetsrisk och som faktiskt kan spåras.

En ofta refererad undersökning säger att bara 16 procent av svenska arbetstagare är genuint engagerade i sina jobb, omkring 75 procent är ganska likgiltiga, medan resten är en liten giftig grupp som faktiskt motarbetar företaget och arbetsgivaren.

Det globala mjukvaruföretagen Accenture och SAS Institute har tagit fram ett verktyg som spårar upp anställda som motarbetar, som lurar kunder och företagsledning, stjäl eller riskerar att begå allvarliga misstag genom att analysera deras digitala kommunikation och beteende.

De syns tydligt vilka individer som drar ner stämning, produktivitet och som har en helt annan agenda än företagets bästa, och det går att poängsätta riskbeteenden.

Verktyget som riskbedömer medarbetares beteenden är tänkt för företag som hanterar stora värden exempelvis klientmedel, där varor och pengar är tillgängliga, eller där medarbetare har tillgång till insiderinformation som kan utnyttjas för egen vinning.

Jag träffade nyligen Constantine Boyadijev på Accenture, som förklarar hur man kan hitta riskfyllda beteenden genom att analysera hur medarbetare kommunicerar med varandra,  när de gör det och vilka känslor de ger uttryck för.

Riskfaktorer kan vara att man är inloggad på udda tider, använder ett fult språk,  har begått misstag eller brutit mot säkerhetsföreskrifter tidigare, och använder kodord för personer och företeelser.

Han säger att dessa faktorer var för sig inte behöver se alarmerande ut, men de personer i företaget som samlar många riskpoäng är värda att titta närmare på.

Han visar några autentiska fall från ett stort amerikanskt företag. Två högpoängare som på olika sätt visar att de inte är lojala.

Första exemplet är en kvinna som tydligt och tillsammans med en man jobbar på att plocka ut så många  ”frequent flyer”poäng som möjligt. Hon har gjort flera etiska övertramp historiskt genom att sälja på gamla människor komplicerade finansiella produkter. En analys av känsloläget i hennes digitala interaktioner med omvärlden visar att en dominerande känsla hos henne är ilska, och att 70 procent av de känslor hon ger uttryck för är negativa, som ledsenhet, rädsla och hopplöshet.

En annan högpoängare är en kvinna som haft en mycket låg riskprofil till hon plötsligt en dag exploderar och blir 100 procent vrede, rädsla, sorg och hat. Det är uppenbart att något utlöste denna reaktion, och korrespondensen visar att avskedandet av en annan medarbetare gjort denna kvinna rasande. Men där finns också andra indikatorer,  som att hon försummat en obligatorisk vidareutbildningskurs och att den avdelning hon jobbar på har haft en mycket snabb omsättningsökning.

Han förklarar att det också går att hitta kriminella nätverk som gör regelmässiga stölder inom ett företag. Ett globalt handelsföretag hittade personer som loggade in utanför normal arbetstid, kommunicerade frekvent med personer på företagets enheter i Asien och gjorde märkliga beställningar som skulle levereras till något uthämtningsställe. Ligan använde stulna bankkort.

Constantine Boyadijev såg själv inget problem med att övervaka medarbetare på detta sätt – i USA har företagen tveklöst full tillgång till  kommunikation som sker på företagets datorer och telefoner inom företagets brandvägg, förklarade han.

När jag ställde frågan om detta låter sig göra i Sverige möttes jag av en del hummanden. Fackliga organisationer och arbetsgivarorganisationer som Unionen och Svensk Handel visade sig inte så pigga på att ge raka svar.

Samtidigt har jag ibland hört anställda säga att de tror både att arbetsgivare har rätt att övervaka deras kommunikation, och att de också gör det.

Till sist fick jag napp hos advokaten Jerker Öhrfeldt på Arbetsrättsbyrån:

I ett meljsvar skriver han att Europakonventionen utgör svensk lag i Sverige och enligt en dom från början av september i år (Barbulescu mot Rumänien) konstaterade Europadomstolen att en arbetsgivare måste informera i förväg om den avser att att övervaka de anställdas mejl. Om så inte sker anses det vara ett oproportionerligt ingrepp i privatlivet enligt artikel 8. En arbetsgivare som vill övervaka de anställdas mejltrafik bör således antingen ta med detta i en IT-policy eller avtala om det i anställningsavtalet.

Inom det offentliga är det hans uppfattning att offentlighetsprincipen alltjämt gäller och således kan en arbetsgivare ta del av en anställds mejlinformation.

Så visst borde arbetsgivare som befarar att de har oärliga och ilskna medarbetare kunna använda ett analysverktyg – men då gäller det att vara tydlig med att man övervakar.

Författare: Dagmar Forne

Dagmar Forne, journalist med mångårig erfarenhet och djupa kunskaper om handel.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *