Journalistik nära människorna engagerar


Som journalist möter man ofta människor som säger ”det här borde du skriva om” ”detta vill jag läsa om”. Det kan vara allt från jobbiga rättshaverister som har något ”case” till vanliga personer som undrar över vissa fenomen eller som tycker att just deras vän har en historia utöver det vanliga.

Problemet är att det är svårt att hitta ett forum. Som anställd journalist fick jag ofta svara att storyn låg en bra bit utanför min tidnings ämnesområde.

Lokaljournalistik ger koll på vad som händer hemmavid

Många gånger vill människor läsa om det som händer på orten där de bor. Det är viktigt för tryggheten och hemkänslan att man har koll på det som sker.

Att man fattar när och varför gatan grävs upp, busslinjen läggs om – eller vad det där plötsliga blåljuspådraget handlade om. 

I brist på fakta frodas rykten.

Många platser saknar i dag lokal journalistisk bevakning.

Det har visat sig få konsekvenser för demokratin.

Forskare har funnit att lokaltidningsdöden i England kan ha varit en bidragande orsak till att Brexit fick fler anhängare än Remain – många riksmedier drev en hård brexit-kampanj, medan det inte fanns så många medier som fångade upp de lokala rösterna för att stanna i EU. 

Närmiljön är viktig. Vad planeras? När blir det klart?

Det har också visat sig att Sverigedemokraterna är starkare i bygder där det inte finns lokala medier.

Lokal blev global

Nu börjar många få upp ögonen för att lokal journalistik behövs. Olika försök görs.

Våren 2017 startade en svensk nyhetsbyrå, www.njus.me , med ambitionen att stärka den lokala journalistiken i Sverige. Idén vann snabbt gehör bland journalister och ett 70-tal anslöt sig och började leverera. Njus.me tog också in material från riksmedia och blev en praktisk tjänst för läsare som snabbt ville ha koll på vad som händer.

Men det visade sig svårt att få ekonomi i nätverket av lokala journalister, trots att ersättningen var så blygsam att det närmast var att betrakta som volontärarbete.

Jag var en av dem, hade haft jätteroligt under den period jag jobbade för dem eftersom jag kunde intervjua alla de där som hade intressanta saker att berätta.

Njus.me är i dag en global tjänst med bortåt en halv miljon användare – de flesta i Indien, England och Sverige. Så kan det gå.

Intresset ökar

I år är jag i stället involverad i ett annat projekt, www.gazzine.com,  Det är en ny plattform som kopplar ihop journalister med läsare. (Se mitt förra inlägg).

Och precis som i förra inlägget måste jag lyfta fram härliga kollegan Gunilla Håkansson som rapporterar från journalistseminariet newsrewired i London den 6 mars i år. 

Där talade både stora och mindre mediebolag mycket om lokaljournalistik:

Här kommer långa citat från Gunillas artikel:

”Jess Brammer, heads of news på HuffPost i Storbritannien berättade om hur de samarbetar med lokala reportrar över hela landet, gärna med så ”små” nyheter att inte ens lokalpressen (i den mån de fortfarande existerar) skulle ta upp dem.”

Ett exempel är en artikel om en 80-årig kvinna som tappat sitt oberoende sedan bussens söndagsturer drogs in. Nu måste hon be om skjuts för att hälsa på vänner.

BBC har skapat en ny modell för lokal bevakning:

”På BBC har man för närvarande 150 oberoende nyhetsleverantörer kontrakterade över stora delar av landet som bevakar kommunens diarier och polisen bland annat. Under rubriken ”Local news breaking out of the London bubble” berättade Matthew Barraclough, head of Local News Partnerships på BBC om satsningen.

–      Vi får en helhetsbild om vi vill djupdyka och göra jämförelser på något område, säger han.

Ett exempel är den allvarliga bristen på socialarbetare med inriktning på barn som råder i hela landet, där man med hjälp av sina samarbetspartners snabbt får fram en jämförelse på hur det ser ut i olika kommuner.”

Löser lokala problem

Vad hände på stan i går kväll?

”På mindre tidningar som lokala Nice-Matin i Frankrike berättar journalisten Aurore Malval att man är nära läsarna, som också är med och betalar genom crowdfunding och de är direkt med och bestämmer innehållet i kommande reportage genom att rösta fram månadens tema. När röstningen är klar kungörs detta på Facebook. Omkring 10-15 artiklar skapas, en del av dem blir undersökande journalistik där läsarna är med och gräver.

– Istället för att lämna läsarna deprimerade tar vi också tillsammans med dem fram tänkbara lösningar på det problem vi undersökt, säger Aurore Malval.”

Framtid

Själv hoppas jag att www.njus.meblir ett stort, starkt globalt bolag som åter kan ta upp den tappade lokaljournalistiktråden.

Att www.gazzine.comkan bli den nya plattformen för intressanta, människonära reportage som inte nödvändigtvis ska klämmas in i de trånga mallar som tidningstitlarna består. 

Till sist att ämneskunnande, hantverksskicklighet och journalistisk hederlighet ska premieras och hyllas.

Om tidningsbranschens självförvållade kris

En affärsmodell som funkat en bra bit över 100 år har visat sig otjänlig i det digitala landskapet. Tidningsbranschen har drabbats av kollektiv panik. Panik är ingen bra grund för att fatta vettiga beslut.

Bilden är bekant:

Annonsörer sviker. Journalister sägs upp. Publikationerna fylls med pressmaterial från företag. Läsarna tröttnar. Upplagor sjunker. Fler annonsörer sviker…

Allt skylls på digitaliseringen.

För att sätta saker i sitt rätta sammanhang är det klokt att titta lite på historien:

För mycket länge sedan – under förförra seklet – var tidningar något som berörde en ganska liten krets. Det var få som hade råd att hålla sig med tidning. Intäktsmodellen bestod huvudsakligen i att man tog betalt av läsaren för det redaktionella innehållet. Annonsmarknaden var klent utvecklad. 

Tidningar var en angelägenhet för välbärgade män

I Sverige var det en framsynt dam som ändrade på detta. Sofia Gumaelius flyttade till Stockholm 1877. Hon var född i Örebro, dotter till grundaren av Nerikes Allehanda. Hon startade en liten annonsbyrå. Tanken var att få fler annonsörer till tidningarna så att tidningarnas intäkter ökade. På det viset kunde priset på lösnummer och prenumerationer hållas nere så fler hade råd att köpa tidningar, vilket gjorde att annonserna spreds till större grupper.

Den modellen funkade fint under hela 1900-talet. Till sist så bra att många tidningar blev helt gratis för läsarna.

I början av 2000-talet var tidningsbranschen välmående. Annonser subventionerade journalistik. 

Men modellen hade en baksida. Många tidningsägare hade fullt fokus på att göra annonsörerna nöjda, men brydde sig inte så mycket om läsarna.

”Skriv inget som upprör annonsörerna” var chefredaktörens mantra på den landsortstidning där jag gjorde mina första lärospån som journalist.

Men medialandskapet förändrades.

Tidningarna började lägga ut sina nyheter på webben, utan att ta betalt för dem. Tänkte väl att annonsörerna skulle betala för bannerannonser för att finansiera. Men tidningarna hade inte längre den positionen på sin lokala marknad. Nya kanaler hade dykt upp. Brevlådorna hade sedan länge fyllts med tryckt direktreklam från lokala handlare. 

Jaja, det var ju synligt och tydligt.

Lokalradion sände reklam.

TV-reklamen hade också ätit en bit av kakan.

Och en bit in på det nya millenniet kom Facebook och Google och slurpade i sig från både tryckt media och etermedia.

Så där står tidningar som inte har fokuserat på att vara relevanta för sina läsare. Eller snarare – med ägare som inte sett läsarna som själva grunden för verksamheten. 

En del försökte lura annonsörerna ännu en liten tid genom att blåsa upp sina läsarsiffror hos TS. Det eroderade förtroendet ytterligare.

Relationen till läsarna har i bästa fall vårdats av journalister.

Men när ägare inte ser journalisterna som en tillgång utan som en kostnad som bör rationaliseras så hårt som möjligt blir relationen till läsarna lidande.

När annonsintäkterna flödade in kunde journalisterna använda tidningarna som en arena för självförverkligande, för att driva frågor eller skapa klarhet, gräva fram nyheter, påverka samhällsutvecklingen.

I dag handlar det mycket om att sitta vid desken i ett inflöde av pressmeddelanden från företag och pr-byråer. Varje journalist skriver för flera digitala eller fysiska publikationer. Det ges inte mycket tid för intervjuer eller självständig research.

Sällan ute på fältet…

Förlagen minimerar frilansbudgetar, och i det fall de stora förlagen med många titlar köper in material tvingas frilansaren skriva på avtal som innebär 1. att förlaget köper alla rättigheter till text och bild 2. att förlaget har rätt att återpublicera materialet i obegränsat antal publikationer 3. kan sälja vidare till annat förlag mot att frilansjournalisten får ett ytterst litet arvode.

Journalisterna tröttnar och tar andra jobb

Läsarna vänder sig till andra medier för att hitta liv, nerv, ett personligt tilltal. De som i dag bjuder på ett engagerande innehåll är inte journalisterna och förlagen utan influencers

På Youtube och Insta bjuder de på ett flöde av engagerande material, men den verklighetsbild de ger är måhända lite skev.

Annonsörernas pengar styrs till de sociala medier där publiken finns.

En tidningsbransch som längesedan glömt vilka de i grunden är till för befinner sig i en självförvållad kris.