Varför finns vi?

Det är frågan som varje företag och organisation måste vara beredd att svara sina kunder, medarbetare och investerare på. Temat för årets D-Congress i Göteborg var Purpose Driven Commerce. Och nej, att maximera vinst och aktieägarvärde duger inte som svar.

Nä, vi vill inte jobba åt sunkiga företag… vinstmaximering duger inte

Morgonens Keynote satte tonen: Marknadsföringsgurun Afdhel Aziz, grundare av Conspiracy of Love, talade under rubriken Good is the new Cool. Hans budskap är att företag som fortfarande har som enda ledstjärna att tjäna så mycket pengar som möjligt knappast har någon ljus framtid. Kunderna väljer bort dem. De får svårt att behålla personal. Investerarna lockas inte. På skärmen bakom Afdhel Aziz avlöser budskapen varandra: 64 procent av millenials och generation Z vägrar ta jobb hos arbetsgivare som inte är starka på CSR, och 85 procent av unga anställda anser att företag har en skyldighet att hjälpa till att lösa sociala problem.

Helt logiskt. Företag förfogar i dag över en överväldigande stor andel av världens rikedomar, kring 80 procent, enligt ett cirkeldiagram som poppar upp på storskärmen. En anslående siffra. Här ska man ändå kanske hålla i minnet att en del mycket resursstarka företag har en stor stark stat bakom sig med en agenda som inte handlar om världsförbättring utan snarare världsherravälde.

Men i alla fall – det är hos företag, inte hos regeringar eller NGO’s, som pengarna finns. De pengar som behövs för att hjälpa världen att nå FN:s 17 globala hållbarhetsmål, men också att skapa bättre kundupplevelser, större säkerhet och ett enklare liv.

Afdhel Aziz visar några exempel:

Nike – som finns till för att inspirera alla att röra på sig, Tesla som finns för att ställa om världens energisystem, och Microsoft som finns för att hjälpa människor och företag att prestera bättre.

Det sista illustrerat med en film om en blind Microsoftanställd toppingenjör som konstruerat glasögon som talar om vad som händer runt omkring. En stor hjälp för blinda att röra sig mer fritt.

För att uppnå målen och faktiskt behålla sitt anseende och sitt berättigande behöver företagen växla fokus – från kortsiktig lönsamhet till långsiktig.

En välbesökt paneldiskussion under dagen hade rubriken ”Hållbar e-handel som konkurrensfaktor”. Här framhölls att det digitala skiftet, som det talats om i flera år, i princip är genomfört.

Nu väntar nästa skifte, hållbarhetsskiftet, som drivs av ett empatiskt ledarskap.

Hållbarhet har flera dimensioner, social, miljö-och klimatmässig hållbarhet, och naturligtvis ekonomisk.

Det ena funkar inte utan det andra.

Att lägga hållbarhet som ett raster över företags och organisationers arbete är ett intressant tankeexperiment. Då blir det tydligt. Ändamålet med en verksamhet kan ju inte vara att göda kriminalitet, förstöra livsbetingelser eller att utnyttja människor.

Företagen kan och behöver sätta höga mål. Men de behöver också bedöma allt de gör utifrån ett perspektiv där alla hållbarhetsaspekter beaktas.

Filip Elverhøy, vd för The Green Deal som tar ett helhetsgrepp på e-handelsreturer var en av paneldeltagarna. Han framhåller att trovärdigt hållbarhetsarbete byggs i små steg, att affärsnyttan räknas hem i ökad trovärdighet och varumärkeslojalitet och att resultaten är långsiktiga.

Företag som tar alla de små stegen kan lyckas övertyga kunder, medarbetare, arbetssökande och investerare om att de verkligen har en god agenda – en anledning att finnas till.

The new Shopping Mall: It’s all about sustainability

I went to MAPIC, the international retail property market event last november.

About 800 exhibitors, mostly Real Estate companies specialized in retail and retailers gathered in Cannes in mid-November. They come from all parts of the world to show their new projects, to mingle, discuss and learn about new trends. The theme of the year was ”mixed uses ”, indicating that the traditional shopping mall where families went to shop and to have a hamburger is out of time.

Palais des Festivals in the morning sun

Had an interesting chat with the new CEO of City Con, a Nordic, originally Finnish owner of commercial real estate.

Scott Ball is an energetic American, passionate about creating good places for people to enjoy their daily life.

– The word ”shopping mall” is completely outdated. It is not the shopping that generates footfall these days, he says.

What people really need and want is services and places to meet.

– If we can provide that, the retailers will benefit from the footfall.

What can you do here? Photo: Dagmar Forne

City Con focuses on commercial real estate close to traffic hubs like train- and metro stations, busstations, places where people pass on a daily basis.

The company grows by acquisition which means trey have bought a lot of property and sold what is not for them to keep. Shopping Centers situated outside the cities with no or poor access to public transportation are on their selling list.

More than just selling

When I attended my first MAPIC in 2016, sustainability was not an issue. Companies I met were all talking about how to create places where people wanted to stay for hours and spend their money on luxury goods, entertainment and more or less fancy meals. Of course that is still on the agenda, but today it has to be done sustainably.

The whole concept of mixed uses is founded on an idea of sustainability. The consumer should find everything under one roof, with easy access from the metro, close to home.

That is why specialists in commercial retail, like Unibail Rodamco Westfield and City Con engage themselves in housing-projects. One of my friends from youth dreamed of living in a shopping mall, now her dream can come true – flats and even small houses are built on top of malls.

Light from the North?

Lars -Åke Tollemark, Managing Director Nordic, UnibailRodamcoWestfield, has for a long time been focused on sustainability.

– In the Nordics we have left the stage of analyzing. We don’t discuss what to do, or if we need to do things – we take action. It’s a natural thing to save energy, to use sustainable materials, to have bees on the roof etc.

Being ”environmental friendly ” is not considered a cost in the long run, he claims – saving energy is saving money, sustainable materials can be used and reused.

A place to thrive

But sustainability in not only about the environment and economy. Real sustainability is also social. Owners of retail property need to create places, where people can meet.

Are we still interested in shopping? Photo: Dagmar Forne

Annika Brommesson, a Swedish pioneer in Neurorachitecture, explains what makes people thrive, and what alienates:

– People need frequent, casual, short interactions that eases the struggles of life, and give a sense of belonging. Human beings also need to feel protected, to be able to orient in the surroundings. Why? Because the human brain has not developed much since we lived in the savanns of Africa 40 000 years ago. If we do not understand what we see, we can not detect a threat or an enemy. If we do not have landmarks, it’s difficult to find what we need.

Let’s talk about placemaking Photo: Dagmar Forne

Placemaking is the word. Annika Brommesson claims that many retail property owners are lousy placemakers. That is why so many customers fail to find their way through the mall.

– A shopping mall is like a town. But many malls feels like a town where all the houses are alike and the streets have no names. You try to find your way by using the shops as landmarks. ”The Italian shoe shop lies next to H&M” But the next time you get there H&M has moved and the shoe shop seems to have vanished.

And the customer leaves frustrated, exhausted.

The BREEAM-certification, the solar panels and bees on the roof does not mean at thing to her in that moment, and she does not feel like having an ecofriendly lunch.

Hopes for next MAPIC

Will MAPIC 2020 focus on all aspects of sustainability ? Will peacemaking be a bigger issue? Will there be discussions about consumer-driven economies and how our urge for new things affects the planet? Will we find new ideas on circular economy? I hope so.

Hög tid att vuxna tar kommandot och hjälper barnen

Kulturrevolution på gång. När kärleksfulla vuxna ställer krav kan barnen blomstra.

I slutet av januari 2020 publicerade Tove Lifvendahl en stort upplagd ledarintervju i Svenska Dagbladet med eldsjälen Moussa N’Diaye. Han har skapat två aktivitetscentrum i Gävle och Sandviken, dit skolbarn får komma efter skoldagens slut, göra sina läxor, och ägna sig åt olika intressanta fritidsaktiviteter som stödjer skolarbetet.

Artikeln sträcker sig över ett helt uppslag, där Moussa öppenhjärtigt berättar om filosofin bakom Rapatac och kryddar med exempel på hur han gör för att hjälpa barnen att utvecklas till ansvarstagande vuxna.

Hans metod går ut på att ställa få men tydliga krav på barnen. Det ska vara ordning och reda, barnen ska uppföra sig väl och i övrigt ägna sig åt sådant som är både lärorikt och roligt.

Jag är stolt att säga att det var jag som satte Tove Lifvendahl på spåret. Jag träffade Moussa av en händelse i september, strax innan Rapatac öppnade. Jag blev så intresserad att jag reste upp i december för att göra ett reportage för nätmagasinet www.gazzine.com.  Då var huset fullt av barn, 200 unga som läste, höll på i musikstudion, e-sportade, fick läxhjälp, redigerade video, skrev manus, testade att bygga robot. Allt som huset bjöd en måndagseftermiddag.

Och Moussa styr med mild auktoritet.

Reglerna är få, men de ska hållas. Inget godis, inget snus, inga bråk, inga fula ord. Aldrig vara elak.

Varje överträdelse stoppas direkt.

Men alltså – är inte det lite väl hårt? Man måste ju förstå att …

Att vaddå?

Ja, att en del har en annan kultur hemma, att en del bor trångt, inte kan svenska så bra…

Blabla, förklaringar finns alltid. Men de ursäktar inte dåligt beteende!

Återigen: varje överträdelse stoppas direkt

Moussa ger ett exempel i artikeln:

En kille, en snäll men väldigt livlig pojke, stör de andra i mysrummet när de ska läsa. Han knuffas. Det händer många gånger. Moussa tar ut honom, förklarar varje gång varför han inte får göra så. Men det händer igen. Då tar Moussa med honom och åker hem till föräldrarna. Klargör att mamma och pappa tycker också att han ska låta bli att knuffa sina kamrater. Föräldrarna är tacksamma. Hela vuxenvärlden visar på ett vänligt sätt vad som är rätt. 

– Om man tar tag i problemen när de är små blir de aldrig stora, menar Moussa.

Lugn stund. Varje barn ska läsa i minst 20 minuter när de kommer på eftermiddagen. Foto:Dagmar Forne

Fast det där med ”hela vuxenvärlden” är ju inte riktigt sant. I skolan pågår ett annat slags spel. Där verkar reglerna vara annorlunda. Förvirrande. I skolan verkar det vara helt ok att knuffas, springa och skrika, störa.

Alltså så här ligger det till:

Reglerna finns, men lärare, rektorer, och annan skolpersonal vågar knappast kräva regelefterlevnad. Då får de både föräldrar och elever emot sig. Det finns nämligen ett starkt skydd mot kränkning. En elev som blir tillsagd kan känna sig kränkt, och i dag finns möjligheten att anmäla skolan till Skolinspektionens Barn- och elevombudsman. Möjligheten har kommit till i det vällovliga syftet att förhindra mobbning. Hur mycket det hjälper är oklart. Ett påtagligt resultat är att lärare i dag inte vågar bryta bråk eller sätta gränser då de är rädda för att bli anmälda. Många föräldrar försvarar sina barn i vått och torrt och vägrar inse att deras egen lilla ängel kan vara nog så manipulativ eller skrämmande. Och en del föräldrar kanske själva är rädda för sina egna barn.

Att barn med neurologiska funktionshinder, alltså diagnoser som ADHD och olika grader av autism tvingas gå i vanlig klass gör inte saken bättre.

Moussa är besviken över den svenska skolan, därför att den inte hjälper de barn som bäst behöver hjälp. För att klara skolan behövs ett kulturellt kapital hemifrån. Den svenska skolan har för länge sedan släppt sin kompensatoriska uppgift.

Med Rapatac vill han komplettera skolan och ge barnen lust att lära och självförtroende nog att räcka upp handen.

Men syftet är högre. Det uttrycks väl av Lena Eneström, ledamot i Stiftelsen Anna och Albert Göranssons Minne, som är den största finansiären till Rapatac i Sandviken. Jag träffade henne vid mitt besök i december.

– Rapatac är en kulturrevolution, och vi hoppas att den ska sprida sig till alla verksamheter i hela Sverige som riktar sig till barn – skolor, idrottsrörelsen och andra former av fritidsverksamheter.

Hon anser att vuxenvärlden i allt för hög grad blundar för barnens problem i stället för att ingripa.

–På Rapatac finns tydliga regler och Moussa tar tag i varje situation och förklarar vad som gäller och varför. Vi övriga vuxna som är här håller på att lära oss nya förhållningssätt, och inse att det är vår skyldighet mot barnen att inte godta dåliga beteenden, säger Lena Eneström.

Hon beskriver Moussa som ”fullkomligt orädd”. Varken potentater, bråkiga barn eller deras föräldrar hindrar honom från att agera när det behövs.

Välutrustat. Finansiärerna ser Rapatac som en god investering i banens framtid. Foto:Dagmar Forne

Jaha, men vad kostar det här då? Vad krävs för att bygga och driva en sådan verksamhet? En enda eldsjäl kan ju inte fixa allt.

Det kostar miljoner. Rapatac är inrymt i Swedbanks gamla bankkontor, en trevåningsbyggnad i centrala Sandviken, med ett källarplan med välisolerat bankvalv. Huset är topprenoverat. Snyggt och välutrustat som vore det ett av Googles eller Facebooks kontor.

Driften drar också betydande belopp. Här finns välutbildade vuxna kring barnen varje dag. En del jobbar visserligen ideellt, där finns ett 15-tal volontärer, men många är avlönade så kallade mentorer och olika lärare, som danslärare, mediacoach, och personal som sköter kafeteria och tillsyn.

En fattig kommun har inte utrymme i budgeten för detta. De kan på sin höjd hålla några fritidsgårdar öppna, om ens det.

”Fritidsgård” är dessutom en företeelse som får Moussa N’Diaye att se rött:

– De borde stängas allihop. Direkt! De är platser där ungdomarna mest hänger, och ofta är det där de småkriminella möts. De skötsamma vågar sig inte dit.

I Sandviken är det huvudsakligen Sandvik och de Göranssonska stiftelserna som finansierar verksamheten. Sandviks nu avgående vd Björn Rosengren är mycket engagerad och har tillbringat många timmar på Rapatac.

Henning Eneström från Stiftelsen Albert och Anna Göranssons Minne ser Rapatac som en extremt god investering – om man väger in alternativkostnaderna: 

– Belackare tycker att vi spenderar en faslig massa pengar. Totalt har bygget kostat mer än 25 miljoner och driften kostar åtskilliga miljoner varje år. Allt är nytt, här finns fantastisk utrustning, 3-D printer, fullt utrustade studios för media- spel- och musikproduktion. Det är viktigt att allt är fräscht och påkostat, vi tycker inte att det duger med något begagnat, repigt eller halvdant, säger han.

Meningen är att barnen ska vara stolta, att de förstår att Rapatac är en gåva som också medför stort ansvar.

– Rapatac är till för att barnen ska klara sin skolgång, bli duktiga på det som intresserar dem allra mest, känna sig tillfreds, få en framtidstro och så småningom bli ansvarstagande vuxna, säger han. 

Henning Eneström menar att den som tycker att prislappen på Rapatac är hög bör tänka lite längre än näsan räcker: 

– Den som inte har utbildning tjänar mindre och upplever inte lika stor tillfredställelse i livet. En del använder sin energi till att begå brott. Vad kostar inte det?

Tjejer tar plats. På Rapatac finns utrymme för alla att utveckla sina talanger.

Till sist: finns det någon garanti att verksamheten faktiskt fungerar? Är det inte för beroende av en enda person?

Jo, det känns nog som det finns en fungerande modell som skulle kunna vara skalbar.

Moussa har drivit konceptet sedan 2004. 2012 hade han fått ihop finansiering nog att öppna det första aktivitetscentret i Gävle, med finansiering från Billerud/Korsnäs. I dag rullar den verksamheten på, utan Moussas ständiga närvaro. Rapatackonceptet finns också dokumenterat i handboken Rapatac: Vägen till 100 procent som kom 2016. Det finns möjlighet att ordna utbildningar i att tillämpa den mjuka auktoritet som krävs.

Moussa förklarade för mig att det inte är barnen som är problemet när en ny enhet startar upp, utan de vuxna:

– Hela den första terminen har jag fått arbeta hårt med att få de vuxna att lära sig se och att ingripa på rätt sätt, säger han.

Läs mer: 

https://www.svd.se/vi-ska-lara-barnen-vad-vi-vill-att-de-ska-vara-imorgon

Handboken ger en introduktion till den som vill lära mer om Rapatac.

Rapatac: Vägen till 100 procent, Moussa N’Diaye och Anna-Carin Blom, Stiftelsen Rapatac, 2016

Hemsida: www.rapatac.se

Textilråvara kan hanteras med större respekt

Det är alltid med stor nyfikenhet jag går till ELLE-galans pressfrukost. Så ock i år. Fredagsmorgonen i mitten på januari, rodnade himlen vackert när jag gick genom Kungsträdgården mot Grand Hotel. 

En smarrig frukost framdukad, intressanta kollegor att prata med och så är det spännande att se vilka stjärnor som belönas detta år.

Stylister, Influencers, Årets Blickfång, Årets bäst klädda man och kvinna och andra kliver upp på scenen. För mig som inte är så inne i modevärlden är en del namn nya, så det är roligt med en uppdatering.

Spänningen är stor innan Cia Jansson och Kakan Hermansson avslöjar årets pristagare

Men det jag väntar på är att få intervjun med vinnaren av H&M Conscious Award 2020, alltså det stora hållbarhetspriset.

Så kliver de fram på scenen, tre studenter från Chalmers Entreprenörsskola. Gustav Larsson-Utas, Johanna Nissén Karlsson och Eric Henriksson Martí som tillsammans med Chalmersforskarna Romain Bordes och Anna-Karin Hellström håller på att utveckla och kommersialisera en metod för att avfärga och omfärga textilier utan att använda blekmedel, och utan att försämra kvaliteten på tyget. 

Respekt för materialet

Tanken är revolutionerande – den textilåtervinning som görs i dag går antingen ut på remake, att man skapar nya kläder och prylar av använda tyger, trasmattor eller patchwork, eller att gamla kläder rivs till trasor som blir stoppning i exemplvis möbler. Att få ut  textilfibrer som kan vävas till nytt tyg är svårt, eftersom många material är blandade, och även med rena naturmaterial blir kvaliteten sämre i andra svängen.

Vividye som det belönade projektet heter, arbetar med större respekt för tyget..

Genom en ny metod – ett bad med positivt laddade joner, lyfts den gamla färgen ur fibrerna. Färgen separeras ut och kan användas på nytt. Det avfärgade plagget kan nu åter färgas in med ny färg. På så vis kan konsumenter uppdatera sin garderob utan att kassera sina gamla plagg. Lämna in din svarta kavaj till butiken där du köpte den och få tillbaka den korallröd, mintgrön eller koboltblå. Lyft bort det gamla trycket på t-shirten och sätt på ett nytt. Praktiskt när företaget bytt logga och det ligger en drös kvar av den gamla modellen i förrådet.

Bomullsbrist hotar

Förutsättningen är förstås att det är Vividyes egna färger som används. Processen fungerar ännu bara i labbet, men teamet har visat att det går att skapa ett kretslopp där textiliernas liv förlängs. Något som kommer att bli nödvändigt. I modeindustrin oroar man sig för att bomull kommer att bli en bristvara.

De tre pristagarna kommer från Chalmers Entreprenörsskola. De har just bildat aktiebolag för att göra Vividye till en kommersiell succé.

– Bomullsodling tär på jordens resurser. Det går åt 8000 liter vatten till ett kilo bomull, och mycket av det som produceras slängs eller bränns för att det är osäljbart eller för att människor helt enkelt tröttnat på sina plagg. Vi vill skapa ett system som gör att vi använder kläder och andra produkter längre, säger Gustav Larsson – Utas.

Osålda plagg som har fel färg eller tryck skulle också kunna färgas om och få en andra chans i stället för att gå till destruktion.

Johanna Nissén Karlsson berättar att processen än så länge fungerar på cellulosabaserade tyger, alltså bomull och viskos, men att utvecklingsarbetet är intensivt. Framöver kommer förhoppningsvis andra material som polyester att kunna behandlas på samma sätt, och andra produkter än kläder kommer också att kunna uppdateras.

En fråga som väcktes under vårt samtal var om plagg som färgats med giftigare färger skulle kunna avfärgas så att den giftiga färgen skulle kunna tas om hand och destrueras sätt så att gifterna liksom lyfts ur kretsloppet.

–Intressant tanke! Det vore drömmen, men dit är det långt, säger Eric Henriksson Martí. 

En kultur av bortförklaringar måste brytas

Hur kommer det sig att så många barn i Sverige misslyckas i skolan? Svaret är att vuxenvärlden tillåter det. Man skyller på utanförskap, resursbrist, obehöriga lärare, droger, hederskultur… energin läggs på att hitta förklaringar i stället för lösningar.

Det finns möjligheter att hjälpa barn till en fungerande skolgång även om de har flera faktorer emot sig – men det kräver mod, engagemang, långsiktighet och samarbete. Bristvaror i det offentliga Sverige.

Var i Sandviken i början på december. En industristad, byggd kring högteknologiska storföretaget Sandvik. Jobben på Sandvik är i dag kvalificerade, men traditionellt började man på bruket efter folkskolan och arbetade sig upp. Utbildningsnivån i Sandviken är fortfarande låg, endast 16 procent av invånarna har högskoleutbildning – vilket är en bra bit under rikssnittet.

Sandviken har tagit emot många utomeuropeiska invandrare genom åren.

Centrum är litet. En sommardag 2019 promenerade jag Hyttgatan fram bland barn som cyklade fram och tillbaka och unga vuxna som skrek fula ord till varandra. Stämningen låg och vägde mellan håglös och hotfull.

I Sandviken ser det inte ut att finnas så mycket att göra.

Vid mitt besök denna vecka låg gatorna öde, lite isiga, täckta av tunt snötäcke, belysta av blek decembersol.

Drömlandets baksida

Jag hade stämt träff med Moussa N’Diaye på Rapatac, och Henning och Lena Eneström från Albert och Anna Göranssons Minne – en av de Göranssonska stiftelserna. Även om Sandviken ser lite tråkigt ut på ytan finns det en gammal kultur av omhändertagande. Ättlingar till Sandviks grundare Göran Fredrik Göransson har skapat flera stiftelser som delar ut pengar till barn och ungdomsarbete.

I dag, när många kommuner i Sverige har svårt att uppfylla sina basala åtaganden, är stiftelser mer betydelsefulla än någonsin.

I år har de Göranssonska stiftelserna tillsammans med Sandvik investerat i Aktivitetshuset Rapatac, som öppnade i september. Där får barn och unga från 10 års ålder läxhjälp, aktiviteter och en trygg plats att träffa sina vänner.

Moussa N’Diaye är en storväxt senegales som kom till Sverige som 20-årig baskettränare 1991.

–För mig var Sverige drömlandet – rikt, fredligt, välmående. Jag trodde att alla svenskar måste vara genier eftersom Sverige var världens bästa land.

Han märkte snart att det inte riktigt stämde:

Sverige är dåligt på att ta hand om alla barn som inte är exemplariska.

Som baskettränare lägger han märke till att barn som har problem i skolan fungerar alldeles utmärkt på och utanför planen. Han ser vänliga, uppmärksamma glada barn där lärare ser bråkstakar utan vilja att lära.

En pollett trillar ner när han själv börjar jobba som resursperson i en skola i Gävle.

– Kollegiet byggde gemenskap kring fikapauserna. De hade ett rullande schema där varje medarbetare skulle fixa kaffe och hembakt i tur och ordning. Det blev 1-2 gånger per termin för var och en. Jag glömde min fikadag och fick tokrusa till Ica. Kollegorna surade över att bullarna inte vara hembakta, berättar han.

Men i stället för att skämmas började Moussa N’Diaye att ifrågasätta hela grejen. Han nöjde sig inte med ”Så här gör vi i Sverige” utan föreslog att lärarna i stället för att investera 5 timmar per år i tävlingen ”Bästa hembagare” skulle använda 5 timmar till att ge läxhjälp i biblioteket. Det var ju många barn från studieovana hem. Man kunde inte längre räkna med att föräldrar skulle hjälpa barnen med läxorna när 60-70 procent av utvecklingssamtalen gjordes med tolk.

Lärarna blev inte entusiastiska över förslaget.

–Där och då började idén om Rapatac gro, säger han.

Utvecklad pedagogik

Han ville skapa ett aktivitetshus, inte en ungdomsgård. Barnen skulle gå dit för att få hjälp med läxor och lära sig nya saker på ett lekfullt sätt. Han försökte på många sätt att få intressenter att nappa. Den första projektplanen lades fram 2004. 2012 öppnade Rapatac i Gävle, med stöd och finansiering av Billerud/Korsnäs.

Så det var med åtta års erfarenhet han startade Rapatac i Sandviken i september 2019. Han vet att modellen fungerar. I dag finns det en utvecklad Rapatac-pedagogik, dokumenterad i boken Vägen till 100 procent.

Så vad går den ut på?

Rapatac har en vision att alla barn ska klara skolans kunskapsmål.

För att det ska fungera måste man bygga ett hållbart alternativ för socialt utsatta barn.

  • Rapatac bygger på sju ledord:
  • Respekt
  • Ansvarstagande
  • Relation
  • Engagemang
  • Tillit
  • Gemenskap
  • Attraktion

När den första terminen snart är till ända börjar Rapatac i Sandviken fungera som tänkt. 700 barn är inskrivna, omkring 15 vuxna är anställda, ett antal volontärer är med och hjälper till. Barn och vuxna har lärt sig vilka regler som gäller. Det är inte tillåtet att tugga tuggummi, snusa, äta godis och använda ett fult språk. Alla hälsar när de kommer, tar av sig ytterkläder och skor. Alla barn ska läsa i en bok i tjugo minuter innan de får göra något annat.

Men det tar tid att få alla vuxna och barn att förstå vad Rapatac egentligen går ut på.

Lena Eneström kallar det en kulturrevolution.

– Vi vill helt ändra attityderna. Vi måste sluta att acceptera respektlösa beteenden och i stället våga säga ifrån och stoppa sådant som inte är trevligt. Men det ska inte bara gälla här i huset. Tanken är att det ska sprida sig till skola och idrottsföreningar – att samma regler ska gälla överallt där barnen vistas under överinseende av vuxna. Vi behöver också involvera föräldrarna, säger hon.

Moussa berättar att han denna första termin ägnat lika mycket energi åt att lära upp de vuxna som åt barnen.

Han menar att de vuxna måste lära sig att inte titta bort och släta över dåliga beteenden. Man måste orka se och reagera, men på rätt sätt. Att döma och bestraffa är inte rätt väg. Ett barn som är rastlöst kanske stör sina kompisar när de gör läxorna. Då är det kanske klokt att ta med det barnet ut och spela fotboll en stund, så kan det gå lättare att koncentrera sig sedan.

Förståelse är en sak.

Bortförklaringar en annan.

Jag är på Rapatac i Sandviken ända till kvällen. Träffar massor av barn. Det är måndag och omkring 200 barn och tonåringar kommer till huset. Moussa N’Diaye är överallt tycks det – lyssnande, närvarande, ständigt tillgänglig för barnen även om han sitter i möte. Beredd att gripa in.

Han berättar att han varit i Sandviken nästan varje dag under hösten.

Rapatac i Gävle fungerar väl utan att han behöver vara där hela tiden, men Sandviken kräver att han är där.

Drömmen är att kunna sätta konceptet så väl att det inte kräver hans personliga närvaro i varje stund.

Att konceptet ska vara skalbart.

I boken som kom ut 2016 finns konceptet väl beskrivet, men det behövs också många människor som lever efter idéerna utan att behöva titta i en manual eller fråga Moussa varje dag.

För då skulle det fungera att starta många fler Rapatac i Sverige.

Vi kommer från savannen

Det är savann-tema på mycket av det jag gör just nu. Savannen är människans ursprungsmiljö, men den är också hotad. Kanske för att vi människor inte erkänner och har respekt för vårt ursprung.

Jag gjorde nyligen en intervju med en neuroarkitekt. Varje människa jag nämner det ordet för svarar med ett förvånat va? vad är det?

Annika Brommesson är en pionjär på området i Sverige. Hon har i många år studerat vad det är som gör att människor mår bra i vissa miljöer och o-trivs i andra. Svaren hittat hon i människans ursprung:

– Vi är savannmänniskor, våra hjärnor har inte förändrats nämnvärt på 40 000 år, säger hon

Jo. visst kan vi mycket mer nu – vi har skriftspråk, kan bygga komplicerade maskiner, har utvecklat sätt att kommunicera på långa avstånd.

Men grundläggande behov är desamma: för att en plats ska kännas trivsam behöver den erbjuda överblick , skydd, identitet och gemenskap. Det ska finnas en balans mellan stimulans och trygghet så att man vågar utforska platsen och lära sig något nytt.

Hus som objekt

Men arkitekter, byggherrar, politiker och samhällsplanerare har genom historien ofta bortsett från människans basala behov.

Enorm fasad, grå, sjukhusentré och en liten trädusling i förgrunden med lite blommor kring.
Inte så välkomnande. Foto Annika Brommesson

Hus blir objekt som ska manifestera makt, rikedom, modernitet, rationalitet, eller något annat storslaget. De är inte byggda främst för att vara behagliga att bo och verka i. Neuroarkitekter är experter på hur miljöer ska byggas och omdanas så att de blir trygga och trivsamma platser där människor vill vara. Många ställen är i dag ödsliga och kusliga, byggda mer för bilar än för människor.

intervjun är publicerad på Gazzine: https://www.gazzine.com/arkitekten-som-satter-manniskan-i-centrum/

Cafémiljö, kvinnor som fikar, fönster med utsikt över torg, gata med gammeldags fasader.
Lugn men ändå stimulerande är övervåningen på Café Nord i Köpenhamn. Utanför breder Ströget löftesrikt ut sig. Samma trygga känsla som att stå på en höjd och blicka ut över savannen…
Foto: Dagmar Forne

Afrikas största tillgång

Ja det är förstås savannen med alla sina vilda djur.

Djurlivet hotas när människorna i regionen är för fattiga och förstör naturen genom att bränna skogen för att odla i askan, eller genom att hugga ner skog för att tillverka kol. Då förstörs djurens naturliga miljöer. Om människorna därtill skjuter av djuren för att äta dem, blir landskapet än ödsligare.

Savann, berg i bakgrunden, stor och liten noshörning betar.
Noshörningar i sitt naturliga habitat Foto: Peace Parks Foundation

Men också stora industriella projekt, vägbyggen, industriellt skogsbruk, fabriksbyggen, dammbyggen där människor med finansiella muskler förändrar landskapet och hotar djurlivet.

Jag har i dagarna träffat företrädare för organisationen Peace Parks Foundation som verkar i södra Afrika. Organisationen startades 1997 av WWF-grundaren Prins Bernhard av Nederländerna, Nelson Mandela, Sydafrikas dåvarande president och den sydafrikanske affärsmannen Anton Rupert.

Fredsparker

Numera finns det tio så kallade TFCA:s, Transfrontier Conservation Areas, Fredsparker. De ligger alla över minst två landsgränser.

Senior Chief Inyambo Yeta, som är hövding över Sisheke hövdingadöme I Zambia förklarar poängen med att Peace Parks ligger över landsgränser:  

–Djuren rör sig naturligt över gränserna och länderna har därför ett gemensamt ansvar för att bevara djurlivet. Ibland utgörs gränsen av en flod, och då måste man på bägge sidor komma överens om hur floden ska nyttjas – exempelvis för fiske, bevattning och transporter, säger han.

Den största fredaparken är Kavango-Zambezi TFCA som sträcker sig över gränserna till både Botswana Namibia, Angola, Zambia och Zimbabwe, över ett område lika stort som Sverige.

Turismen bevarar djurlivet

Det är mångas dröm att någon gång i livet få se lejon, antiloper, elefanter, noshörningar, zebror, giraffer, leoparder, bufflar och andra djur i det vilda. Turismen är en viktig inkomstkälla för många länder i Afrika, och faktiskt nödvändig för att bevara djurlivet.
– Turism kan ge mängder av jobb när det görs på rätt sätt, säger Kathy Bergs, utvecklingschef på Peace Parks Foundation – men hon menar också att turismen är ett tveeggat svärd:

– Det kan göras storskaligt, så att intäkterna går till ägare i andra länder, eller småskaligt, så att det blir ett lyft för byar och och familjer.

Peace Parks Foundation har utbildningsprogram för kvinnor som vill öppna Guest Houses och restauranger. De utbildar också främst män men även några kvinnor till parkvakter och de har också ett stödprogram för jordbrukare där de lär ut bättre metoder så skördarna ökar.

Alla åtgärder Peace Parks vidtar hindrar ökenutbredning och gynnar därmed klimatet. Men för att satsningarna ska bli bärkraftiga krävs det intäkter från turism.

– Att välja bort flygresor för att rädda klimatet är ett för enkelt sätt att se på klimatfrågan, säger Tina Sayed Nestius, som driver resebyrån Afrikakompaniet.

Men hon avråder från att ta inrikesflyg för att spara tid på Afrikaresan.

– Det är bättre att röra sig genom landskapet. Ta tåget eller åk bil och upplev allt det vackra, säger hon.

Det passar savannmänniskan bättre.

Vitsen med plattformar

Huka bakom murar eller skapa öppna plattformar?

Delad information är oändligt mycket mer värdefull än hemlighållen. Framgång i affärslivet handlar i dag om att dela information och att göra det via tekniska plattformar.

Det är mycket som går att göra i dag som för bara några år sedan var extremt krångligt, dyrt eller rentav omöjligt. Sälja och ta betalt över hela världen, kolla vad som händer i var och en av kedjans butiker – i realtid – eller snabbt nå ut med sina produkter på nya marknader.

För 7-8 år sedan en hägrande dröm, idag görbart till en rimlig kostnad tack vare nya tekniska plattformar.

Det var när Zalando definierade om sig från modeföretag till teknisk plattform som de började tjäna pengar. I dag erbjuder de en väg ut på en europeisk marknad för mindre modeföretag som haft svårt att nå sin publik. Kinesiska e-handelsjätten Ali Baba erbjuder på samma sätt ett enkelt inträde på Kina-marknaden. Amazon är en gigantisk plattform. Många svenska företag fasar för den dag Amazon på riktigt etablerar sig i Sverige – andra ser fram emot att få använda Amazon som plattform för att nå världsmarknaden.

Enklare betalningar

Plattformar sätter fart på den globala ekonomin – betallösningsföretag som amerikanska Stripe och holländska Adyen erbjuder möjligheter att skicka och ta emot betalningar över hela världen. De gamla bankerna tjänade på att göra betalningar långsamma och kostnadskrävande för kunden. De nya plattformarna kopplar förbi bankerna. I stället för att handlaren själv ska behöva ta kontakt med varje utländsk bank och ansluta sig till varje betalform, går man via en plattform som sköter alla kontakter snabbt och smidigt. 

Kunderna i varje land kan erbjudas betala på det sätt som de själva känner sig bekväma med.

Shoppa utan krångel

Riktig omnikanalhandel bygger på plattformar som hanterar både onlineförsäljning och butiksförsäljning i samma system – något som gör det möjligt att övervaka alla transaktioner i realtid. Superpraktiskt för konsumenten som kan köpa saker på nätet, hämta och prova i butik, och lämna tillbaka det som inte passar direkt i butiken. Eller köpa i butik och reklamera på nätet.

Shoppingen blir sömlös och helt okrånglig.

Full koll

Möbelföretaget Jysk har gjort en intressant resa. De styr mer än 2000 butiker i 48 länder genom en plattform som i realtid förser dem med all information om vad som händer i alla butiker och online.

Genom att jämföra en rad parametrar kan de se vilka som underpresterar och vilka som har bra grepp att lära ut.

Svenska Quinyx som erbjuder en plattform där medarbetare kan byta arbetspass utan att behöva gå genom chefer har blivit en världssuccé.

Inom mediabranschen vinner plattformstänkandet också mark. En tidning är i dag inte bara enpappersprodukt eller en nättidning. En tidningstitel är en plattform som ordnar event och resor, har tvkanaler, poddar, kurser och annat.

Identisk information delas

De öppna plattformarna gör det så mycket enklare att kommunicera, dela information mellan olika aktörer i en kedja och skicka pengar. Eftersom det är identisk information som delas behöver man inte förlora något i översättningen och en del transaktionskostnader försvinner också.

Små nischade företag når lättare ut i världen, betalningar går snabbare, det går fortare att göra analyser och vidta rätt åtgärder när varorna inte säljer som förväntat, eller när det fattas personal.

Det är ett nytt sätt att tänka. Förr kunde man helt legitimt bygga framgång på att utnyttja ett informationsövertag. I dag ger det bättre utfall att dela korrekt information.

Den som försöker hålla användbar information för sig själv är inte smart utan betraktas som en manipulatör och bakåtsträvare.

Vad är en butik?





Vad är den bra för – egentligen?

Det är dags att omdefiniera vad en butik är.

Det är inte längre butiken som äger relationen med kunden.

Det har pågått i åratal – kunderna gör sin läxa ordentligt innan de ens funderar på att gå in i butiken. 

På H&M, där butikerna i 70 år varit kärnan i verksamheten, och där e-handeln länge var en mindre uppmärksammad del, pågår en omvälvning. En liten grupp inom H&M, kallad H&M Laboratory har fått mandat att ifrågasätta allt som H&M står för: butiker, stordrift, fast fashion, volymtänk…

Anna Bergare som är affärsutvecklare säger i en intervju i ITRetail i februari 2019 att hon ser två makrotrender:

  1. De digitala plattformarna äger relationen med kunden
  2. Butiken blir en hub där kunderna gärna vill hänga

H&M:s usla e-handel var för några år sedan en återkommande kafferumssnackis på min dåvarande arbetsplats.

Ett föredöme

I dag framhåller e-handelsexperten Patrik Müller på betalväxeln Dibs  att H&M är ett föredöme för andra svenska modekedjor:

E-handeln står för 13 procent av handeln i Sverige. Inom modehandeln passerades the tipping point 15 procent redan för ett par år sedan*. Men på de flesta svenska modekedjor står e-handeln bara för 7-10 procent av försäljningen. H&M:s e-handel står för 25 procent av kedjans försäljning i Sverige.

*Vid 15 procent förändras en bransch på djupet.

Luftigare, fräschare och med skönhetsvård. En H&M-butik för Östermalmskvinnan

Samtidigt håller H&M på att uppgradera butiksnätet. Försöket med den lokalanpassade butiken på Östermalm har fallit väl ut.

Butik och e-handel kan inte vara parallella spår.

Se över kanalmixen!

Fredrik Ottosson på teknikföretaget Viskan anser att kedjorna behöver se över sin kanalmix för att överleva.

 –Det räcker inte med snygga butiker bra sortiment och strålande butikssäljare om inte det digitala hänger med, säger han i en artikel i ITRetail.

Det måste finnas något mer än lågpris som lockar

De olika systemen hos handlaren måste tala med varandra och uppdateras simultant. Då kan den fysiska butiken och online-butiken ge kunden en upplevelse av perfekt service.

När intervjun görs har multi-brandkedjan Best of Brands just gått omkull.

Fredrik Ottosson förklarar att problemen i kedjan till stor del berott på att det digitala släpat. Omdömen från kunder var hårda:

”de var värdelösa på sociala medier” ”ingen bra e-handel” ”konturlösa”…

Dessutom är det svårt i dag att leva på att sälja en mix av globala varumärken – samma plagg och accessoarer finns säkert till lägre pris på olika sajter.

Han berättar att klädkedjan Lager 157 gett sina butiker en intressant roll. De har en väl fungerande e-handel som bygger på att varje butik fungerar som e-handelslager. Centrallager för e-handeln behövs inte. Leveranserna blir snabba.

Kunden skyr det utslätade

Många kedjor lägger ner butiker i rask takt. Det kan bero på att de finns på handelsplatser som inte lockar. Trista miljöer i fel läge.

Det kan också bero på att själva varumärket inte lockar längre.

Om det bara är reaskyltar som får folk att gå in i butiken är det inte så stor mening. Lönsamheten urholkas. Triststämpeln fastnar.

Butiksdöden drabbar de misskötta varumärkena. De som jagar kostnader istället för att investera i personal och teknik. De som är besatta av att slimma arbetsscheman, men knappt satsat en krona på personalen.

Varumärken bygger på kärlek och kunskap

Hur ska kunderna älska dig om du inte älskar dem? Och om du inte älskar dina kunder, varför ska de då gå till dig?

Löftesrikt -här kan man hitta fynd!

Varje handlare borde utgå ifrån att kunderna i dag inte behöver något av det som erbjuds – och om de till äventyrs behöver något går det ganska lätt att låna eller köpa begagnat.

För att de ska gå till dig krävs det att det finns ett upparbetat förtroende. Butiker kan definiera sig som superspecialister eller totalnördar inom ett område. 

Allt som kräver anpassning, exempelvis ortopediska skor och måttsydda kostymer kan bli till en intressant upplevelse, med personal som tar hand om kunden och berättar om varumärket.

Nördar drivs av kärlek

– Nördar är intressanta. Butiker som skapas kring nördiga intressen kan nå stor framgång om de som arbetar där verkligen lever ut sin nördighet. Det är kul att se människor som knypplar spets eller verkligen kan rita. Butiken bli ett kunskapsmecka, säger Fredrik Ottosson.

Hubben. Stället där kunderna älskar att hänga för att det gör livet roligare, vackrare, intressantare.

När vanliga konsumenter begår miljöbrott

PARADOX. Svenska konsumenter privatimporterar farliga elprodukter, leksaker som innehåller giftiga ämnen och prylar som är trasiga redan när de landar i Sverige. Samtidigt pratar vi om hållbarhet, plastbantning och klimatskam…

Häromdagen lanserade Handelsrådet sin rapport ”Digitala marknadsplatser och e-handelsplattformar”, som kartlägger rättsläget kring plattformar som säljer till EU från tredje land.

Ruggig läsning

Rapporten visar att många av de varor som strömmar in via handelsplattformar som Alibaba och Wish, som inte lever upp till EU:s produktsäkerhetskrav. Konsumenten omfattas inte heller av EU:s konsumentskydd. Det är i princip omöjligt att reklamera eller få rättelse.

Detta är helt lagligt. Ännu så länge.

–       Det går inte att förbjuda plattformarna att sälja skräp, eftersom de enligt EU:s e-handelsdirektiv från år 2000 endast är förmedlare, säger rapportförfattaren advokat Robert Heimdahl, Cirio Advokatbyrå.

Lite mer om hur detta hänger ihop har jag skrivit i en artikel på ITRetail:

Och här är länken till själva rapporten:

http://handelsradet.se/wp-content/uploads/2019/04/Digitala-marknadsplatser-och-ehandelsplattformar.pdf

Höga ambitioner

I förra veckan var jag på ytterligare ett intressant möte.

Svensk Handel presenterade sin hållbarhetsrapport för 2018. Den visar att svenskarna tycks ha blivit väldigt mycket mer måna om hållbarhetsfrågor under 2018 – och att handlarna verkligen hänger på och intensifierar sitt hållbarhetsarbete.

De ser hållbarhet som lönsamt både i det korta och i det långa perspektivet.

De vill ha superkoll på hela leverantörskedjan.

För den som vill få mer detaljer finns ett referat av mötet i mitt föregående blogginlägg.

1400 handlare och mer än 1000 konsumenter hade tillfrågats.

Konsumenternas attityder har undergått en signifikant förändring.

Men går de från ord till handling?

Samtidigt som konsumenterna anser det enormt viktigt att handla hållbart inom skönhet/hälsa (78 procent) Kläder, skor och accessoarer (76 procent) och mer än 70 procent anser det väldigt viktigt att välja leksaker utifrån hållbarhetskriterier, så väller det in leksaker och modevaror från kinesiska handelsplattformar som är både giftiga, brandfarliga och som dessutom går sönder snabbt och bidrar till ett giftigt sopberg när de slängs.

Det är privatpersoner som klickar hem de här varorna – är det en helt annan kategori människor än de som har svarat på Svensk Handels enkät?

Eller ger människor pk-svar i enkäter och tvärvänder när de hittar billiga erbjudanden…?

Axfoods hållbarhetschef Åsa Domeij var med på mötet för att kommentera rapporten. Hon menar att människor många gånger har höga ambitioner, men att de inte har så lätt att leva upp till dem.

Så visst kan det vara samma personer som letar hållbarhetsmärkta varor i dagligvarubutiken som klickar hem en snorbillig leksaksbil från Wish.

Det är ju miljöbrott. Inför sanktioner!

Åsa Domeij har också funderat en del kring hur kunderna är funtade.

–Tror de att det finns något slags högre makt som ser till att varorna är ok?

Hon betonar att det inte alls är fel med kinesiska varor. 

– Axfood har kontor i Kina och importerar massor av varor som uppfyller alla EU:s krav. De skeppas hit i containerfartyg medan det enskilda konsumenter e-handlar flygs hit, säger hon.

Men de kinesiska plattformarna är ett problem. Inom EU börjar man fundera på att strama upp e-handelsdirektivet.

Åsa Domeij har ett mer radikalt förslag:
– Gör stickprovskontroller och inför en miljösanktionsavgift för privatpersoner som för in otillåtna varor i EU. Gör det dyrt precis som för importörer och detaljister som har otillåtna varor i sina lager och butikshyllor, säger hon.

För strängt taget är det ju ett miljöbrott att köpa in blyhaltiga leksaker, klänningar med giftiga färger och mobilladdare som börjar brinna när de används. Även om det i dag inte finns några sanktioner.

För att inte tala om hur dumt det är att flyga skräp över halva jorden.

Hållbart på tapeten


Svensk Handel har presenterat sin årliga hållbarhetsundersökning. Det är sjunde året den görs, så därför finns det en intressant tidsserie att följa.

Presentationen hålls i den lilla takrestaurangen ovanför Urban Deli på Sveavägen. Det är vårmorgon, solens strålar mildras av ett dis som sägs bestå av sand från Sahara som förts hit av kraftiga vindar.

En mycket god och nyttig frukost serveras. Plastförpackningarna till grötportionerna kommenteras kring borden. Senaste modeordet är ju plastbantning så förpackningarna känns inte helt pk. 

Svenska konsumenter vill just nu plastbanta, även om alternativen skulle vara sämre för miljön, enligt SH:s senaste rapport.

I ett färskt pressmeddelande skriver Svensk Handel att förbrukningen av plastpåsar minskat med tio procent. Viljan hos handlare och konsumenter att hushålla med påsarna har ökat.

Svensk Handels hållbarhetsundersökning 2018 har fått titeln ”Starkt ökat hållbarhetsintresse hos konsumenterna – och handelsföretagen är redo”.

Den bygger på 1400 svar från företag och över 1000 svar från konsumenter, samt djupintervjuer med företagsledare.

Svensk Handels vd Karin Johansson inleder kort med att framhålla att svenskarnas attityd till hållbarhetsfrågorna verkar ha förändrats på djupet under 2018. Andelen som inte bryr sig har minskat kraftigt. Intresset för att hyra, låna och köpa begagnat ökar. Handelsföretagen utvecklar sitt hållbarhetsarbete. 

Att hållbarhet engagerar konsumenterna för med sig att handelsföretagen finner hållbarhetsarbetet lönsamt också på kort sikt.

 –Lönsamhet måste alltid finnas med som en morot för företagare, framhåller Karin Johansson.

Hon menar att hållbarhetsarbetet drivs av socialt och miljömässigt engagemang men att det numera betraktas som en förutsättning för långsiktigt sunda och ekonomiskt hållbara affärer.

Kontroll över leverantörskedjan är central. Det funkar inte att skylla på underleverantörer om något fallerar. Konsumenterna köper inte det.

Eftersom hållbarhetsrapporten gjorts under en följd av år går det följa attitydförändringar.

Numera uppger nära åttio procent av de tillfrågade konsumenterna att de anser det viktigt att handla från hållbara företag och allt färre svarar ”vet ej”.

Klimatet inte viktigast

Trots allt tal om flygskam och klimatångest, rankar inte konsumenterna klimatfrågan så högt när det kommer till att välja produkt. Kvalitet anses absolut viktigast, därefter kommer att den inte innehåller farliga ämnen, och när det gäller mat ser man det som viktigare att varan producerats med hänsyn till djurens välmående.

Priset är betydligt med avgörande än klimatavtrycket, och priset har faktiskt ökat i betydelse för hur konsumenten väljer.

Här har jag en liten fundering – kan det bero på att man börjar ta för givet att alla produkter håller en god miljöstandard…? Och därför har gott samvete när man låter priset styra?

Men visst har klimathänsyn seglat upp. 2016 var det 60 procent som valde med hänsyn till klimatet, 2018 var det 70 procent.

Torkan väckte svenskarna

Ja, en sak är attityd – men det är inte alltid orden följs upp av handling.

Åsa Domeij som är hållbarhetschef på Axfood var inbjuden för att kommentera rapporten.

Hennes reflexion var att människor generellt börjat tänka kring hållbarhet på grund av torkan under 2018.

Hållbarhetsrapporten har mätt beteenden genom att följa hur försäljningen av hållbarhetsmärkta produkter har förändrats. Det visar sig att kunderna köper ungefär lika stor andel hållbarhetsmärkta produkter som 2017.

Åsa Domeij ifrågasätter om det ger hela bilden:

–De siffrorna mäter inte det faktum att allt fler börjar dra ner på kött och äta mer vegetariskt, oftare välja tåg än flyg eller rentav stanna hemma i stället för att resa.

Fler konsumenter (24 procent mot 10 procent 2017) uppger att de framöver kommer att hyra saker i stället för att köpa. 31 procent uppger att de. Kommer att köpa mer begagnat framöver.

–Det ska verkligen bli kul att följa upp nästa år hur konsumenterna har agerat, säger hon.

Vårda dina kläder

Pernilla Halldin, Public Affairs Sustainability H&M, talade om nödvändigheten av att ställa om klädbranschen från fast fashion till något mycket mer hållbart. Inom H&M arbetar man på flera plan med detta – dels genom att utveckla nya material som inte är så resursslukande i sin framställning, dels genom att hjälpa kunderna att sköta sina kläder så de får ett längre liv. Skräddartjänster lanseras i Stockholm, Göteborg och Malmö.

– Vi har sett att kunder som får plagg lite anpassade, exempelvis genom att byxben eller kavajärmar läggs upp, använder kläderna längre.