Hög tid att vuxna tar kommandot och hjälper barnen

Kulturrevolution på gång. När kärleksfulla vuxna ställer krav kan barnen blomstra.

I slutet av januari 2020 publicerade Tove Lifvendahl en stort upplagd ledarintervju i Svenska Dagbladet med eldsjälen Moussa N’Diaye. Han har skapat två aktivitetscentrum i Gävle och Sandviken, dit skolbarn får komma efter skoldagens slut, göra sina läxor, och ägna sig åt olika intressanta fritidsaktiviteter som stödjer skolarbetet.

Artikeln sträcker sig över ett helt uppslag, där Moussa öppenhjärtigt berättar om filosofin bakom Rapatac och kryddar med exempel på hur han gör för att hjälpa barnen att utvecklas till ansvarstagande vuxna.

Hans metod går ut på att ställa få men tydliga krav på barnen. Det ska vara ordning och reda, barnen ska uppföra sig väl och i övrigt ägna sig åt sådant som är både lärorikt och roligt.

Jag är stolt att säga att det var jag som satte Tove Lifvendahl på spåret. Jag träffade Moussa av en händelse i september, strax innan Rapatac öppnade. Jag blev så intresserad att jag reste upp i december för att göra ett reportage för nätmagasinet www.gazzine.com.  Då var huset fullt av barn, 200 unga som läste, höll på i musikstudion, e-sportade, fick läxhjälp, redigerade video, skrev manus, testade att bygga robot. Allt som huset bjöd en måndagseftermiddag.

Och Moussa styr med mild auktoritet.

Reglerna är få, men de ska hållas. Inget godis, inget snus, inga bråk, inga fula ord. Aldrig vara elak.

Varje överträdelse stoppas direkt.

Men alltså – är inte det lite väl hårt? Man måste ju förstå att …

Att vaddå?

Ja, att en del har en annan kultur hemma, att en del bor trångt, inte kan svenska så bra…

Blabla, förklaringar finns alltid. Men de ursäktar inte dåligt beteende!

Återigen: varje överträdelse stoppas direkt

Moussa ger ett exempel i artikeln:

En kille, en snäll men väldigt livlig pojke, stör de andra i mysrummet när de ska läsa. Han knuffas. Det händer många gånger. Moussa tar ut honom, förklarar varje gång varför han inte får göra så. Men det händer igen. Då tar Moussa med honom och åker hem till föräldrarna. Klargör att mamma och pappa tycker också att han ska låta bli att knuffa sina kamrater. Föräldrarna är tacksamma. Hela vuxenvärlden visar på ett vänligt sätt vad som är rätt. 

– Om man tar tag i problemen när de är små blir de aldrig stora, menar Moussa.

Lugn stund. Varje barn ska läsa i minst 20 minuter när de kommer på eftermiddagen. Foto:Dagmar Forne

Fast det där med ”hela vuxenvärlden” är ju inte riktigt sant. I skolan pågår ett annat slags spel. Där verkar reglerna vara annorlunda. Förvirrande. I skolan verkar det vara helt ok att knuffas, springa och skrika, störa.

Alltså så här ligger det till:

Reglerna finns, men lärare, rektorer, och annan skolpersonal vågar knappast kräva regelefterlevnad. Då får de både föräldrar och elever emot sig. Det finns nämligen ett starkt skydd mot kränkning. En elev som blir tillsagd kan känna sig kränkt, och i dag finns möjligheten att anmäla skolan till Skolinspektionens Barn- och elevombudsman. Möjligheten har kommit till i det vällovliga syftet att förhindra mobbning. Hur mycket det hjälper är oklart. Ett påtagligt resultat är att lärare i dag inte vågar bryta bråk eller sätta gränser då de är rädda för att bli anmälda. Många föräldrar försvarar sina barn i vått och torrt och vägrar inse att deras egen lilla ängel kan vara nog så manipulativ eller skrämmande. Och en del föräldrar kanske själva är rädda för sina egna barn.

Att barn med neurologiska funktionshinder, alltså diagnoser som ADHD och olika grader av autism tvingas gå i vanlig klass gör inte saken bättre.

Moussa är besviken över den svenska skolan, därför att den inte hjälper de barn som bäst behöver hjälp. För att klara skolan behövs ett kulturellt kapital hemifrån. Den svenska skolan har för länge sedan släppt sin kompensatoriska uppgift.

Med Rapatac vill han komplettera skolan och ge barnen lust att lära och självförtroende nog att räcka upp handen.

Men syftet är högre. Det uttrycks väl av Lena Eneström, ledamot i Stiftelsen Anna och Albert Göranssons Minne, som är den största finansiären till Rapatac i Sandviken. Jag träffade henne vid mitt besök i december.

– Rapatac är en kulturrevolution, och vi hoppas att den ska sprida sig till alla verksamheter i hela Sverige som riktar sig till barn – skolor, idrottsrörelsen och andra former av fritidsverksamheter.

Hon anser att vuxenvärlden i allt för hög grad blundar för barnens problem i stället för att ingripa.

–På Rapatac finns tydliga regler och Moussa tar tag i varje situation och förklarar vad som gäller och varför. Vi övriga vuxna som är här håller på att lära oss nya förhållningssätt, och inse att det är vår skyldighet mot barnen att inte godta dåliga beteenden, säger Lena Eneström.

Hon beskriver Moussa som ”fullkomligt orädd”. Varken potentater, bråkiga barn eller deras föräldrar hindrar honom från att agera när det behövs.

Välutrustat. Finansiärerna ser Rapatac som en god investering i banens framtid. Foto:Dagmar Forne

Jaha, men vad kostar det här då? Vad krävs för att bygga och driva en sådan verksamhet? En enda eldsjäl kan ju inte fixa allt.

Det kostar miljoner. Rapatac är inrymt i Swedbanks gamla bankkontor, en trevåningsbyggnad i centrala Sandviken, med ett källarplan med välisolerat bankvalv. Huset är topprenoverat. Snyggt och välutrustat som vore det ett av Googles eller Facebooks kontor.

Driften drar också betydande belopp. Här finns välutbildade vuxna kring barnen varje dag. En del jobbar visserligen ideellt, där finns ett 15-tal volontärer, men många är avlönade så kallade mentorer och olika lärare, som danslärare, mediacoach, och personal som sköter kafeteria och tillsyn.

En fattig kommun har inte utrymme i budgeten för detta. De kan på sin höjd hålla några fritidsgårdar öppna, om ens det.

”Fritidsgård” är dessutom en företeelse som får Moussa N’Diaye att se rött:

– De borde stängas allihop. Direkt! De är platser där ungdomarna mest hänger, och ofta är det där de småkriminella möts. De skötsamma vågar sig inte dit.

I Sandviken är det huvudsakligen Sandvik och de Göranssonska stiftelserna som finansierar verksamheten. Sandviks nu avgående vd Björn Rosengren är mycket engagerad och har tillbringat många timmar på Rapatac.

Henning Eneström från Stiftelsen Albert och Anna Göranssons Minne ser Rapatac som en extremt god investering – om man väger in alternativkostnaderna: 

– Belackare tycker att vi spenderar en faslig massa pengar. Totalt har bygget kostat mer än 25 miljoner och driften kostar åtskilliga miljoner varje år. Allt är nytt, här finns fantastisk utrustning, 3-D printer, fullt utrustade studios för media- spel- och musikproduktion. Det är viktigt att allt är fräscht och påkostat, vi tycker inte att det duger med något begagnat, repigt eller halvdant, säger han.

Meningen är att barnen ska vara stolta, att de förstår att Rapatac är en gåva som också medför stort ansvar.

– Rapatac är till för att barnen ska klara sin skolgång, bli duktiga på det som intresserar dem allra mest, känna sig tillfreds, få en framtidstro och så småningom bli ansvarstagande vuxna, säger han. 

Henning Eneström menar att den som tycker att prislappen på Rapatac är hög bör tänka lite längre än näsan räcker: 

– Den som inte har utbildning tjänar mindre och upplever inte lika stor tillfredställelse i livet. En del använder sin energi till att begå brott. Vad kostar inte det?

Tjejer tar plats. På Rapatac finns utrymme för alla att utveckla sina talanger.

Till sist: finns det någon garanti att verksamheten faktiskt fungerar? Är det inte för beroende av en enda person?

Jo, det känns nog som det finns en fungerande modell som skulle kunna vara skalbar.

Moussa har drivit konceptet sedan 2004. 2012 hade han fått ihop finansiering nog att öppna det första aktivitetscentret i Gävle, med finansiering från Billerud/Korsnäs. I dag rullar den verksamheten på, utan Moussas ständiga närvaro. Rapatackonceptet finns också dokumenterat i handboken Rapatac: Vägen till 100 procent som kom 2016. Det finns möjlighet att ordna utbildningar i att tillämpa den mjuka auktoritet som krävs.

Moussa förklarade för mig att det inte är barnen som är problemet när en ny enhet startar upp, utan de vuxna:

– Hela den första terminen har jag fått arbeta hårt med att få de vuxna att lära sig se och att ingripa på rätt sätt, säger han.

Läs mer: 

https://www.svd.se/vi-ska-lara-barnen-vad-vi-vill-att-de-ska-vara-imorgon

Handboken ger en introduktion till den som vill lära mer om Rapatac.

Rapatac: Vägen till 100 procent, Moussa N’Diaye och Anna-Carin Blom, Stiftelsen Rapatac, 2016

Hemsida: www.rapatac.se