Karantän gör mig mer uppmärksam på närmiljön

Varför trivs vi här? Vilka kvaliteter behövs för att en plats ska bli skön att vistas på? Det var temat för ett lunchmöte med nätverket 100 procent i början på året.

Den inbjudna talaren, Annika Brommesson, som är neuroarkitekt har forskat länge i ämnet, det som på engelska kallas ”placemaking” men som vi på svenska inte har något bra ord för. ”Platsskapande” låter väl tungt.

I dessa tider då väldigt många av oss är hänvisade till hemmet och dess absoluta närhet får platsen en allt större betydelse. Platser är just nu inte något man passerar, springer förbi på väg mot något bättre. Utsikten från köket där man står och lagar sin lunch äter sig in i medvetandet, påverkar humöret och kreativiteten.

Stämningen vid det lokala torget där ortens alla hemarbetande handlar mat och hämtluncher betyder ännu mer när det inte finns arbetskamrater omkring en.

Det är ännu viktigare att det finns mötesplatser där människor kan växla några ord, lite på distans, men det är betydelsefullt för välmåendet.

Mänsklig skala. Rinkeby Torg från början byggt för att människor ska trivas. Tyvärr är det inte genomfört i hela stadsdelen.

Är torget en vänlig plats för möten eller är det ett blåshål där sura människor kurar utan att orka se varandra i ögonen?

Det beror på hur det är byggt.

Det finns platser som alltid känns blåsiga, där husen är placerade så att de förstärker vind och där det inte finns växtlighet som skyddar. Ödsliga parkeringsytor. Negligerade parksnuttar som bara ser ut som en bit överbliven mark mellan husen. Ställen där det ena inte verkar hänga samman med det andra. Råddigt.

Kom förbi staden där jag bodde en tid i ungdomen. De sammanhang som fanns förr verkar ha slagits sönder. Obegriplig plats.

Det finns platser som känns vänliga, även om det råkar vara snöglopp. Träd som skyddar, hus med karaktär. Fina fasader, intressanta portar. Detaljer i ögonhöjd. Utblickar.

Trots vädret -en vänlig plats

Och med möjlighet till vardagliga möten.

Parkbänkar i skyddade lägen, fik med bra utsikt över omgivningen, promenadstråk där vovvarna får nosa på varann och hussar och mattar byter några ord.

Kyrkan som landmärke och identitetsskapare. Klockklangen som mäter ut tiden.

Någon som tvivlar på vad man kan göra här? Köp en blomma eller bara njut av prakten!

Covid19-epidemin tvingar många av oss att sakta ner och öppna sinnena.

Det är en läskig tid. Vad kommer att hända om detta fortgår några månader till?

Konkurser, privatekonomier i kras… och dessutom att behöva bli varse bristen på skönhet i vardagsmiljön.

Jag tror inte att världen kommer att återgå helt till det vanliga efter Coronakrisen. Många arbetsgivare kommer att finna det praktiskt och ekonomiskt att låta medarbetare jobba hemma i högre utsträckning. Minska dyra centrala kontorsytor och ses på kontoret när det behövs. När fler har lärt sig tekniken att hålla videomöten kommer företagen fundera ett varv till innan de beslutar sig för att låta medarbetare resa iväg för att ses. Resebudgetar kapas.

Det ställer högre krav på hemmiljöerna och det lokala näringslivet. Möjligheterna att skapa avskilda arbetsplatser hemma behöver öka och ja, skattesystemet behöver läggas om så att avdrag kan göras mot inkomst av tjänst.

På Ambientemässan i Frankfurt hittade jag detta lilla skrivbordsbås. Perfekt för den som vill jobba avskilt hemma.

Men vi kommer att längta efter att ses efter veckor eller månader av påtvingad isolering.

De verksamheter som överlevt – krogar, barer, butiker, teatrar, biografer borde få ett uppsving.

Men kommer städerna att vara fulla av tomma butikslokaler och övergivna kontor, bommade caféer? Kommer stadskärnan att tappa attraktivitet och ytterområdena leva upp när de dyra A-lägeshyrorna knäckte verksamheter utan muskler att förhandla ner hyrorna i tid? Kommer en del platser släckas ner för att en oresonlig fastighetsägare inte kunde gå med på hyresnedsättning för butiker och näringsställen?Tanken svindlar.

Biblioteket i Bonniers Konsthall inspirerar. Kontakt med staden, tillgängligt ändå avskilt.

Hursomhelst är det dags att öppna ögonen och ta in det vi ser:

Det fula och felbyggda gör oss ännu mer sorgsna när vi är hänvisade till att stanna upp och vara på en plats. Det vänliga och väl utformade ger kraft och kreativitet. Där det finns plats för små möten, vänliga och uppmuntrande ord, lä för vinden, något intressant att titta på och en närhet till helande och läkande natur.

Bara en liten park på Manhattan…

Vad Coronakrisen kan lära oss är att ifrågasätta det storskaliga, de långa försörjningskedjorna, just-in-time-tänket och vardagsmiljöer utan själ, skapade utan hjärta.

Det är dags att bejaka våra behov av skönhet och behagliga, funktionella närmiljöer.

Annika Brommesson är tydlig: Platser där människor trivs är begripliga. De har ett sammanhang. De behöver inte vara perfekta eller minutiöst välhållna, men det ska vara lätt att förstå var man är och vart man ska gå.

Till sist är det så att de platser där människor trivs får ett högre värde. Eftertanke i byggprocesserna betalar sig många gånger om.  

Corona ger nya säkerhetshot

Coronapandemin för med sig olika säkerhetsrisker i olika länder. Det framkom vid ett webbianrium lett av den brittiske kriminologiprofessorn Martin Gill som jag lyssnade på i veckan.

Italien, Storbritannien, Indien och Nederländerna har haft olika förutsättningar att möta pandemin och dess effekter enligt de experter som kom till tals i panelen.

Svag regering och svag supply chain förvärrade situationen i Italien.

Ett avgörande misstag var att regeringen initialt bedömde att det skulle vara svårt att nå acceptans för en allmän nedstängning av samhället. Den svaga regeringen ville inte göra sig impopulär genom alltför ingripande åtgärder, så därför kom beslutet om en lock-down sent och när det väl hände var det för sent för att hindra spridningen, säger Roger Warwick, vd för Italienbaserade Pyramid Temi Group, Security & Investigations company, specialiserat på TRM (Travel Risk Management)

Han förklarar att Italien har en väl utbyggd sjukvård, skickliga läkare, bra ambulanssjukvård men illa fungerande logistik kring materialförsörjning och som sagt en svag regering. Därför är det brist på respiratorer, skyddskläder och förbrukningsmaterial.

Nord/Sydkonflikt förstärks.

Södra Italien har helt andra förutsättningar än norra. I syd är en stor del, kanske 30 procent av ekonomin informell. Det ger en sårbarhet. Svartjobben ger inte arbetslöshetsersättning.

Roger Warwick förklarar också att regeringen lovar mer än den kan hålla. Italiens ekonomi var redan tidigare minst sagt ansträngd och det finns helt enkelt inte pengar till allt stöd som behövs. Han framhåller att risken är stor att det blir upplopp och plundring av matbutiker när människor inte har pengar.

Storbritannien. Våld i hemmen. Ökade nätbedrägerier.

Elizabeth Sheldon är vd för Evidence Talks, ett bolag specialiserat på att spåra digital brottslighet.

Men det hon ser närmast är att våld i hemmen ökar markant. Instängdheten skapar en stress i hela samhället, människor är oroliga över ekonomin, att förlora jobben och detta går ut över de närmaste.

Nätkriminaliteten ökar. De cyberkriminella har hittat många nya sätt att utnyttja Coronakrisen till att luras.

Indien. Gästarbetare från landet försöker ta sig hem.

Rajiv Mathur, säkerhetsexpert på Philips i Indien rapporterar: Indien har sedan i slutet på mars stängts helt. 90 procent av alla jobb finns i småföretag. Eftersom marknaden har försvunnit blir stora skaror arbetslösa. I storstäderna har många människor tillfälliga arbeten, de är gästarbetare från andra delar av Indien.

När de nu blir arbetslösa försöker de ta sig hem till sina byar med buss eller tåg. Men det finns inte plats för miljoner människor, många börjar gå. Med tanke på att det inte finns resurser att testa mer än en bråkdel är spridningsrisken stor.

Han förklarar också att situationen kan resultera i att människor inte har pengar till mat. Dessutom påverkas produktion och distribution av mat.

Nederländerna: Ingen lockdown.

Michel de Jong på ASIS International, förklarar att Nederländerna inte släcker ner och tvingar alla att stanna hemma just för att undvika den mentala och sociala oro som en sådan åtgärd skulle medföra. Det tycks som den holländska approachen mer liknar den svenska.

Han menar att om ett samhälle stängs ner kommer smittan att blossa upp så fort man lättar på restriktionerna.

En kultur av bortförklaringar måste brytas

Hur kommer det sig att så många barn i Sverige misslyckas i skolan? Svaret är att vuxenvärlden tillåter det. Man skyller på utanförskap, resursbrist, obehöriga lärare, droger, hederskultur… energin läggs på att hitta förklaringar i stället för lösningar.

Det finns möjligheter att hjälpa barn till en fungerande skolgång även om de har flera faktorer emot sig – men det kräver mod, engagemang, långsiktighet och samarbete. Bristvaror i det offentliga Sverige.

Var i Sandviken i början på december. En industristad, byggd kring högteknologiska storföretaget Sandvik. Jobben på Sandvik är i dag kvalificerade, men traditionellt började man på bruket efter folkskolan och arbetade sig upp. Utbildningsnivån i Sandviken är fortfarande låg, endast 16 procent av invånarna har högskoleutbildning – vilket är en bra bit under rikssnittet.

Sandviken har tagit emot många utomeuropeiska invandrare genom åren.

Centrum är litet. En sommardag 2019 promenerade jag Hyttgatan fram bland barn som cyklade fram och tillbaka och unga vuxna som skrek fula ord till varandra. Stämningen låg och vägde mellan håglös och hotfull.

I Sandviken ser det inte ut att finnas så mycket att göra.

Vid mitt besök denna vecka låg gatorna öde, lite isiga, täckta av tunt snötäcke, belysta av blek decembersol.

Drömlandets baksida

Jag hade stämt träff med Moussa N’Diaye på Rapatac, och Henning och Lena Eneström från Albert och Anna Göranssons Minne – en av de Göranssonska stiftelserna. Även om Sandviken ser lite tråkigt ut på ytan finns det en gammal kultur av omhändertagande. Ättlingar till Sandviks grundare Göran Fredrik Göransson har skapat flera stiftelser som delar ut pengar till barn och ungdomsarbete.

I dag, när många kommuner i Sverige har svårt att uppfylla sina basala åtaganden, är stiftelser mer betydelsefulla än någonsin.

I år har de Göranssonska stiftelserna tillsammans med Sandvik investerat i Aktivitetshuset Rapatac, som öppnade i september. Där får barn och unga från 10 års ålder läxhjälp, aktiviteter och en trygg plats att träffa sina vänner.

Moussa N’Diaye är en storväxt senegales som kom till Sverige som 20-årig baskettränare 1991.

–För mig var Sverige drömlandet – rikt, fredligt, välmående. Jag trodde att alla svenskar måste vara genier eftersom Sverige var världens bästa land.

Han märkte snart att det inte riktigt stämde:

Sverige är dåligt på att ta hand om alla barn som inte är exemplariska.

Som baskettränare lägger han märke till att barn som har problem i skolan fungerar alldeles utmärkt på och utanför planen. Han ser vänliga, uppmärksamma glada barn där lärare ser bråkstakar utan vilja att lära.

En pollett trillar ner när han själv börjar jobba som resursperson i en skola i Gävle.

– Kollegiet byggde gemenskap kring fikapauserna. De hade ett rullande schema där varje medarbetare skulle fixa kaffe och hembakt i tur och ordning. Det blev 1-2 gånger per termin för var och en. Jag glömde min fikadag och fick tokrusa till Ica. Kollegorna surade över att bullarna inte vara hembakta, berättar han.

Men i stället för att skämmas började Moussa N’Diaye att ifrågasätta hela grejen. Han nöjde sig inte med ”Så här gör vi i Sverige” utan föreslog att lärarna i stället för att investera 5 timmar per år i tävlingen ”Bästa hembagare” skulle använda 5 timmar till att ge läxhjälp i biblioteket. Det var ju många barn från studieovana hem. Man kunde inte längre räkna med att föräldrar skulle hjälpa barnen med läxorna när 60-70 procent av utvecklingssamtalen gjordes med tolk.

Lärarna blev inte entusiastiska över förslaget.

–Där och då började idén om Rapatac gro, säger han.

Utvecklad pedagogik

Han ville skapa ett aktivitetshus, inte en ungdomsgård. Barnen skulle gå dit för att få hjälp med läxor och lära sig nya saker på ett lekfullt sätt. Han försökte på många sätt att få intressenter att nappa. Den första projektplanen lades fram 2004. 2012 öppnade Rapatac i Gävle, med stöd och finansiering av Billerud/Korsnäs.

Så det var med åtta års erfarenhet han startade Rapatac i Sandviken i september 2019. Han vet att modellen fungerar. I dag finns det en utvecklad Rapatac-pedagogik, dokumenterad i boken Vägen till 100 procent.

Så vad går den ut på?

Rapatac har en vision att alla barn ska klara skolans kunskapsmål.

För att det ska fungera måste man bygga ett hållbart alternativ för socialt utsatta barn.

  • Rapatac bygger på sju ledord:
  • Respekt
  • Ansvarstagande
  • Relation
  • Engagemang
  • Tillit
  • Gemenskap
  • Attraktion

När den första terminen snart är till ända börjar Rapatac i Sandviken fungera som tänkt. 700 barn är inskrivna, omkring 15 vuxna är anställda, ett antal volontärer är med och hjälper till. Barn och vuxna har lärt sig vilka regler som gäller. Det är inte tillåtet att tugga tuggummi, snusa, äta godis och använda ett fult språk. Alla hälsar när de kommer, tar av sig ytterkläder och skor. Alla barn ska läsa i en bok i tjugo minuter innan de får göra något annat.

Men det tar tid att få alla vuxna och barn att förstå vad Rapatac egentligen går ut på.

Lena Eneström kallar det en kulturrevolution.

– Vi vill helt ändra attityderna. Vi måste sluta att acceptera respektlösa beteenden och i stället våga säga ifrån och stoppa sådant som inte är trevligt. Men det ska inte bara gälla här i huset. Tanken är att det ska sprida sig till skola och idrottsföreningar – att samma regler ska gälla överallt där barnen vistas under överinseende av vuxna. Vi behöver också involvera föräldrarna, säger hon.

Moussa berättar att han denna första termin ägnat lika mycket energi åt att lära upp de vuxna som åt barnen.

Han menar att de vuxna måste lära sig att inte titta bort och släta över dåliga beteenden. Man måste orka se och reagera, men på rätt sätt. Att döma och bestraffa är inte rätt väg. Ett barn som är rastlöst kanske stör sina kompisar när de gör läxorna. Då är det kanske klokt att ta med det barnet ut och spela fotboll en stund, så kan det gå lättare att koncentrera sig sedan.

Förståelse är en sak.

Bortförklaringar en annan.

Jag är på Rapatac i Sandviken ända till kvällen. Träffar massor av barn. Det är måndag och omkring 200 barn och tonåringar kommer till huset. Moussa N’Diaye är överallt tycks det – lyssnande, närvarande, ständigt tillgänglig för barnen även om han sitter i möte. Beredd att gripa in.

Han berättar att han varit i Sandviken nästan varje dag under hösten.

Rapatac i Gävle fungerar väl utan att han behöver vara där hela tiden, men Sandviken kräver att han är där.

Drömmen är att kunna sätta konceptet så väl att det inte kräver hans personliga närvaro i varje stund.

Att konceptet ska vara skalbart.

I boken som kom ut 2016 finns konceptet väl beskrivet, men det behövs också många människor som lever efter idéerna utan att behöva titta i en manual eller fråga Moussa varje dag.

För då skulle det fungera att starta många fler Rapatac i Sverige.

Vitsen med plattformar

Huka bakom murar eller skapa öppna plattformar?

Delad information är oändligt mycket mer värdefull än hemlighållen. Framgång i affärslivet handlar i dag om att dela information och att göra det via tekniska plattformar.

Det är mycket som går att göra i dag som för bara några år sedan var extremt krångligt, dyrt eller rentav omöjligt. Sälja och ta betalt över hela världen, kolla vad som händer i var och en av kedjans butiker – i realtid – eller snabbt nå ut med sina produkter på nya marknader.

För 7-8 år sedan en hägrande dröm, idag görbart till en rimlig kostnad tack vare nya tekniska plattformar.

Det var när Zalando definierade om sig från modeföretag till teknisk plattform som de började tjäna pengar. I dag erbjuder de en väg ut på en europeisk marknad för mindre modeföretag som haft svårt att nå sin publik. Kinesiska e-handelsjätten Ali Baba erbjuder på samma sätt ett enkelt inträde på Kina-marknaden. Amazon är en gigantisk plattform. Många svenska företag fasar för den dag Amazon på riktigt etablerar sig i Sverige – andra ser fram emot att få använda Amazon som plattform för att nå världsmarknaden.

Enklare betalningar

Plattformar sätter fart på den globala ekonomin – betallösningsföretag som amerikanska Stripe och holländska Adyen erbjuder möjligheter att skicka och ta emot betalningar över hela världen. De gamla bankerna tjänade på att göra betalningar långsamma och kostnadskrävande för kunden. De nya plattformarna kopplar förbi bankerna. I stället för att handlaren själv ska behöva ta kontakt med varje utländsk bank och ansluta sig till varje betalform, går man via en plattform som sköter alla kontakter snabbt och smidigt. 

Kunderna i varje land kan erbjudas betala på det sätt som de själva känner sig bekväma med.

Shoppa utan krångel

Riktig omnikanalhandel bygger på plattformar som hanterar både onlineförsäljning och butiksförsäljning i samma system – något som gör det möjligt att övervaka alla transaktioner i realtid. Superpraktiskt för konsumenten som kan köpa saker på nätet, hämta och prova i butik, och lämna tillbaka det som inte passar direkt i butiken. Eller köpa i butik och reklamera på nätet.

Shoppingen blir sömlös och helt okrånglig.

Full koll

Möbelföretaget Jysk har gjort en intressant resa. De styr mer än 2000 butiker i 48 länder genom en plattform som i realtid förser dem med all information om vad som händer i alla butiker och online.

Genom att jämföra en rad parametrar kan de se vilka som underpresterar och vilka som har bra grepp att lära ut.

Svenska Quinyx som erbjuder en plattform där medarbetare kan byta arbetspass utan att behöva gå genom chefer har blivit en världssuccé.

Inom mediabranschen vinner plattformstänkandet också mark. En tidning är i dag inte bara enpappersprodukt eller en nättidning. En tidningstitel är en plattform som ordnar event och resor, har tvkanaler, poddar, kurser och annat.

Identisk information delas

De öppna plattformarna gör det så mycket enklare att kommunicera, dela information mellan olika aktörer i en kedja och skicka pengar. Eftersom det är identisk information som delas behöver man inte förlora något i översättningen och en del transaktionskostnader försvinner också.

Små nischade företag når lättare ut i världen, betalningar går snabbare, det går fortare att göra analyser och vidta rätt åtgärder när varorna inte säljer som förväntat, eller när det fattas personal.

Det är ett nytt sätt att tänka. Förr kunde man helt legitimt bygga framgång på att utnyttja ett informationsövertag. I dag ger det bättre utfall att dela korrekt information.

Den som försöker hålla användbar information för sig själv är inte smart utan betraktas som en manipulatör och bakåtsträvare.

Vad är en butik?





Vad är den bra för – egentligen?

Det är dags att omdefiniera vad en butik är.

Det är inte längre butiken som äger relationen med kunden.

Det har pågått i åratal – kunderna gör sin läxa ordentligt innan de ens funderar på att gå in i butiken. 

På H&M, där butikerna i 70 år varit kärnan i verksamheten, och där e-handeln länge var en mindre uppmärksammad del, pågår en omvälvning. En liten grupp inom H&M, kallad H&M Laboratory har fått mandat att ifrågasätta allt som H&M står för: butiker, stordrift, fast fashion, volymtänk…

Anna Bergare som är affärsutvecklare säger i en intervju i ITRetail i februari 2019 att hon ser två makrotrender:

  1. De digitala plattformarna äger relationen med kunden
  2. Butiken blir en hub där kunderna gärna vill hänga

H&M:s usla e-handel var för några år sedan en återkommande kafferumssnackis på min dåvarande arbetsplats.

Ett föredöme

I dag framhåller e-handelsexperten Patrik Müller på betalväxeln Dibs  att H&M är ett föredöme för andra svenska modekedjor:

E-handeln står för 13 procent av handeln i Sverige. Inom modehandeln passerades the tipping point 15 procent redan för ett par år sedan*. Men på de flesta svenska modekedjor står e-handeln bara för 7-10 procent av försäljningen. H&M:s e-handel står för 25 procent av kedjans försäljning i Sverige.

*Vid 15 procent förändras en bransch på djupet.

Luftigare, fräschare och med skönhetsvård. En H&M-butik för Östermalmskvinnan

Samtidigt håller H&M på att uppgradera butiksnätet. Försöket med den lokalanpassade butiken på Östermalm har fallit väl ut.

Butik och e-handel kan inte vara parallella spår.

Se över kanalmixen!

Fredrik Ottosson på teknikföretaget Viskan anser att kedjorna behöver se över sin kanalmix för att överleva.

 –Det räcker inte med snygga butiker bra sortiment och strålande butikssäljare om inte det digitala hänger med, säger han i en artikel i ITRetail.

Det måste finnas något mer än lågpris som lockar

De olika systemen hos handlaren måste tala med varandra och uppdateras simultant. Då kan den fysiska butiken och online-butiken ge kunden en upplevelse av perfekt service.

När intervjun görs har multi-brandkedjan Best of Brands just gått omkull.

Fredrik Ottosson förklarar att problemen i kedjan till stor del berott på att det digitala släpat. Omdömen från kunder var hårda:

”de var värdelösa på sociala medier” ”ingen bra e-handel” ”konturlösa”…

Dessutom är det svårt i dag att leva på att sälja en mix av globala varumärken – samma plagg och accessoarer finns säkert till lägre pris på olika sajter.

Han berättar att klädkedjan Lager 157 gett sina butiker en intressant roll. De har en väl fungerande e-handel som bygger på att varje butik fungerar som e-handelslager. Centrallager för e-handeln behövs inte. Leveranserna blir snabba.

Kunden skyr det utslätade

Många kedjor lägger ner butiker i rask takt. Det kan bero på att de finns på handelsplatser som inte lockar. Trista miljöer i fel läge.

Det kan också bero på att själva varumärket inte lockar längre.

Om det bara är reaskyltar som får folk att gå in i butiken är det inte så stor mening. Lönsamheten urholkas. Triststämpeln fastnar.

Butiksdöden drabbar de misskötta varumärkena. De som jagar kostnader istället för att investera i personal och teknik. De som är besatta av att slimma arbetsscheman, men knappt satsat en krona på personalen.

Varumärken bygger på kärlek och kunskap

Hur ska kunderna älska dig om du inte älskar dem? Och om du inte älskar dina kunder, varför ska de då gå till dig?

Löftesrikt -här kan man hitta fynd!

Varje handlare borde utgå ifrån att kunderna i dag inte behöver något av det som erbjuds – och om de till äventyrs behöver något går det ganska lätt att låna eller köpa begagnat.

För att de ska gå till dig krävs det att det finns ett upparbetat förtroende. Butiker kan definiera sig som superspecialister eller totalnördar inom ett område. 

Allt som kräver anpassning, exempelvis ortopediska skor och måttsydda kostymer kan bli till en intressant upplevelse, med personal som tar hand om kunden och berättar om varumärket.

Nördar drivs av kärlek

– Nördar är intressanta. Butiker som skapas kring nördiga intressen kan nå stor framgång om de som arbetar där verkligen lever ut sin nördighet. Det är kul att se människor som knypplar spets eller verkligen kan rita. Butiken bli ett kunskapsmecka, säger Fredrik Ottosson.

Hubben. Stället där kunderna älskar att hänga för att det gör livet roligare, vackrare, intressantare.

Hållbart på tapeten


Svensk Handel har presenterat sin årliga hållbarhetsundersökning. Det är sjunde året den görs, så därför finns det en intressant tidsserie att följa.

Presentationen hålls i den lilla takrestaurangen ovanför Urban Deli på Sveavägen. Det är vårmorgon, solens strålar mildras av ett dis som sägs bestå av sand från Sahara som förts hit av kraftiga vindar.

En mycket god och nyttig frukost serveras. Plastförpackningarna till grötportionerna kommenteras kring borden. Senaste modeordet är ju plastbantning så förpackningarna känns inte helt pk. 

Svenska konsumenter vill just nu plastbanta, även om alternativen skulle vara sämre för miljön, enligt SH:s senaste rapport.

I ett färskt pressmeddelande skriver Svensk Handel att förbrukningen av plastpåsar minskat med tio procent. Viljan hos handlare och konsumenter att hushålla med påsarna har ökat.

Svensk Handels hållbarhetsundersökning 2018 har fått titeln ”Starkt ökat hållbarhetsintresse hos konsumenterna – och handelsföretagen är redo”.

Den bygger på 1400 svar från företag och över 1000 svar från konsumenter, samt djupintervjuer med företagsledare.

Svensk Handels vd Karin Johansson inleder kort med att framhålla att svenskarnas attityd till hållbarhetsfrågorna verkar ha förändrats på djupet under 2018. Andelen som inte bryr sig har minskat kraftigt. Intresset för att hyra, låna och köpa begagnat ökar. Handelsföretagen utvecklar sitt hållbarhetsarbete. 

Att hållbarhet engagerar konsumenterna för med sig att handelsföretagen finner hållbarhetsarbetet lönsamt också på kort sikt.

 –Lönsamhet måste alltid finnas med som en morot för företagare, framhåller Karin Johansson.

Hon menar att hållbarhetsarbetet drivs av socialt och miljömässigt engagemang men att det numera betraktas som en förutsättning för långsiktigt sunda och ekonomiskt hållbara affärer.

Kontroll över leverantörskedjan är central. Det funkar inte att skylla på underleverantörer om något fallerar. Konsumenterna köper inte det.

Eftersom hållbarhetsrapporten gjorts under en följd av år går det följa attitydförändringar.

Numera uppger nära åttio procent av de tillfrågade konsumenterna att de anser det viktigt att handla från hållbara företag och allt färre svarar ”vet ej”.

Klimatet inte viktigast

Trots allt tal om flygskam och klimatångest, rankar inte konsumenterna klimatfrågan så högt när det kommer till att välja produkt. Kvalitet anses absolut viktigast, därefter kommer att den inte innehåller farliga ämnen, och när det gäller mat ser man det som viktigare att varan producerats med hänsyn till djurens välmående.

Priset är betydligt med avgörande än klimatavtrycket, och priset har faktiskt ökat i betydelse för hur konsumenten väljer.

Här har jag en liten fundering – kan det bero på att man börjar ta för givet att alla produkter håller en god miljöstandard…? Och därför har gott samvete när man låter priset styra?

Men visst har klimathänsyn seglat upp. 2016 var det 60 procent som valde med hänsyn till klimatet, 2018 var det 70 procent.

Torkan väckte svenskarna

Ja, en sak är attityd – men det är inte alltid orden följs upp av handling.

Åsa Domeij som är hållbarhetschef på Axfood var inbjuden för att kommentera rapporten.

Hennes reflexion var att människor generellt börjat tänka kring hållbarhet på grund av torkan under 2018.

Hållbarhetsrapporten har mätt beteenden genom att följa hur försäljningen av hållbarhetsmärkta produkter har förändrats. Det visar sig att kunderna köper ungefär lika stor andel hållbarhetsmärkta produkter som 2017.

Åsa Domeij ifrågasätter om det ger hela bilden:

–De siffrorna mäter inte det faktum att allt fler börjar dra ner på kött och äta mer vegetariskt, oftare välja tåg än flyg eller rentav stanna hemma i stället för att resa.

Fler konsumenter (24 procent mot 10 procent 2017) uppger att de framöver kommer att hyra saker i stället för att köpa. 31 procent uppger att de. Kommer att köpa mer begagnat framöver.

–Det ska verkligen bli kul att följa upp nästa år hur konsumenterna har agerat, säger hon.

Vårda dina kläder

Pernilla Halldin, Public Affairs Sustainability H&M, talade om nödvändigheten av att ställa om klädbranschen från fast fashion till något mycket mer hållbart. Inom H&M arbetar man på flera plan med detta – dels genom att utveckla nya material som inte är så resursslukande i sin framställning, dels genom att hjälpa kunderna att sköta sina kläder så de får ett längre liv. Skräddartjänster lanseras i Stockholm, Göteborg och Malmö.

– Vi har sett att kunder som får plagg lite anpassade, exempelvis genom att byxben eller kavajärmar läggs upp, använder kläderna längre.

Mediabranschen återuppfinner sig själv


Den som grips av panik och febrilt försöker rädda vad som räddas kan har svårt att tänka klart. Men den som i tider av stark förändring behåller förmågan att hålla huvudet kallt och hitta nya möjligheter stärks. Just nu händer en del nytt.

Lite historia: Vid millennieskiftet började de digitala tidningarna komma igång. De var gratis, oftast fungerade de som komplement till en papperstidning – en kanal för snabba nyheter. Läsarna upptäckte snabbt att det var bekvämt och billigt att kolla nyheter på nätet. Papperstidningen började kännas ohipp.

Att sätta upp betalväggar visade sig inte funka så bra. Digitaltidningarna höll i allmänhet inte en kvalitet som läsarna ville betala för. På webben sattes ofta de oerfarna journalisterna. Deras uppgift blev att snabbt rewrita de pressmeddelanden och det nyhetsbyråmaterial som flöt in.

Snorkighet lönar sig inte

Journalisterna på den ”fina” papperstidningen ville helst inte ta i nättidningen med tång.

Där gjorde förlagen ett stort misstag. De trodde att den digitala publikationen skulle dra låga kostnader, kostnader som lätt skulle täckas genom bannerannonser.

Smartare mediahus hittade förstås sätt att få läsarna att betala för speciellt material, som travresultat och speciellt hjärteknipande artiklar. Men många underinvesterade i sin digitala affär.

Egentligen är ju möjligheterna stora.

En digital publikation kan bli verkligt intressant. Den kan öppna lager på lager med fördjupning – filmer, fler bilder, referenser, länkar…

Den kan också lokalanpassas, så att varje ort kan få sina nyheter.

Men det kräver att man ger journalisterna utrymme att tänka kreativt och att man skapar flexibla digitala lösningar.

Olika sociala medier kan användas för att driva läsare som är villiga att betala för sin mediekonsumtion.

Nu håller saker på att hända:
DN har ökat antalet digitala prenumeranter. Det har visat sig att många av dem bor i Västra Götaland. Så nu öppnar DN en redaktion i Göteborg, bemannad med fem journalister.

Chefredaktör Peter Wolodarski skriver i DN den 24 mars 2019 att ”en medveten satsning på kvalitativ journalistik gjorde det möjligt för oss att växa genom digitala prenumerationer, vid sidan om papperstidningen. Det har stärkt DN:s ekonomi och skapat en god spiral. /…/ Vi vet vid det här laget att ambitiös journalistik uppskattas så pass mycket att många är beredda att betala för den, även i digital form.”

Journalister tar makten

Ett helt nytt initiativ är plattformen https://www.gazzine.com/  som ännu bara finns i en betaversion. Det är en sajt där journalisterna själva presenterar sina artiklar, utan den mellanhand som en tidingstitel utgör. Gazzine kommer när den är färdigutvecklad att ta betalt direkt av läsarna, och intäkterna kommer huvudsakligen att tillfalla journalisterna.

– Tanken är att koppla förbi förlagen, stärka journalisternas varumärken, och ge journalisterna direkt kontakt med sina läsare, säger initiativtagaren Anna Holmquist.

Anna Holmquist är vd för Strossle, ett företag som hjälper publicister att förbättra sin digitala affär. Anna, som själv har en bakgrund som journalist, har bekymrats över hur journalister och läsare glöms bort i en tid då journalistiken blir allt mer trängd både av ekonomiska och antidemokratiska krafter.

Gazzine kommer huvudsakligen att vara ett magasin med ett brett utbud av ämnen. I planen ligger att bli en internationell sajt så fort som möjligt. Riskkapital söks för att gå skarpt.

Betasajten öppnades för journalister vid årsskiftet. I dag har fler än 150 journalister anslutit sig till initiativet. Redan nu finns det mycket intressant material att ta del av, och det är fortfarande helt kostnadsfritt för läsaren. Så kolla för all del in den.

Framgång hägrar

En av skribenterna är Gunilla Håkansson, tidigare chefredaktör för Allas Veckotidning. Här är hennes spaning från Financial Times, ett annat medieföretag som har tagit sig an digitaliseringen på ett konstruktivt och lönsamt sätt:

Kloka medieföretag ser sig som plattformar med ett brett utbud av tjänster. Bra artiklar, poddar, filmer, seminarier, fester, resor, och kurser attraherar både läsare och annonsörer.

Men många sitter fast

Men majoriteten av tidningsförlagen är fortfarande panikslagna. De gräver sina gravar själva med ständiga nedskärningar, fulavtal för frilansar, delning av material på olika titlar, könlösa gratisbilder eller reportrarnas egna mobilbilder samt okritisk publicering av pressmeddelanden.

Nedskärningarna drabbar främst journalisterna. Den tunga overheaden av välavlönade mellanchefer, lokaler, tryckeriavtal och tjänstebilar hänger ofta kvar.

Om tidningsbranschens självförvållade kris

En affärsmodell som funkat en bra bit över 100 år har visat sig otjänlig i det digitala landskapet. Tidningsbranschen har drabbats av kollektiv panik. Panik är ingen bra grund för att fatta vettiga beslut.

Bilden är bekant:

Annonsörer sviker. Journalister sägs upp. Publikationerna fylls med pressmaterial från företag. Läsarna tröttnar. Upplagor sjunker. Fler annonsörer sviker…

Allt skylls på digitaliseringen.

För att sätta saker i sitt rätta sammanhang är det klokt att titta lite på historien:

För mycket länge sedan – under förförra seklet – var tidningar något som berörde en ganska liten krets. Det var få som hade råd att hålla sig med tidning. Intäktsmodellen bestod huvudsakligen i att man tog betalt av läsaren för det redaktionella innehållet. Annonsmarknaden var klent utvecklad. 

Tidningar var en angelägenhet för välbärgade män

I Sverige var det en framsynt dam som ändrade på detta. Sofia Gumaelius flyttade till Stockholm 1877. Hon var född i Örebro, dotter till grundaren av Nerikes Allehanda. Hon startade en liten annonsbyrå. Tanken var att få fler annonsörer till tidningarna så att tidningarnas intäkter ökade. På det viset kunde priset på lösnummer och prenumerationer hållas nere så fler hade råd att köpa tidningar, vilket gjorde att annonserna spreds till större grupper.

Den modellen funkade fint under hela 1900-talet. Till sist så bra att många tidningar blev helt gratis för läsarna.

I början av 2000-talet var tidningsbranschen välmående. Annonser subventionerade journalistik. 

Men modellen hade en baksida. Många tidningsägare hade fullt fokus på att göra annonsörerna nöjda, men brydde sig inte så mycket om läsarna.

”Skriv inget som upprör annonsörerna” var chefredaktörens mantra på den landsortstidning där jag gjorde mina första lärospån som journalist.

Men medialandskapet förändrades.

Tidningarna började lägga ut sina nyheter på webben, utan att ta betalt för dem. Tänkte väl att annonsörerna skulle betala för bannerannonser för att finansiera. Men tidningarna hade inte längre den positionen på sin lokala marknad. Nya kanaler hade dykt upp. Brevlådorna hade sedan länge fyllts med tryckt direktreklam från lokala handlare. 

Jaja, det var ju synligt och tydligt.

Lokalradion sände reklam.

TV-reklamen hade också ätit en bit av kakan.

Och en bit in på det nya millenniet kom Facebook och Google och slurpade i sig från både tryckt media och etermedia.

Så där står tidningar som inte har fokuserat på att vara relevanta för sina läsare. Eller snarare – med ägare som inte sett läsarna som själva grunden för verksamheten. 

En del försökte lura annonsörerna ännu en liten tid genom att blåsa upp sina läsarsiffror hos TS. Det eroderade förtroendet ytterligare.

Relationen till läsarna har i bästa fall vårdats av journalister.

Men när ägare inte ser journalisterna som en tillgång utan som en kostnad som bör rationaliseras så hårt som möjligt blir relationen till läsarna lidande.

När annonsintäkterna flödade in kunde journalisterna använda tidningarna som en arena för självförverkligande, för att driva frågor eller skapa klarhet, gräva fram nyheter, påverka samhällsutvecklingen.

I dag handlar det mycket om att sitta vid desken i ett inflöde av pressmeddelanden från företag och pr-byråer. Varje journalist skriver för flera digitala eller fysiska publikationer. Det ges inte mycket tid för intervjuer eller självständig research.

Sällan ute på fältet…

Förlagen minimerar frilansbudgetar, och i det fall de stora förlagen med många titlar köper in material tvingas frilansaren skriva på avtal som innebär 1. att förlaget köper alla rättigheter till text och bild 2. att förlaget har rätt att återpublicera materialet i obegränsat antal publikationer 3. kan sälja vidare till annat förlag mot att frilansjournalisten får ett ytterst litet arvode.

Journalisterna tröttnar och tar andra jobb

Läsarna vänder sig till andra medier för att hitta liv, nerv, ett personligt tilltal. De som i dag bjuder på ett engagerande innehåll är inte journalisterna och förlagen utan influencers

På Youtube och Insta bjuder de på ett flöde av engagerande material, men den verklighetsbild de ger är måhända lite skev.

Annonsörernas pengar styrs till de sociala medier där publiken finns.

En tidningsbransch som längesedan glömt vilka de i grunden är till för befinner sig i en självförvållad kris.

Kitsch är också design


Ambientemässan i mitten på februari. Det är designprofessor Hansjerg Maier Aichens sista guidetur runt i Messe Frankfurts gigantiska och innehållsrika hallar. Han är snart åttio år. Samma engagemang för ung design som förr. Mer hoppfull men också mer kritisk än någonsin.

Hansjerg Maier Aichen är professor i produktdesign vid Staatliche Hochschule für Gestaltung i Karlsruhe, Tyskland. Han har designat en rad vardagsföremål som blivit ikoniska nog att kopieras för massmarknaden. 

Ser framåt. Professor Hansjerg Maier -Aichen tror att mässan får en intressantare roll i framtiden.

Under många decennier har han guidat designjournalister runt bland mässans nyheter. Visat upp lovande, nytänkt, personlig design. Stannat till i montrarna hos nyexaminerade designers och låtit dem förklara hur de tänker, hur deras produkter ska bidra till att världen i något avseende blir bättre.

Det är dyrt att ställa ut på Messe Frankfurt – men på några av de stora mässorna får designers i startskedet på sina karriärer fri monteryta. För många har detta kickat i gång karriären. 

Smart och smakfullt från en guidad visning 2018

Det finns en konflikt här. Stora företag på jakt efter talanger suger gärna upp unga designers och deras nyskapande idéer, men idéerna kan lätt förvanskas när de ska anpassas till ett etablerat storföretags tradition, produktionsapparat och kultur.

–Inhousedesigners tappar lätt kreativiteten. Men i dag ser jag en ökad tendens att unga designers hittar samarbeten som gör att de kan nå ut, men ändå bevara sin identitet, säger han.

En farsot

Världen översvämmas av produkter. Det är det stora miljöhotet, menar han.

Han talar om överproduktionen som ett slags farsot – det produceras prylar som ingen egentligen behöver, som blir ett slags visuellt skräp i våra hem. De är ofta av låg kvalité så de går sönder, men även om de inte hunnit trasas slängs de för att människorna tröttnat på dem och köpt nya. 

Meningen med allt detta?

Otroligt mycket produkter destrueras också för att de blivit osålda. Det har med de stora tillverkarnas och kedjornas volymtänkande att göra. Det är på volym som stora företag kunnat växa och tjäna stora pengar. Att en del produkter bara eldas upp efter att först ha fraktats över halva jorden tär bara litegrann på de ekonomiska marginalerna. Men för miljön är den praktiken i längden katastrofal.

–De senaste 25 åren har utvecklingen accelererat, säger professorn som i åratal predikat det motsatta förhållningssättet – producera, sälj och köp färre men bättre saker.

Ett lugnare liv, med pålitligt fungerande produkter i hållbara material producerade med så lite miljöpåverkan som möjligt och under goda arbetsförhållanden låter som en dröm.

Under alla de år jag har bevistat mässor i Frankfurt och följt professorns guidade turer har han visat mycket smarta lösningar, multifunktionella produkter för små bostäder. Saker som kan vårdas och älskas länge och inte kastas vid nästa flytt och som kan återbrukas och återvinnas när de tjänat ut. En annalkande recession ser han som en bra möjlighet att göra ett omtag.

Hushålla bättre

– Resursbrist kan ge oss nya bättre produkter. Design blir mer research, säger han.

Kritisk mot den stora mässan har han varit i decennier, men han tror att mässan för att behålla sin relevans kommer att anpassa sig efter ett mer resurshushållande samhälle:

–Det vore vackert med några tomma hallar i detta jättebygge, utbrister han.

Så tar han fram sin mobil och visar bilder han tagit av jätteväggar med hundratals produkter staplade på små hyllor – vem ska köpa allt detta?

Kom och köp – eller inte

Men ändå – en värld där allt är smakfullt, avskalat och hållbart i de mjuka harmoniska färger som är så populära nu – blir det inte för präktigt? Humorbefriat?

Kan inte också det billiga, massproducerade inte så smakfulla laddas med kärlek och betydelse och försvara sin plats i ett hem?

Denna sista dag tar vi en liten sväng till en hall med presentprodukter. 

–Design är kommunikation och kitsch är också design, säger professorn och stegar fram mot en monter med löjliga kattfigurer, astronauter och annat fånigt. Men snyggt.

Ädelkitsch i bra material. Maier-Aichen-godkänd kitsch.


Kitsch med mening?

Donkey Products heter det Hamburgbaserade företaget. Företagets ägare Florian Berger står i montern och förklarar meningen med de vinkande Lucky Cats i olika färger och de guldskimrande astronauterna:

– De är inte till för att vara nyttiga. De är till för att locka fram ett leende, att vara en omtänksam gåva till den som har allt, men som ändå vill öppna ett paket och bli överraskad, säger han.

Vill ha! sa den svenska designskribenten som annars ser sig som minimalist.


…och varje vinkande lyckokatt har ett budskap

Katterna är modellerade efter de kinesiska lyckokatterna som säljs i souvenirshoppar, men de här är i högkvalitativ plast. De finns i många färger, varje färg symboliserar en egenskap, så givaren måste verkligen välja med omsorg.

Nästa morgon tar jag en tur genom den stora hallen med billiga presentprodukter. Här finns ett hav av religiösa symboler, sagofigurer och riktigt meningslösa prydnads- och skämtföremål i lågkvalitativa material.

Tänker på gamla hem som avvecklas. Pojk- och flickrum som rensas ur.

Religiös kitsch fyller många montrar

Där man många år senare ser och slänger dessa lavalampor, buddhastatyer, änglar, monster och konstiga burkar. Och fnyser.

Fast en gång kanske de var laddade med kärlek.

Smarta appar – bot mot IT-frustration

 

Ja, det är titeln på min senaste spaning på trendsajten buzzter.se.

 

I går träffade jag Nordenchefen Carl-Henrik Hallström och Parmesh Subramarian, Nordic Application Services Head på IT-konsultföretaget Wipro.

Wipro är ett indiskt bolag – numera globalt – som utvecklar nästa generations appar. De nya smarta apparna är byggda på maskinlärning. De bygger gradvis upp en erfarenhet av vad användarna försöker göra. I stället för att skicka felmeddelanden till användaren, korrigerar appen sig själv för att kunna utföra det som användaren vill.

Parmesh Subramarian förklarar skillnaden:

– Traditionella appar bygger på manuell interaktion. Användarna besväras kontinuerligt av uppgraderingar som måste installeras, och ju fler manuella manövrar desto större risk för fel. En smart app är medveten om omgivningen, intelligent – den svarar  användaren och korrigerar hela tiden sig själv efter användarens behov.

Det låter som rena drömmen tycker jag. IT-frustration hör annars till avigsidorna med de flesta moderna jobb. En nattlig uppdatering som gått snett kan innebära att en produktiv förmiddag går förlorad eftersom användaren blir tvungen att installera om program och fixa med nya lösenord och försöka minnas något apple-id eller motsvarande.

De nya apparna ska i stället vara självlärande, superintelligenta och med förmåga att anpassa sig efter användaren.

– Fokus ligger på resultat i stället för på själva tekniken, säger  Carl – Henrik Hallström.

Han förklarar att användaren ska slippa bry sig om hur appen fungerar. Den ska bara leverera nytta till användaren.

Parmesh Subramarian förklarar att smarta applikationer inte kan byggas genom att bara nyttja tekninken, det kräver en mer omfattande bild av hur användarna interagerar med applikationer.

Wipro har utvecklat ett strukturerat tillvägagångssätt för att bygga den nya generationen applikationer. Smart Imperatives kallas arbetssättet.

Smarta appar kan också hitta och förebygga eventuella säkerhetshot och läckor.

Carl-Henrik Hallström förtydligar:

– Det är ju ett känt fenomen att när du googlat eller köpt en produkt på nätet, så kommer det en massa annonser på samma produkt eller produkter som kan komplettera ditt köp. Detta sker ju helt öppet och man kan ju irriteras eller uppskatta det. Men exakt samma teknik kan också användas av skurkar. Fast de skickar inte på dig en annons som säger ”Hej – vi har just installerat en spyware som ser alla dina konton och kortnummer”.

En smart app ska hitta läckorna och täppa dem innan du hinner skadas.

Rena drömmen.