Journalistik nära människorna engagerar


Som journalist möter man ofta människor som säger ”det här borde du skriva om” ”detta vill jag läsa om”. Det kan vara allt från jobbiga rättshaverister som har något ”case” till vanliga personer som undrar över vissa fenomen eller som tycker att just deras vän har en historia utöver det vanliga.

Problemet är att det är svårt att hitta ett forum. Som anställd journalist fick jag ofta svara att storyn låg en bra bit utanför min tidnings ämnesområde.

Lokaljournalistik ger koll på vad som händer hemmavid

Många gånger vill människor läsa om det som händer på orten där de bor. Det är viktigt för tryggheten och hemkänslan att man har koll på det som sker.

Att man fattar när och varför gatan grävs upp, busslinjen läggs om – eller vad det där plötsliga blåljuspådraget handlade om. 

I brist på fakta frodas rykten.

Många platser saknar i dag lokal journalistisk bevakning.

Det har visat sig få konsekvenser för demokratin.

Forskare har funnit att lokaltidningsdöden i England kan ha varit en bidragande orsak till att Brexit fick fler anhängare än Remain – många riksmedier drev en hård brexit-kampanj, medan det inte fanns så många medier som fångade upp de lokala rösterna för att stanna i EU. 

Närmiljön är viktig. Vad planeras? När blir det klart?

Det har också visat sig att Sverigedemokraterna är starkare i bygder där det inte finns lokala medier.

Lokal blev global

Nu börjar många få upp ögonen för att lokal journalistik behövs. Olika försök görs.

Våren 2017 startade en svensk nyhetsbyrå, www.njus.me , med ambitionen att stärka den lokala journalistiken i Sverige. Idén vann snabbt gehör bland journalister och ett 70-tal anslöt sig och började leverera. Njus.me tog också in material från riksmedia och blev en praktisk tjänst för läsare som snabbt ville ha koll på vad som händer.

Men det visade sig svårt att få ekonomi i nätverket av lokala journalister, trots att ersättningen var så blygsam att det närmast var att betrakta som volontärarbete.

Jag var en av dem, hade haft jätteroligt under den period jag jobbade för dem eftersom jag kunde intervjua alla de där som hade intressanta saker att berätta.

Njus.me är i dag en global tjänst med bortåt en halv miljon användare – de flesta i Indien, England och Sverige. Så kan det gå.

Intresset ökar

I år är jag i stället involverad i ett annat projekt, www.gazzine.com,  Det är en ny plattform som kopplar ihop journalister med läsare. (Se mitt förra inlägg).

Och precis som i förra inlägget måste jag lyfta fram härliga kollegan Gunilla Håkansson som rapporterar från journalistseminariet newsrewired i London den 6 mars i år. 

Där talade både stora och mindre mediebolag mycket om lokaljournalistik:

Här kommer långa citat från Gunillas artikel:

”Jess Brammer, heads of news på HuffPost i Storbritannien berättade om hur de samarbetar med lokala reportrar över hela landet, gärna med så ”små” nyheter att inte ens lokalpressen (i den mån de fortfarande existerar) skulle ta upp dem.”

Ett exempel är en artikel om en 80-årig kvinna som tappat sitt oberoende sedan bussens söndagsturer drogs in. Nu måste hon be om skjuts för att hälsa på vänner.

BBC har skapat en ny modell för lokal bevakning:

”På BBC har man för närvarande 150 oberoende nyhetsleverantörer kontrakterade över stora delar av landet som bevakar kommunens diarier och polisen bland annat. Under rubriken ”Local news breaking out of the London bubble” berättade Matthew Barraclough, head of Local News Partnerships på BBC om satsningen.

–      Vi får en helhetsbild om vi vill djupdyka och göra jämförelser på något område, säger han.

Ett exempel är den allvarliga bristen på socialarbetare med inriktning på barn som råder i hela landet, där man med hjälp av sina samarbetspartners snabbt får fram en jämförelse på hur det ser ut i olika kommuner.”

Löser lokala problem

Vad hände på stan i går kväll?

”På mindre tidningar som lokala Nice-Matin i Frankrike berättar journalisten Aurore Malval att man är nära läsarna, som också är med och betalar genom crowdfunding och de är direkt med och bestämmer innehållet i kommande reportage genom att rösta fram månadens tema. När röstningen är klar kungörs detta på Facebook. Omkring 10-15 artiklar skapas, en del av dem blir undersökande journalistik där läsarna är med och gräver.

– Istället för att lämna läsarna deprimerade tar vi också tillsammans med dem fram tänkbara lösningar på det problem vi undersökt, säger Aurore Malval.”

Framtid

Själv hoppas jag att www.njus.meblir ett stort, starkt globalt bolag som åter kan ta upp den tappade lokaljournalistiktråden.

Att www.gazzine.comkan bli den nya plattformen för intressanta, människonära reportage som inte nödvändigtvis ska klämmas in i de trånga mallar som tidningstitlarna består. 

Till sist att ämneskunnande, hantverksskicklighet och journalistisk hederlighet ska premieras och hyllas.

Mediabranschen återuppfinner sig själv


Den som grips av panik och febrilt försöker rädda vad som räddas kan har svårt att tänka klart. Men den som i tider av stark förändring behåller förmågan att hålla huvudet kallt och hitta nya möjligheter stärks. Just nu händer en del nytt.

Lite historia: Vid millennieskiftet började de digitala tidningarna komma igång. De var gratis, oftast fungerade de som komplement till en papperstidning – en kanal för snabba nyheter. Läsarna upptäckte snabbt att det var bekvämt och billigt att kolla nyheter på nätet. Papperstidningen började kännas ohipp.

Att sätta upp betalväggar visade sig inte funka så bra. Digitaltidningarna höll i allmänhet inte en kvalitet som läsarna ville betala för. På webben sattes ofta de oerfarna journalisterna. Deras uppgift blev att snabbt rewrita de pressmeddelanden och det nyhetsbyråmaterial som flöt in.

Snorkighet lönar sig inte

Journalisterna på den ”fina” papperstidningen ville helst inte ta i nättidningen med tång.

Där gjorde förlagen ett stort misstag. De trodde att den digitala publikationen skulle dra låga kostnader, kostnader som lätt skulle täckas genom bannerannonser.

Smartare mediahus hittade förstås sätt att få läsarna att betala för speciellt material, som travresultat och speciellt hjärteknipande artiklar. Men många underinvesterade i sin digitala affär.

Egentligen är ju möjligheterna stora.

En digital publikation kan bli verkligt intressant. Den kan öppna lager på lager med fördjupning – filmer, fler bilder, referenser, länkar…

Den kan också lokalanpassas, så att varje ort kan få sina nyheter.

Men det kräver att man ger journalisterna utrymme att tänka kreativt och att man skapar flexibla digitala lösningar.

Olika sociala medier kan användas för att driva läsare som är villiga att betala för sin mediekonsumtion.

Nu håller saker på att hända:
DN har ökat antalet digitala prenumeranter. Det har visat sig att många av dem bor i Västra Götaland. Så nu öppnar DN en redaktion i Göteborg, bemannad med fem journalister.

Chefredaktör Peter Wolodarski skriver i DN den 24 mars 2019 att ”en medveten satsning på kvalitativ journalistik gjorde det möjligt för oss att växa genom digitala prenumerationer, vid sidan om papperstidningen. Det har stärkt DN:s ekonomi och skapat en god spiral. /…/ Vi vet vid det här laget att ambitiös journalistik uppskattas så pass mycket att många är beredda att betala för den, även i digital form.”

Journalister tar makten

Ett helt nytt initiativ är plattformen https://www.gazzine.com/  som ännu bara finns i en betaversion. Det är en sajt där journalisterna själva presenterar sina artiklar, utan den mellanhand som en tidingstitel utgör. Gazzine kommer när den är färdigutvecklad att ta betalt direkt av läsarna, och intäkterna kommer huvudsakligen att tillfalla journalisterna.

– Tanken är att koppla förbi förlagen, stärka journalisternas varumärken, och ge journalisterna direkt kontakt med sina läsare, säger initiativtagaren Anna Holmquist.

Anna Holmquist är vd för Strossle, ett företag som hjälper publicister att förbättra sin digitala affär. Anna, som själv har en bakgrund som journalist, har bekymrats över hur journalister och läsare glöms bort i en tid då journalistiken blir allt mer trängd både av ekonomiska och antidemokratiska krafter.

Gazzine kommer huvudsakligen att vara ett magasin med ett brett utbud av ämnen. I planen ligger att bli en internationell sajt så fort som möjligt. Riskkapital söks för att gå skarpt.

Betasajten öppnades för journalister vid årsskiftet. I dag har fler än 150 journalister anslutit sig till initiativet. Redan nu finns det mycket intressant material att ta del av, och det är fortfarande helt kostnadsfritt för läsaren. Så kolla för all del in den.

Framgång hägrar

En av skribenterna är Gunilla Håkansson, tidigare chefredaktör för Allas Veckotidning. Här är hennes spaning från Financial Times, ett annat medieföretag som har tagit sig an digitaliseringen på ett konstruktivt och lönsamt sätt:

Kloka medieföretag ser sig som plattformar med ett brett utbud av tjänster. Bra artiklar, poddar, filmer, seminarier, fester, resor, och kurser attraherar både läsare och annonsörer.

Men många sitter fast

Men majoriteten av tidningsförlagen är fortfarande panikslagna. De gräver sina gravar själva med ständiga nedskärningar, fulavtal för frilansar, delning av material på olika titlar, könlösa gratisbilder eller reportrarnas egna mobilbilder samt okritisk publicering av pressmeddelanden.

Nedskärningarna drabbar främst journalisterna. Den tunga overheaden av välavlönade mellanchefer, lokaler, tryckeriavtal och tjänstebilar hänger ofta kvar.

Om tidningsbranschens självförvållade kris

En affärsmodell som funkat en bra bit över 100 år har visat sig otjänlig i det digitala landskapet. Tidningsbranschen har drabbats av kollektiv panik. Panik är ingen bra grund för att fatta vettiga beslut.

Bilden är bekant:

Annonsörer sviker. Journalister sägs upp. Publikationerna fylls med pressmaterial från företag. Läsarna tröttnar. Upplagor sjunker. Fler annonsörer sviker…

Allt skylls på digitaliseringen.

För att sätta saker i sitt rätta sammanhang är det klokt att titta lite på historien:

För mycket länge sedan – under förförra seklet – var tidningar något som berörde en ganska liten krets. Det var få som hade råd att hålla sig med tidning. Intäktsmodellen bestod huvudsakligen i att man tog betalt av läsaren för det redaktionella innehållet. Annonsmarknaden var klent utvecklad. 

Tidningar var en angelägenhet för välbärgade män

I Sverige var det en framsynt dam som ändrade på detta. Sofia Gumaelius flyttade till Stockholm 1877. Hon var född i Örebro, dotter till grundaren av Nerikes Allehanda. Hon startade en liten annonsbyrå. Tanken var att få fler annonsörer till tidningarna så att tidningarnas intäkter ökade. På det viset kunde priset på lösnummer och prenumerationer hållas nere så fler hade råd att köpa tidningar, vilket gjorde att annonserna spreds till större grupper.

Den modellen funkade fint under hela 1900-talet. Till sist så bra att många tidningar blev helt gratis för läsarna.

I början av 2000-talet var tidningsbranschen välmående. Annonser subventionerade journalistik. 

Men modellen hade en baksida. Många tidningsägare hade fullt fokus på att göra annonsörerna nöjda, men brydde sig inte så mycket om läsarna.

”Skriv inget som upprör annonsörerna” var chefredaktörens mantra på den landsortstidning där jag gjorde mina första lärospån som journalist.

Men medialandskapet förändrades.

Tidningarna började lägga ut sina nyheter på webben, utan att ta betalt för dem. Tänkte väl att annonsörerna skulle betala för bannerannonser för att finansiera. Men tidningarna hade inte längre den positionen på sin lokala marknad. Nya kanaler hade dykt upp. Brevlådorna hade sedan länge fyllts med tryckt direktreklam från lokala handlare. 

Jaja, det var ju synligt och tydligt.

Lokalradion sände reklam.

TV-reklamen hade också ätit en bit av kakan.

Och en bit in på det nya millenniet kom Facebook och Google och slurpade i sig från både tryckt media och etermedia.

Så där står tidningar som inte har fokuserat på att vara relevanta för sina läsare. Eller snarare – med ägare som inte sett läsarna som själva grunden för verksamheten. 

En del försökte lura annonsörerna ännu en liten tid genom att blåsa upp sina läsarsiffror hos TS. Det eroderade förtroendet ytterligare.

Relationen till läsarna har i bästa fall vårdats av journalister.

Men när ägare inte ser journalisterna som en tillgång utan som en kostnad som bör rationaliseras så hårt som möjligt blir relationen till läsarna lidande.

När annonsintäkterna flödade in kunde journalisterna använda tidningarna som en arena för självförverkligande, för att driva frågor eller skapa klarhet, gräva fram nyheter, påverka samhällsutvecklingen.

I dag handlar det mycket om att sitta vid desken i ett inflöde av pressmeddelanden från företag och pr-byråer. Varje journalist skriver för flera digitala eller fysiska publikationer. Det ges inte mycket tid för intervjuer eller självständig research.

Sällan ute på fältet…

Förlagen minimerar frilansbudgetar, och i det fall de stora förlagen med många titlar köper in material tvingas frilansaren skriva på avtal som innebär 1. att förlaget köper alla rättigheter till text och bild 2. att förlaget har rätt att återpublicera materialet i obegränsat antal publikationer 3. kan sälja vidare till annat förlag mot att frilansjournalisten får ett ytterst litet arvode.

Journalisterna tröttnar och tar andra jobb

Läsarna vänder sig till andra medier för att hitta liv, nerv, ett personligt tilltal. De som i dag bjuder på ett engagerande innehåll är inte journalisterna och förlagen utan influencers

På Youtube och Insta bjuder de på ett flöde av engagerande material, men den verklighetsbild de ger är måhända lite skev.

Annonsörernas pengar styrs till de sociala medier där publiken finns.

En tidningsbransch som längesedan glömt vilka de i grunden är till för befinner sig i en självförvållad kris.

Kitsch är också design


Ambientemässan i mitten på februari. Det är designprofessor Hansjerg Maier Aichens sista guidetur runt i Messe Frankfurts gigantiska och innehållsrika hallar. Han är snart åttio år. Samma engagemang för ung design som förr. Mer hoppfull men också mer kritisk än någonsin.

Hansjerg Maier Aichen är professor i produktdesign vid Staatliche Hochschule für Gestaltung i Karlsruhe, Tyskland. Han har designat en rad vardagsföremål som blivit ikoniska nog att kopieras för massmarknaden. 

Ser framåt. Professor Hansjerg Maier -Aichen tror att mässan får en intressantare roll i framtiden.

Under många decennier har han guidat designjournalister runt bland mässans nyheter. Visat upp lovande, nytänkt, personlig design. Stannat till i montrarna hos nyexaminerade designers och låtit dem förklara hur de tänker, hur deras produkter ska bidra till att världen i något avseende blir bättre.

Det är dyrt att ställa ut på Messe Frankfurt – men på några av de stora mässorna får designers i startskedet på sina karriärer fri monteryta. För många har detta kickat i gång karriären. 

Smart och smakfullt från en guidad visning 2018

Det finns en konflikt här. Stora företag på jakt efter talanger suger gärna upp unga designers och deras nyskapande idéer, men idéerna kan lätt förvanskas när de ska anpassas till ett etablerat storföretags tradition, produktionsapparat och kultur.

–Inhousedesigners tappar lätt kreativiteten. Men i dag ser jag en ökad tendens att unga designers hittar samarbeten som gör att de kan nå ut, men ändå bevara sin identitet, säger han.

En farsot

Världen översvämmas av produkter. Det är det stora miljöhotet, menar han.

Han talar om överproduktionen som ett slags farsot – det produceras prylar som ingen egentligen behöver, som blir ett slags visuellt skräp i våra hem. De är ofta av låg kvalité så de går sönder, men även om de inte hunnit trasas slängs de för att människorna tröttnat på dem och köpt nya. 

Meningen med allt detta?

Otroligt mycket produkter destrueras också för att de blivit osålda. Det har med de stora tillverkarnas och kedjornas volymtänkande att göra. Det är på volym som stora företag kunnat växa och tjäna stora pengar. Att en del produkter bara eldas upp efter att först ha fraktats över halva jorden tär bara litegrann på de ekonomiska marginalerna. Men för miljön är den praktiken i längden katastrofal.

–De senaste 25 åren har utvecklingen accelererat, säger professorn som i åratal predikat det motsatta förhållningssättet – producera, sälj och köp färre men bättre saker.

Ett lugnare liv, med pålitligt fungerande produkter i hållbara material producerade med så lite miljöpåverkan som möjligt och under goda arbetsförhållanden låter som en dröm.

Under alla de år jag har bevistat mässor i Frankfurt och följt professorns guidade turer har han visat mycket smarta lösningar, multifunktionella produkter för små bostäder. Saker som kan vårdas och älskas länge och inte kastas vid nästa flytt och som kan återbrukas och återvinnas när de tjänat ut. En annalkande recession ser han som en bra möjlighet att göra ett omtag.

Hushålla bättre

– Resursbrist kan ge oss nya bättre produkter. Design blir mer research, säger han.

Kritisk mot den stora mässan har han varit i decennier, men han tror att mässan för att behålla sin relevans kommer att anpassa sig efter ett mer resurshushållande samhälle:

–Det vore vackert med några tomma hallar i detta jättebygge, utbrister han.

Så tar han fram sin mobil och visar bilder han tagit av jätteväggar med hundratals produkter staplade på små hyllor – vem ska köpa allt detta?

Kom och köp – eller inte

Men ändå – en värld där allt är smakfullt, avskalat och hållbart i de mjuka harmoniska färger som är så populära nu – blir det inte för präktigt? Humorbefriat?

Kan inte också det billiga, massproducerade inte så smakfulla laddas med kärlek och betydelse och försvara sin plats i ett hem?

Denna sista dag tar vi en liten sväng till en hall med presentprodukter. 

–Design är kommunikation och kitsch är också design, säger professorn och stegar fram mot en monter med löjliga kattfigurer, astronauter och annat fånigt. Men snyggt.

Ädelkitsch i bra material. Maier-Aichen-godkänd kitsch.


Kitsch med mening?

Donkey Products heter det Hamburgbaserade företaget. Företagets ägare Florian Berger står i montern och förklarar meningen med de vinkande Lucky Cats i olika färger och de guldskimrande astronauterna:

– De är inte till för att vara nyttiga. De är till för att locka fram ett leende, att vara en omtänksam gåva till den som har allt, men som ändå vill öppna ett paket och bli överraskad, säger han.

Vill ha! sa den svenska designskribenten som annars ser sig som minimalist.


…och varje vinkande lyckokatt har ett budskap

Katterna är modellerade efter de kinesiska lyckokatterna som säljs i souvenirshoppar, men de här är i högkvalitativ plast. De finns i många färger, varje färg symboliserar en egenskap, så givaren måste verkligen välja med omsorg.

Nästa morgon tar jag en tur genom den stora hallen med billiga presentprodukter. Här finns ett hav av religiösa symboler, sagofigurer och riktigt meningslösa prydnads- och skämtföremål i lågkvalitativa material.

Tänker på gamla hem som avvecklas. Pojk- och flickrum som rensas ur.

Religiös kitsch fyller många montrar

Där man många år senare ser och slänger dessa lavalampor, buddhastatyer, änglar, monster och konstiga burkar. Och fnyser.

Fast en gång kanske de var laddade med kärlek.

Sveriges grönaste varumärken utsedda

Strategikonsulten Differ har presenterat sin årliga ranking Sveriges grönaste varumärke.  Den är byggd på svar från 1000 svenska konsumenter i åldrarna 18–74 år om hur de uppfattar svenska varumärken.

 

Undersökningen bygger dels på hur konsumenterna rankar 100 varumärken i nio olika kategorier, dels på fritextkommentarer.

 

Clara Boëthius är en av de ansvariga bakom rankingen. Hon berättar att metoden har förfinats i år. De ställer fler öppna frågor och använder ett textanalysverktyg på fritextdelen, något som ger djupare insikter än tidigare.

– En stark trend är att kunderna förväntar sig allt mer av varumärkenas hållbarhetsarbete och samtidigt är de mer kunniga och mer misstänksamma. De litar inte helt på märkningar, går inte på enkla koder utan ifrågasätter om exempelvis ekologiskt är det bästa klimatvalet, säger hon.

Hon framhåller att många upplever det mycket svårare att välja rätt och att varumärkena borde se stora möjligheter i att förenkla valen för sina kunder.

Årets vinnare är Ica. Dagligvarujätten har skapat stor trovärdighet kring sitt miljöarbete, som är den parameter som Differ mäter, men Icas marknadschef Gunilla Asker förklarar att Ica har en bredare syn på hållbarhet. Det handlar både om att minska miljöbelastning, om social och ekonomisk hållbarhet.

Hon berättar om en rad samarbeten och projekt både på central- och lokal nivå.

–Miljö och hälsa hänger ihop, säger hon, och berättar om satsningen på rosa produkter som samlade in 46 miljoner till Cancerfonden under oktober, och om ett lokalt initiativ där pensionärer i Järbo får låna en buss för att åka och veckohandla tillsammans.

Matsvinn är en fråga som engagerar. Initiativet Matlådans Dag den 23 mars ska öka medvetenheten om hur man kan ta vara på rester, och projektet Rescued Fruit går ut på att tillverka juice och marmelad av skadad frukt som annars skulle ha slängts.

–En av fyra matkassar slängs. Med tanke på att livsmedelsproduktion har stark påverkan på klimat och miljö är det oförsvarbart, anser hon.

Det finns 1300 Ica-handlare i Sverige, som alla är fristående. Gunilla Asker menar att det lokala engagemanget hos de enskilda handlarna som skapat det stora förtroendet:

–Det känns extra bra att det är kunderna som utsett Ica till Sveriges grönaste varumärke, säger hon.

 

Differ utser också vinnare i nio olika kategorier:

Sveriges Grönaste klädmärke:

Polarn&Pyret

Sveriges Grönaste bank:
Coop

Sveriges grönaste bilmärke:
Tesla

Sveriges grönaste apotek:
Apoteket

Sveriges grönaste när kunderna själva får välja:
Änglamark

Sveriges grönaste nyproduktion av bostäder:

HSB

Sveriges grönaste transportföretag:
SJ

Sveriges grönaste energiföretag:
God El

Sveriges grönaste snabbmatskedja:
Max

 

The future is omni

MAPIC is a meetingplace for the international retail property market. 800 exhibitors from 80 different countries gathered in Cannes for four days in November.

Early morning in Cannes. The MAPIC is on

Traditional malls suffer from a decrease in footfall. There has been a lot of talking about dead malls in the US, and in Sweden sales in shopping malls slowed down a bit in 2017, after more than 30 years of steady growth.

–Many of us grew up spending Saturday afternoons in the local mall, but times have changed, says Julie Villet, Director of URLAb & CSR at Unibail-Rodamco.

Today web shops provide convenience and low prices. Families do not bother going to the mall just to shop. To attract, the mall has to be a good place to hang around.

Malls tend to look more like amusement parks. In Abu Dhabi, Reem are building a gigantic mall,  Al Farwaniya, with a ski resort inside, 350 shops, 100 restaurants and lots of entertainment. All completed in 2020. With an average outside temperature of +44 C in the summer, the mall will be nice and cool.

Of course it is a great place to take the kids. They will have lots of fun, and the family will surely spend money. To many people experiences are more interesting than buying stuff.

But if your shoes are worn out, your dishwasher broke down and you really need a new pair of jeans, then you need some undistracted shopping.

So you go online. You order three pair of shoes, return the ones that did not fit.

Because you could not try them on.

Is that sustainable?

The solution is omni channel.

Lina Appelqvist, from Royal Design group is certain:
– The future is omni, she says in a hearing at MAPIC.

Lina Appelqvist  from Royal Design Group

Royal Design Group started as an e-tailer in 1999, opened their first shop in 2010 and now runs 14 shops. 85 percent of sales are online, but the shops drive the on-line sales.

–       It is essential that people come to our stores, to get inspired before they go online to do the purchase, she says.

Shane Eldstrom is Chief Executive Officer at Al Farwaniya Property Developments LLC in Abu Dhabi, the company building the spectacular mall with the ski resort inside, says that malls are not just about entertainment:

–     In the future, shopping malls need to be logistic hubs. We need to help retailers being omnichannel, by providing space and helping them to do home deliveries in a few hours .

Shane Eldstrom 

In the US, old shopping malls turn into Amazon hubs.

The amusement park-trend might not be sustainable. People will eventually get fed up.

But truly omnichannel, smaller shops where you try and feel, order what you like for home delivery the same evening, or you can order online and pick up in store, won’t go out of style in a long time.

Omni  will be a natural part of modern life.

Rädsla begränsar kvinnors liv

Förra veckan ägnade jag två fullmatade och spännande dagar åt konferensen Crime&Fear in Public Places på KTH. Arrangör var nätverket Säkra Platser.

Professor Liz Kelly från London Metropolitan University inleder med en historisk exposé över kvinnors plats i det offentliga rummet: jo visst har kvinnor funnits där, men de har inte fått ta plats. Inte förrän suffragetterna började demonstrera för kvinnans rättigheter – iklädda sedesamma, respektabla dräkter. För regeln var att en kvinna skulle vara ”modest” om hon rörde sig på stan – i annat fall kunde hon ses som prostituerad.

 

Många kvinnor är rädda för att röra sig ute på kvällar och nätter, att åka kollektivt, att gå ut utan sällskap. Det varierar mellan länder och mellan bostadsområden, men gemensamt är känslan att vara utsatt på grund av sitt kön.

Detta begränsar kvinnors möjligheter.

Samtidigt har det normaliserats. Åker en ung kvinna en viss busslinje får hon helt enkelt räkna med ett och annat nyp i baken och slippriga kommentarer. Tuffa tjejer försvarar sig verbalt eller genom att smidigt vika undan, det blir rutin.

 

Fiona Vera- Gray, Durham University, UK talade om The right amount of panic, alltså hur mycket kvinnor gör på ren rutin för att slippa bli utsatta. Det är allt från att klä sig i bylsiga tröjor till att undvika platser och att se till att gå i grupp, ta taxi hem till dörren och att undvika att ha musik i öronen när de promenerar.

– Flickor får tidigt lära sig att vara försiktiga. När de råkar illa ut talas det alltid om att de slarvat, varit för berusade, fel klädda, gått till fel ställe. Offret skambeläggs mer än förövaren, säger hon.

Men det talas aldrig om hur lyckosamt kvinnors ständiga arbete med att undvika farliga situationer är. Det som inte inträffat går ju inte att mäta.

I Indien har det skett flera gruppvåldtäkter som varit så spektakulära att de lett till ett uppvaknande. Mahesh Nalla, Michigan State University, USA är uppvuxen i Indien och har genomfört mycket av sin forskning där.

Han beskriver problemen i landet som djupa – en kvinnofientlig kultur. Barnen tutas i från tidig ålder att pojkar är mer värda än flickor, och att kvinnor kan behandlas hur som helst. Kuvade sonhustrur utvecklas så småningom till dominanta svärmödrar. Kvinnor som arbetar i hushåll är rättslösa och behandlas ofta respektlöst.

Därför anser han att skolväsendet mycket tidigt måste agera som en motkraft – lära barnen respekt för varandra och att flickor har samma möjligheter och värde som pojkar. Och det gäller att få med föräldrarna, säger han.

Han ser också de populära Bollywoodfilmerna som ett framtida mycket potent verktyg att förändra attityder:

–Om Bollywoodfilmerna börjar framställa jämlika äktenskap och självständiga och kapabla kvinnor som något spännande och eftersträvansvärt kan stora förändringar ske. Det finns många indier som faktiskt formar hela sin världsuppfattning efter Bollywood, säger han.

Men vad är då kriminella beteenden?

I de flesta länder finns det lagar som förbjuder inte bara våldtäkt och misshandel, utan också alla typer av kladd, slippriga kommentarer och ovälkomna inviter. Ändå hör det till vardagen och inget kvinnor ens funderar på att anmäla.

–Män är ofta omedvetna om att deras visslande, kladdande och kommenterande är brottsligt. Det är något man gör i grupp, tillsammans med andra män, för att visa sig manlig, säger Mahesh Nalla.

Detta har framkommit när han och hans forskargrupp frågat män i Dehli om hur de tänker kring beteendet. Många tror också att kvinnor tycker att det är uppmuntrande att få ett ”hello beautiful”.

 

Det är dags att lägga skulden på förövaren.

Det säger Supreet Singh, Safe City Initiatinve I Indien. Hon talar om vad rädslan gör med människor. Barn som inte får vara utomhus och leka, kvinnor som inte vågar sig ut ensamma. Hon tar upp två aspekter – dels att man skapar en infrastruktur som är mer säker, och att barn tidigt lärs respekt. Att barnen förstår vad som är privata delar av kroppen som ingen får röra utan lov så att de kan värna sig själva och inte heller ofredar andra.

Att medborgare tar ansvar för den fysiska miljön är också betydelsefullt.

–Artikulera era behov – ring och anmäl om något är fel exempelvis att belysningen inte fungerar, säger hon.

Hon framhåller också att städer måste byggas så att gatorna får liv – inga slutna fasader, där ska finnas fönster så att man kan se vad som händer utanför, och så att det syns utifrån vad som händer inne i byggnaderna.

–Jag älskar att promenera i europeiska städer på kvällen, där man kan se människor i sina upplysta bostäder och där öppna butiker ger en känsla av säkerhet, säger hon.

När det gäller våld mot kvinnor menar hon att det sakta håller på att ske en attitydförändring – #metoo-rörelsen och det uppvaknande som skett i Indien efter några uppmärksammade fall har gjort att man nu börjar placera skulden för övervåld där den hör hemma – nämligen hos förövarna.

 

Under konferensen gavs också många intressanta exempel på hur urbana miljöer kan utformas för att bli säkrare. Men detta återkommer jag till i senare inlägg.

Engångsförpackningar=hållbart?

Britternas kaffekonsumtion stiger. Det dyker upp nya Coffee Shops i snart sagt varje hörn på High Street i städer och byar.  De genererar tonvis med skräp i form av engångsmuggar.

–Inget problem, säger Richard Ali. Han är hållbarhetschef på Huhtamaki, som är en global tillverkare av engångsartiklar.

– Det är tvärtom gynnsamt för miljön, för det sociala livet och för ekonomin. De tre ben som allt hållbarhetsarbete måste vila på, säger han.

Hur hänger det ihop?

Engångsartiklar, speciellt de av plast, pekas ofta ut som en stor fara för jordens välmående. Om ganska få år kommer det att finnas med plast än fisk i haven om vi fortsätter att vräka plastskräp i floder och drälla trasiga flipflops, petflaskor, juicepaket, påsar och muggar på stränder för tidvattnet att ta hand om. Bohuskusten får ta emot sisådär 800 ton skräp från Europa varje år. En stor andel av detta är engångsförpackningar.

Vad göra?

EU ropar på förbud. Storbritannien vill införa en extra skatt på engångskaffemuggar. Plastpåsar och sugrör av plast förbjuds i allt fler länder.

Richard Ali talar med en helt annan röst:

– Bra engångsförpackningar är en förutsättning för att livsmedel ska gå att transportera långa sträckor. De gör livet bekvämare. Coffee Shops har blivit populära för att de tillför något positivt i vardagen. Dessutom ger de jobb. Den föreslagna skatten skulle minska konsumtionen och därmed antalet arbetstillfällen med kanske 10 procent, säger han.

Hur engångsmuggar kan vara bra för miljön förklarar han med att Huthamaki tillverkar sina muggar av papper som har en tunn plastbeläggning för att vara täta. Det går åt en del träd, men för varje träd som skördas i finska skogar sås tre nya. På så vis motverkas avskogning och därmed sammanhängande klimatförändringar.

–Lösningen är inte förbud, utan smartare förpackningar, i bättre material, producerade under goda förhållanden, och att man bygger upp en infrastruktur för att ta hand om avfallet, säger han.

Avfallet är guld om saker produceras på rätt sätt så de kan tas om hand och bli till nya produkter, energiåtervinnas eller komposteras.

Richard Ali talar initierat om olika typer av förpackningsmaterial och deras särskilda egenskaper.

Det finns material som går att återanvända många gånger, material som är lämpliga för direkt kontakt med mat, material som kan komposteras och material som är bra att energiåtervinna. Olika material fungerar på olika marknader beroende på hur infrastrukturen är uppbyggd. Det finns inte en metod som fungerar lika bra överallt, och därför menar han att det direktiv som EU förbereder – det som nu kallas Single Use Packaging proposal – knappast kommer att stödja en hållbar utveckling.

Förslaget går bland annat ut på att EU:s medlemsstater ska verka för att minska konsumtionen av ”food containers” och engångsmuggar, att bestick, tallrikar, drinkpinnar och sugrör av plast i princip ska försvinna, samt ett utökat producentansvar för en rad produkter.

På EU-nivå är man också väldigt förtjust i materialåtervinning och återbruk i stället för engångsprodukter.

Richard Ali är måttligt imponerad.

– Politiker och tjänstemän vill gärna hitta enkla lösningar på komplexa problem. Det är inte så enkelt som att plast är dåligt och ”naturliga” material per automatik är mer hållbara.

Allt som återanvänds måste diskas och tvättas. Gör man en redig LCA, livscykelanalys, på produkterna kan man bli överraskad av resultatet. Som nyligen när en analys visade hur mycket tygpåsar av ekologisk bomull behövde användas för att bli mindre miljöbelastande än engångsplastkassar.

På Huthamaki jobbar man i stället hårt för att göra förpackningar och muggar både säkra, lättare att materialåtervinna, lätta att energiåtervinna, alltså elda med i värmeverk, eller kompostera.

På frågan om vad politiker och företag kan göra på sikt för att stödja en hållbar utveckling är Richard Ali glasklar:

– Politiker, myndigheter och företagare bör sätta sig ner och analysera vilka metoder som passar bäst på den lokala marknaden och bygga en robust infrastruktur för att ta hand om avfallet.

Han framhåller att det är statsmakternas ansvar på samma sätt som de har ansvar för vägar och elförsörjning.

– Sverige har ett mycket bra system för att energiåtervinna hushållssopor säger han och framhåller att det är en modell som borde spridas till länder med energibrist:

– I Indien och många afrikanska länder skulle energiåtervinning av engångsförpackningar och andra hushållssopor kunna ge säkrare elförsörjning, vilket skulle gynna både industri och hushåll och bidra till tillväxt och välstånd, säger han.

I andra länder fokuserar man mer på kompostering.

”Komposterbart” betyder inte att produkterna bryts ner snabbt i den vanliga trädgårdskomposten, eller om de slängs i naturen. Det krävs industriella anläggningar som under hög värme omvandlar förpackningarna till matjord.

En annan viktig uppgift är att förmedla kunskap till befolkningen så att folk faktiskt förstår att de inte ska dumpa skräp i naturen.

–Många hundägare tror att bajspåsarna de plockar upp jyckarnas lämningar i försvinner i naturen eftersom det står ”biologiskt nedbrytbar” på påsen. Men om man kastar påsen i en buske ligger den där i åratal!

 

Det finns mycket mer att säga om detta.

Första intervjun med Epidemic Sounds grundare

En lång tystnad är bruten. Epidemic Sounds grundare Oscar Höglund står på SIME:s scen den sista dagen i maj och berättar om företagets historia och framtid.

 

Det är första gången. Succéföretaget har under 10 år revolutionerat musikindustrin och skapat unika ljudbilder till ett otal tv-serier, butikskedjor, restaurangkedjor och frisörer, men grundarna har under alla år undvikit att framträda och låta sig intervjuas.

  • Vi har inte snackat om vad vi velat göra, vi har bara jobbat på, säger han.

Men nu är det dags att bli mer publik. Företaget är i kraftig tillväxt.  I höstas sålde grundarna en del av sina aktier till riskkapitaljätten EQT. Enligt tidningsuppgifter värderades företaget till drygt en miljard kronor i november 2017.

Oscar Höglund beskriver starten av Epidemic Sound som ett tursamt möte mellan två världar:

Oscar Höglund och Janne Zachrisson kom från tv-världen, Peer Åström och David Stenmarck kom från musikvärlden. I båda världarna fanns stora problem som bottnade i samma orsak – en röra av rättigheter och royalties. Musiker hade svårt att få betalt för sin musik, tv-bolagen hade enorma svårigheter att ljudsätta sina produktioner eftersom rättighetsläget var oklart. Riskerna att åka på en stämning för felaktig användning av någon musikslinga var stora. Rädslan var större än glädjen.

– Ursprungsidén med Epidemic Sound var dels att bygga en ny musikindustri där musiker kunde försörja sig, dels att hjälpa alla världens historieberättare att använda musik. Det skulle bli roligt igen, säger Oscar Höglund.

Ur musikernas synvinkel var musikindustrin något som hade kollapsat. Den som hade skapat en låt fick sällan ordentligt betalt. Royalties beräknades på uppskattningar, och det fanns en mängd händer som skar emellan. 85 procent av pengarna hamnade i andra fickor än musikernas.

Epidemic Sound riggade en helt ny modell.

De betalar en summa för varje låt direkt till musikern, detta oberoende av om låten används.  Om låten sedan streamas på andra plattformar delas intäkten 50/50 med musikern.

Med sitt stora nätverk av musiker kunde Epidemic Sound skapa unik musik för tv-produktioner. Allt tjafs om rättigheter var som bortblåst.

–Musik är så kraftfullt när det gäller att sätta stämning, förstärka en historia och uttrycka känslor. Nu kunde skaparen av exempelvis en tv-serie koncentrera sig på uttrycket, säger han.

Snart dök nya kunder upp från oväntat håll:

–En internationell snabbmatskedja hade problem. I varje land rådde olika nationella regler för hur musik fick användas och betalas. De behövde en global leverantör av musik som var anpassad för deras behov. De hade märkt att kunderna åt snabbare och lämnade sina bord kvickare under lunchrusningen om snabb musik spelades, men om det var regnigt var det bra med långsammare musik så kunderna stannade kvar och tog en kaffe.

Det fanns bara en hake – Epidemic Sound hade bara instrumentala låtar i sitt utbud.
De nya kunderna efterfrågade sånger, så företaget fick engagera låtskrivare och artister.

Oscar Höglund poängterar att det är riktig musik, äkta låtar som tillkommit med lika mycket kreativitet och känsla som annat musikskapande.

I dag spelas musik från Epidemic Sound på 10 000-tals butiker och restauranger världen över. Företaget samarbetar med flera hundra musiker varje månad.

Många är etablerade musiker som älskar att skapa musik, men som inte älskar det hårda turnélivet och den osäkra utkomsten.

Epidemic Sound erbjuder tryggare inkomster och en möjlighet att leva ett vanligt familjeliv i hemstaden.

– En del av våra artister har miljoninkomster, men de tjänar sina pengar på att spelas i dagligvarukedjor och klädbutiker. En del av dem turnerar också, men de är inte beroende av att göra konserter på stora arenor för att nå ut, säger Oscar Höglund.

Visst skapas hits också på det här sättet. En kund som kommer in på en klädkedja och hör en fin låt kan leta upp den på en streamingtjänst och spela den för sina vänner.

Ibland kan det ge kraftfull utdelning. Ett exempel – Örebrobandet Loving Calibers låt Faster Car plockades upp av Youtubern Aphmau som använde den till en animerad film som i dagsläget haft över tio miljoner visningar. Låten sprids också på Spotify.

Under de senaste åren har Epidemic Sound vuxit mycket fort. I dag har det över 200 anställda, kontor i Norden, Amsterdam, Hamburg, Madrid, New York och Los Angeles. Fokus ligger nu på att expandera i USA och på att ljudsätta offentliga miljöer i Sverige.

Oscar Höglund ser företagets verksamhet som en moteld mot det han kallar Amazon-makrot – om den fysiska handeln ska överleva måste butikerna vara platser där kunderna vill vara. Rätt musik som sätter en behaglig stämning utan att vara påträngande är en viktig del av upplevelsen.

Att spela välkända hitlåtar från radion motverkar syftet – de blir för påträngande. Risken är att kunden lyssnar på musiken i stället för att handla, alternativt flyr för att det är fel låt.

– Hörseln är det enda sinne du inte kan välja att stänga av. Därför är ljudsättningen ett stort ansvar. Det är viktigt att det offentliga rummet ljudläggs på ett välavvägt och relevant sätt, säger han.

I

 

2020 vill vi ta det lugnt

Rektorn stod på scenen. Det var strax före millennieskiftet och hans budskap var ”fortare”.

– Inget kommer någonsin gå lika långsamt som i dag. Allt kommer bara att gå fortare.

Sedan har man hört det av hundratals talare tillsammans med siffror på hur saker utvecklas exponentiellt, och den allt snabbare halveringstiden på allt nytt.

Men efter ett par decennier där många hela tiden springer lite fortare, hinner med lite fler uppgifter, sover lite mindre, skrattar lite mer sällan och köper lite mer grejer för varje år som går, så börjar det kännas tomt.

Nu vill vi leva lite långsammare tack! Åtminstone ibland.

Åtminstone när vi stänger dörren till hemmet eller när vi behöver skapa en lugn oas där vi kan vara kreativa.

Ett kulturskifte är på väg.

Jag var på Formex i veckan.

Där lyssnade jag på Lilly Berelovich, trendguru från New York. Hon grundade sitt företag FS Creative  år 2000 och har sedan dess tagit pulsen på utvecklingen för att hjälpa företag att förstå sina kunder så att de kan designa och erbjuda produkter  och tjänster som kunderna verkligen behöver och kommer att efterfråga.

Företaget har tagit fram tio makrotrender som var och en har en rad mikrotrender i släpet. På det viset kan allt som trendspanarna iakttar ordnas in i trendschemat.

På en timme gick hon igenom fyra makrotrender. Hon kallar föredraget The Future of Living Spaces.

Så gav hon ett råd:

– Alla verksamheter kan inte forma sig efter alla trender, eftersom de delvis är motstridiga. Fokusera på en eller två!

Ett trendspår är att människor söker sig andra sätt att jobba. Man flyr trånga och överbefolkade kontor för att hitta platser där det går bättre att tänka. En frilanstillvaro för allt fler. Tekniken ger möjlighet att jobba varsomhelstifrån. Även arbetslivet ska innehålla möjligheter att stanna upp, tagga ner, slow down.

– Välbefinnande blir viktigare, säger Lilly Berelovich. Det handlar om att hur vi ska må bra för att orka prestera.

Sköna produkter, massage och conscious eating, det vill säga att man äter efter sitt DNA.

Här pekar hon på en nyckel till det medicin- och vetenskapförakt som verkligen är en stark trend:

– Det finns en  misstänksamhet mot traditionell medicinsk vetenskap och ett sug efter kunskap om matens effekt. Det håller på att uppstå en helt ny industri kring hur man ska hjälpa människor att förstå sitt eget DNA och göra livsstilsförändringar, säger hon.

Nya behov uppstår; mixers, örtbaserade produkter, vegansk färdigmat och lugna platser att äta på, för att inte tala om den vägledning och träning som krävs för att genomföra livsstilsförändringar.

En macka vid skrivbordet är inte längre ett tecken på effektivitet. Det är ocoolt att inte bry sig om sin kropp.

Tystnad blir också något eftersträvansvärt. Hemmen blir mer av lugna oaser, en plats för frid, där man kan logga ur, pyssla och läsa romaner.