Mellanrummen motverkar social svält

Härliga platser är en bristvara. Bostadsområden planeras ofta utifrån andra prioriteringar än att människor ska trivas där. Men otrivsel har ett pris. Dags att diskutera hur vi ska skapa miljöer med plats för trygga, spontana vardagliga möten – tillvarons viktiga små mellanrum som får oss att må bra.

I Svenska Dagbladet den 1 februari läste jag att var tredje kvinna över 85 år i Sverige äter antidepressiva – trots biverkningar och trots att det finns svagt stöd i forskningen för att antidepressiva medel fungerar för äldre.  Jag menar att det är ett tecken på en allvarlig brist i samhället – en brist på levande mellanrum, platser för otvungna möten.

Piller är billigt. Många äldre är deprimerade, men inom vården finns sällan tid eller förmåga att hjälpa åldringar som tappat gnistan att må bättre. Och det är kanske inte mer resurser till vården som skulle lösa hela problemet.

I artikeln intervjuas 93-åriga Ulla-Britt som blev änka vid 80 års ålder, och som övertalades att ta medicin för att sluta gråta.

Vem har tid att sitta och trösta en gråtande 80-åring?

Förr fanns kyrkan som en resurs i de lägena – och man såg det som en naturlig sak att begråta sin man efter ett långt äktenskap.

Ulla-Britt tyckte heller inte att det var konstigt att gråta:

– Jag var ledsen men inte deprimerad, och ville egentligen inte börja ta piller, säger hon.

Först blev det ett om dagen. Nu har dosen ökat till fyra. Annars blir hon orolig.

Samtalsterapi erbjöds inte, och kanske Ulla-Britt såg sig som en modern sekulär person som inte naturligen vänder sig till kyrkan.

Mer vård eller härligare platser?

Kanske borde man titta lite närmare på hur det ser ut runt omkring människor – både äldre och yngre. Vilka förutsättningar finns att röra sig fritt, att möta andra människor, att stimuleras, att uppleva skönhet och annat som är bra för människans psykiska välmående.

På många platser har man byggt in ensamhet.

En misskött plats som inte känns trygg. Nora Torg, Danderyd

Torftiga, otrygga utemiljöer, trånga trapphus och trist utsikt är inte ägnade att liva sinnena. Det gäller i hög grad för äldre men också barn och tonåringar. Ja även människor i det vi kallar aktiv ålder far illa i brist på trygga, vackra mellanrum i vardagen.

Tegnérlunden, Stockholm. Här får sinnet både ro och stimulans. Fin plats att mötas eller bara kontemplera eller titta på barnen som leker. Ett mellanrum i vardagen.

Det har blivit extra tydligt i pandemitider när mellanrummen blivit än färre:

Restaurangerna går på sparlåga.

Biblioteket lämnar ut beställda böcker vid porten.

Seniorträffen är stängd.

Gudstjänsterna är digitala.

Så många som möjligt jobbar hemma.

Äldre anmodas att isolera sig, så en del har knappast vågat gå utanför dörren.

Ja,ja det gäller att anpassa sig till  pandemitidens tuffa villkor:

Träffa inte barn och barnbarn!

Lär dig handla på nätet!

Acceptera att killarna och tjejerna från hemtjänsten är klädda i rymddräkter!

Det är tydligt att vi behöver skapa fler platser där människor på ett naturligt sätt kan möta varandra, i ögonhöjd och över generationsgränser, men också med smittsäker distans.

Parken, torget, biblioteket, butiken, en brygga vid strandpromenaden, utsiktsplatsen, fiket, kyrkan, självklart, men också den privata trädgården med utsikt över förortsgatan.

En vacker plats att träffas på. Vid dansbanan på Norra Djurgården, Stockholm.
Tillvarons mellanrum…

Annika Brommesson är arkitekt med inriktning på neuroarkitektur. Det innebär att hon är specialiserad på att utforma miljöer där människor i alla åldrar trivs och känner ett välbefinnande.

Hon betonar betydelsen av mellanrummen i tillvaron. Mellanrummen mellan husen där en stor del av stadens liv utspelar sig, men också platser där man befinner sig mellan hemmet och jobb/skola. Fotbollsplan, butiken, parken, baren, gymmet.

– The third place har stor betydelse i människors liv. Där har man kontakt med en massa människor som man inte direkt känner, men som ändå ger känsla av gemenskap och identitet – vi som gillar den här platsen. Det kan vara damen med rottweilern vi möter varje dag – eller en turist. Man kan välja att interagera med människorna eller bara notera att de är där, men dessa lätta kontakter förstärker hemkänslan, inte minst för den som är gammal och skör, förklarar hon.

Stadens fasader erbjuder gott om tittgodis. Coronasäker arkitekturvandring på Östermalm i november 2020.

När man planerar eller förändrar en plats bör man alltså tänka mycket skarpt på hur människor rör sig på platsen, och om det går att hålla en lagom distans och ändå bryta känslan av ensamhet.

– De enkla otvungna kontakterna i trapphuset eller över häcken ger trygghet och mening åt vardagen. Men i dessa tider när vi helst inte ska träffa andra än våra närmaste har många hamnat i ett läge av social svält, säger hon.

Kreativt i pandemitider. Det lilla torget utanför äldreboendet användes för dansuppvisning. Oktober 2020.
Trädgården triggar må-bra-hormon

 En trädgård kan motverka den stora ensamheten.

Annika Brommesson genomförde för några år sedan en studie på en grupp ensamstående äldre damer som alla bodde i hus med en liten trädgård. De var trots hög ålder, vid intervjutillfället mellan dryga 80 och ungefär 90 år, påfallande vitala.

– En trädgård ger möjlighet att vara utomhus och få frisk luft, viket är bra för andning och cirkulation. Trädgården erbjuder också skönhetsupplevelser, spirande blommor, lövsprickning, höstlöv och gnistrande vinterdagar att njuta inifrån huset. Att sköta trädgården med vattning och ogräsrensning ger också motion. Allt detta triggar kroppens må-bra-hormoner och sänker smärttrösklar, säger Annika Brommesson.

Hon såg också att trädgården underlättade kontakter. Kvinnorna bytte några ord med förbipasserande, anlitade hjälp för tyngre sysslor och var också synliga för omgivningen – de fick en tydlig identitet.

En täppa i Tanto, Södermalm, Stockholm glädjer alla som går förbi.

Hon menar att äldreboenden borde byggas med trädgårdar, inomhus och utomhus. Det skulle öka livskvaliteten.

–Att kunna sitta ute på en gård under ett träd, se blommande rabatter, känna dofter av löv och jord, och höra vindens sus skärper sinnena, och de kognitiva förmågorna bibehålls bättre. Att ha utsikt över ett livfullt torg eller en park där många människor rör sig kan också ge en känsla av tillhörighet, säger hon.

Karantän gör mig mer uppmärksam på närmiljön

Varför trivs vi här? Vilka kvaliteter behövs för att en plats ska bli skön att vistas på? Det var temat för ett lunchmöte med nätverket 100 procent i början på året.

Den inbjudna talaren, Annika Brommesson, som är neuroarkitekt har forskat länge i ämnet, det som på engelska kallas ”placemaking” men som vi på svenska inte har något bra ord för. ”Platsskapande” låter väl tungt.

I dessa tider då väldigt många av oss är hänvisade till hemmet och dess absoluta närhet får platsen en allt större betydelse. Platser är just nu inte något man passerar, springer förbi på väg mot något bättre. Utsikten från köket där man står och lagar sin lunch äter sig in i medvetandet, påverkar humöret och kreativiteten.

Stämningen vid det lokala torget där ortens alla hemarbetande handlar mat och hämtluncher betyder ännu mer när det inte finns arbetskamrater omkring en.

Det är ännu viktigare att det finns mötesplatser där människor kan växla några ord, lite på distans, men det är betydelsefullt för välmåendet.

Mänsklig skala. Rinkeby Torg från början byggt för att människor ska trivas. Tyvärr är det inte genomfört i hela stadsdelen.

Är torget en vänlig plats för möten eller är det ett blåshål där sura människor kurar utan att orka se varandra i ögonen?

Det beror på hur det är byggt.

Det finns platser som alltid känns blåsiga, där husen är placerade så att de förstärker vind och där det inte finns växtlighet som skyddar. Ödsliga parkeringsytor. Negligerade parksnuttar som bara ser ut som en bit överbliven mark mellan husen. Ställen där det ena inte verkar hänga samman med det andra. Råddigt.

Kom förbi staden där jag bodde en tid i ungdomen. De sammanhang som fanns förr verkar ha slagits sönder. Obegriplig plats.

Det finns platser som känns vänliga, även om det råkar vara snöglopp. Träd som skyddar, hus med karaktär. Fina fasader, intressanta portar. Detaljer i ögonhöjd. Utblickar.

Trots vädret -en vänlig plats

Och med möjlighet till vardagliga möten.

Parkbänkar i skyddade lägen, fik med bra utsikt över omgivningen, promenadstråk där vovvarna får nosa på varann och hussar och mattar byter några ord.

Kyrkan som landmärke och identitetsskapare. Klockklangen som mäter ut tiden.

Någon som tvivlar på vad man kan göra här? Köp en blomma eller bara njut av prakten!

Covid19-epidemin tvingar många av oss att sakta ner och öppna sinnena.

Det är en läskig tid. Vad kommer att hända om detta fortgår några månader till?

Konkurser, privatekonomier i kras… och dessutom att behöva bli varse bristen på skönhet i vardagsmiljön.

Jag tror inte att världen kommer att återgå helt till det vanliga efter Coronakrisen. Många arbetsgivare kommer att finna det praktiskt och ekonomiskt att låta medarbetare jobba hemma i högre utsträckning. Minska dyra centrala kontorsytor och ses på kontoret när det behövs. När fler har lärt sig tekniken att hålla videomöten kommer företagen fundera ett varv till innan de beslutar sig för att låta medarbetare resa iväg för att ses. Resebudgetar kapas.

Det ställer högre krav på hemmiljöerna och det lokala näringslivet. Möjligheterna att skapa avskilda arbetsplatser hemma behöver öka och ja, skattesystemet behöver läggas om så att avdrag kan göras mot inkomst av tjänst.

På Ambientemässan i Frankfurt hittade jag detta lilla skrivbordsbås. Perfekt för den som vill jobba avskilt hemma.

Men vi kommer att längta efter att ses efter veckor eller månader av påtvingad isolering.

De verksamheter som överlevt – krogar, barer, butiker, teatrar, biografer borde få ett uppsving.

Men kommer städerna att vara fulla av tomma butikslokaler och övergivna kontor, bommade caféer? Kommer stadskärnan att tappa attraktivitet och ytterområdena leva upp när de dyra A-lägeshyrorna knäckte verksamheter utan muskler att förhandla ner hyrorna i tid? Kommer en del platser släckas ner för att en oresonlig fastighetsägare inte kunde gå med på hyresnedsättning för butiker och näringsställen?Tanken svindlar.

Biblioteket i Bonniers Konsthall inspirerar. Kontakt med staden, tillgängligt ändå avskilt.

Hursomhelst är det dags att öppna ögonen och ta in det vi ser:

Det fula och felbyggda gör oss ännu mer sorgsna när vi är hänvisade till att stanna upp och vara på en plats. Det vänliga och väl utformade ger kraft och kreativitet. Där det finns plats för små möten, vänliga och uppmuntrande ord, lä för vinden, något intressant att titta på och en närhet till helande och läkande natur.

Bara en liten park på Manhattan…

Vad Coronakrisen kan lära oss är att ifrågasätta det storskaliga, de långa försörjningskedjorna, just-in-time-tänket och vardagsmiljöer utan själ, skapade utan hjärta.

Det är dags att bejaka våra behov av skönhet och behagliga, funktionella närmiljöer.

Annika Brommesson är tydlig: Platser där människor trivs är begripliga. De har ett sammanhang. De behöver inte vara perfekta eller minutiöst välhållna, men det ska vara lätt att förstå var man är och vart man ska gå.

Till sist är det så att de platser där människor trivs får ett högre värde. Eftertanke i byggprocesserna betalar sig många gånger om.  

Vi kommer från savannen

Det är savann-tema på mycket av det jag gör just nu. Savannen är människans ursprungsmiljö, men den är också hotad. Kanske för att vi människor inte erkänner och har respekt för vårt ursprung.

Jag gjorde nyligen en intervju med en neuroarkitekt. Varje människa jag nämner det ordet för svarar med ett förvånat va? vad är det?

Annika Brommesson är en pionjär på området i Sverige. Hon har i många år studerat vad det är som gör att människor mår bra i vissa miljöer och o-trivs i andra. Svaren hittat hon i människans ursprung:

– Vi är savannmänniskor, våra hjärnor har inte förändrats nämnvärt på 40 000 år, säger hon

Jo. visst kan vi mycket mer nu – vi har skriftspråk, kan bygga komplicerade maskiner, har utvecklat sätt att kommunicera på långa avstånd.

Men grundläggande behov är desamma: för att en plats ska kännas trivsam behöver den erbjuda överblick , skydd, identitet och gemenskap. Det ska finnas en balans mellan stimulans och trygghet så att man vågar utforska platsen och lära sig något nytt.

Hus som objekt

Men arkitekter, byggherrar, politiker och samhällsplanerare har genom historien ofta bortsett från människans basala behov.

Enorm fasad, grå, sjukhusentré och en liten trädusling i förgrunden med lite blommor kring.
Inte så välkomnande. Foto Annika Brommesson

Hus blir objekt som ska manifestera makt, rikedom, modernitet, rationalitet, eller något annat storslaget. De är inte byggda främst för att vara behagliga att bo och verka i. Neuroarkitekter är experter på hur miljöer ska byggas och omdanas så att de blir trygga och trivsamma platser där människor vill vara. Många ställen är i dag ödsliga och kusliga, byggda mer för bilar än för människor.

intervjun är publicerad på Gazzine: https://www.gazzine.com/arkitekten-som-satter-manniskan-i-centrum/

Cafémiljö, kvinnor som fikar, fönster med utsikt över torg, gata med gammeldags fasader.
Lugn men ändå stimulerande är övervåningen på Café Nord i Köpenhamn. Utanför breder Ströget löftesrikt ut sig. Samma trygga känsla som att stå på en höjd och blicka ut över savannen…
Foto: Dagmar Forne

Afrikas största tillgång

Ja det är förstås savannen med alla sina vilda djur.

Djurlivet hotas när människorna i regionen är för fattiga och förstör naturen genom att bränna skogen för att odla i askan, eller genom att hugga ner skog för att tillverka kol. Då förstörs djurens naturliga miljöer. Om människorna därtill skjuter av djuren för att äta dem, blir landskapet än ödsligare.

Savann, berg i bakgrunden, stor och liten noshörning betar.
Noshörningar i sitt naturliga habitat Foto: Peace Parks Foundation

Men också stora industriella projekt, vägbyggen, industriellt skogsbruk, fabriksbyggen, dammbyggen där människor med finansiella muskler förändrar landskapet och hotar djurlivet.

Jag har i dagarna träffat företrädare för organisationen Peace Parks Foundation som verkar i södra Afrika. Organisationen startades 1997 av WWF-grundaren Prins Bernhard av Nederländerna, Nelson Mandela, Sydafrikas dåvarande president och den sydafrikanske affärsmannen Anton Rupert.

Fredsparker

Numera finns det tio så kallade TFCA:s, Transfrontier Conservation Areas, Fredsparker. De ligger alla över minst två landsgränser.

Senior Chief Inyambo Yeta, som är hövding över Sisheke hövdingadöme I Zambia förklarar poängen med att Peace Parks ligger över landsgränser:  

–Djuren rör sig naturligt över gränserna och länderna har därför ett gemensamt ansvar för att bevara djurlivet. Ibland utgörs gränsen av en flod, och då måste man på bägge sidor komma överens om hur floden ska nyttjas – exempelvis för fiske, bevattning och transporter, säger han.

Den största fredaparken är Kavango-Zambezi TFCA som sträcker sig över gränserna till både Botswana Namibia, Angola, Zambia och Zimbabwe, över ett område lika stort som Sverige.

Turismen bevarar djurlivet

Det är mångas dröm att någon gång i livet få se lejon, antiloper, elefanter, noshörningar, zebror, giraffer, leoparder, bufflar och andra djur i det vilda. Turismen är en viktig inkomstkälla för många länder i Afrika, och faktiskt nödvändig för att bevara djurlivet.
– Turism kan ge mängder av jobb när det görs på rätt sätt, säger Kathy Bergs, utvecklingschef på Peace Parks Foundation – men hon menar också att turismen är ett tveeggat svärd:

– Det kan göras storskaligt, så att intäkterna går till ägare i andra länder, eller småskaligt, så att det blir ett lyft för byar och och familjer.

Peace Parks Foundation har utbildningsprogram för kvinnor som vill öppna Guest Houses och restauranger. De utbildar också främst män men även några kvinnor till parkvakter och de har också ett stödprogram för jordbrukare där de lär ut bättre metoder så skördarna ökar.

Alla åtgärder Peace Parks vidtar hindrar ökenutbredning och gynnar därmed klimatet. Men för att satsningarna ska bli bärkraftiga krävs det intäkter från turism.

– Att välja bort flygresor för att rädda klimatet är ett för enkelt sätt att se på klimatfrågan, säger Tina Sayed Nestius, som driver resebyrån Afrikakompaniet.

Men hon avråder från att ta inrikesflyg för att spara tid på Afrikaresan.

– Det är bättre att röra sig genom landskapet. Ta tåget eller åk bil och upplev allt det vackra, säger hon.

Det passar savannmänniskan bättre.