Karantän gör mig mer uppmärksam på närmiljön

Varför trivs vi här? Vilka kvaliteter behövs för att en plats ska bli skön att vistas på? Det var temat för ett lunchmöte med nätverket 100 procent i början på året.

Den inbjudna talaren, Annika Brommesson, som är neuroarkitekt har forskat länge i ämnet, det som på engelska kallas ”placemaking” men som vi på svenska inte har något bra ord för. ”Platsskapande” låter väl tungt.

I dessa tider då väldigt många av oss är hänvisade till hemmet och dess absoluta närhet får platsen en allt större betydelse. Platser är just nu inte något man passerar, springer förbi på väg mot något bättre. Utsikten från köket där man står och lagar sin lunch äter sig in i medvetandet, påverkar humöret och kreativiteten.

Stämningen vid det lokala torget där ortens alla hemarbetande handlar mat och hämtluncher betyder ännu mer när det inte finns arbetskamrater omkring en.

Det är ännu viktigare att det finns mötesplatser där människor kan växla några ord, lite på distans, men det är betydelsefullt för välmåendet.

Mänsklig skala. Rinkeby Torg från början byggt för att människor ska trivas. Tyvärr är det inte genomfört i hela stadsdelen.

Är torget en vänlig plats för möten eller är det ett blåshål där sura människor kurar utan att orka se varandra i ögonen?

Det beror på hur det är byggt.

Det finns platser som alltid känns blåsiga, där husen är placerade så att de förstärker vind och där det inte finns växtlighet som skyddar. Ödsliga parkeringsytor. Negligerade parksnuttar som bara ser ut som en bit överbliven mark mellan husen. Ställen där det ena inte verkar hänga samman med det andra. Råddigt.

Kom förbi staden där jag bodde en tid i ungdomen. De sammanhang som fanns förr verkar ha slagits sönder. Obegriplig plats.

Det finns platser som känns vänliga, även om det råkar vara snöglopp. Träd som skyddar, hus med karaktär. Fina fasader, intressanta portar. Detaljer i ögonhöjd. Utblickar.

Trots vädret -en vänlig plats

Och med möjlighet till vardagliga möten.

Parkbänkar i skyddade lägen, fik med bra utsikt över omgivningen, promenadstråk där vovvarna får nosa på varann och hussar och mattar byter några ord.

Kyrkan som landmärke och identitetsskapare. Klockklangen som mäter ut tiden.

Någon som tvivlar på vad man kan göra här? Köp en blomma eller bara njut av prakten!

Covid19-epidemin tvingar många av oss att sakta ner och öppna sinnena.

Det är en läskig tid. Vad kommer att hända om detta fortgår några månader till?

Konkurser, privatekonomier i kras… och dessutom att behöva bli varse bristen på skönhet i vardagsmiljön.

Jag tror inte att världen kommer att återgå helt till det vanliga efter Coronakrisen. Många arbetsgivare kommer att finna det praktiskt och ekonomiskt att låta medarbetare jobba hemma i högre utsträckning. Minska dyra centrala kontorsytor och ses på kontoret när det behövs. När fler har lärt sig tekniken att hålla videomöten kommer företagen fundera ett varv till innan de beslutar sig för att låta medarbetare resa iväg för att ses. Resebudgetar kapas.

Det ställer högre krav på hemmiljöerna och det lokala näringslivet. Möjligheterna att skapa avskilda arbetsplatser hemma behöver öka och ja, skattesystemet behöver läggas om så att avdrag kan göras mot inkomst av tjänst.

På Ambientemässan i Frankfurt hittade jag detta lilla skrivbordsbås. Perfekt för den som vill jobba avskilt hemma.

Men vi kommer att längta efter att ses efter veckor eller månader av påtvingad isolering.

De verksamheter som överlevt – krogar, barer, butiker, teatrar, biografer borde få ett uppsving.

Men kommer städerna att vara fulla av tomma butikslokaler och övergivna kontor, bommade caféer? Kommer stadskärnan att tappa attraktivitet och ytterområdena leva upp när de dyra A-lägeshyrorna knäckte verksamheter utan muskler att förhandla ner hyrorna i tid? Kommer en del platser släckas ner för att en oresonlig fastighetsägare inte kunde gå med på hyresnedsättning för butiker och näringsställen?Tanken svindlar.

Biblioteket i Bonniers Konsthall inspirerar. Kontakt med staden, tillgängligt ändå avskilt.

Hursomhelst är det dags att öppna ögonen och ta in det vi ser:

Det fula och felbyggda gör oss ännu mer sorgsna när vi är hänvisade till att stanna upp och vara på en plats. Det vänliga och väl utformade ger kraft och kreativitet. Där det finns plats för små möten, vänliga och uppmuntrande ord, lä för vinden, något intressant att titta på och en närhet till helande och läkande natur.

Bara en liten park på Manhattan…

Vad Coronakrisen kan lära oss är att ifrågasätta det storskaliga, de långa försörjningskedjorna, just-in-time-tänket och vardagsmiljöer utan själ, skapade utan hjärta.

Det är dags att bejaka våra behov av skönhet och behagliga, funktionella närmiljöer.

Annika Brommesson är tydlig: Platser där människor trivs är begripliga. De har ett sammanhang. De behöver inte vara perfekta eller minutiöst välhållna, men det ska vara lätt att förstå var man är och vart man ska gå.

Till sist är det så att de platser där människor trivs får ett högre värde. Eftertanke i byggprocesserna betalar sig många gånger om.  

Vi kommer från savannen

Det är savann-tema på mycket av det jag gör just nu. Savannen är människans ursprungsmiljö, men den är också hotad. Kanske för att vi människor inte erkänner och har respekt för vårt ursprung.

Jag gjorde nyligen en intervju med en neuroarkitekt. Varje människa jag nämner det ordet för svarar med ett förvånat va? vad är det?

Annika Brommesson är en pionjär på området i Sverige. Hon har i många år studerat vad det är som gör att människor mår bra i vissa miljöer och o-trivs i andra. Svaren hittat hon i människans ursprung:

– Vi är savannmänniskor, våra hjärnor har inte förändrats nämnvärt på 40 000 år, säger hon

Jo. visst kan vi mycket mer nu – vi har skriftspråk, kan bygga komplicerade maskiner, har utvecklat sätt att kommunicera på långa avstånd.

Men grundläggande behov är desamma: för att en plats ska kännas trivsam behöver den erbjuda överblick , skydd, identitet och gemenskap. Det ska finnas en balans mellan stimulans och trygghet så att man vågar utforska platsen och lära sig något nytt.

Hus som objekt

Men arkitekter, byggherrar, politiker och samhällsplanerare har genom historien ofta bortsett från människans basala behov.

Enorm fasad, grå, sjukhusentré och en liten trädusling i förgrunden med lite blommor kring.
Inte så välkomnande. Foto Annika Brommesson

Hus blir objekt som ska manifestera makt, rikedom, modernitet, rationalitet, eller något annat storslaget. De är inte byggda främst för att vara behagliga att bo och verka i. Neuroarkitekter är experter på hur miljöer ska byggas och omdanas så att de blir trygga och trivsamma platser där människor vill vara. Många ställen är i dag ödsliga och kusliga, byggda mer för bilar än för människor.

intervjun är publicerad på Gazzine: https://www.gazzine.com/arkitekten-som-satter-manniskan-i-centrum/

Cafémiljö, kvinnor som fikar, fönster med utsikt över torg, gata med gammeldags fasader.
Lugn men ändå stimulerande är övervåningen på Café Nord i Köpenhamn. Utanför breder Ströget löftesrikt ut sig. Samma trygga känsla som att stå på en höjd och blicka ut över savannen…
Foto: Dagmar Forne

Afrikas största tillgång

Ja det är förstås savannen med alla sina vilda djur.

Djurlivet hotas när människorna i regionen är för fattiga och förstör naturen genom att bränna skogen för att odla i askan, eller genom att hugga ner skog för att tillverka kol. Då förstörs djurens naturliga miljöer. Om människorna därtill skjuter av djuren för att äta dem, blir landskapet än ödsligare.

Savann, berg i bakgrunden, stor och liten noshörning betar.
Noshörningar i sitt naturliga habitat Foto: Peace Parks Foundation

Men också stora industriella projekt, vägbyggen, industriellt skogsbruk, fabriksbyggen, dammbyggen där människor med finansiella muskler förändrar landskapet och hotar djurlivet.

Jag har i dagarna träffat företrädare för organisationen Peace Parks Foundation som verkar i södra Afrika. Organisationen startades 1997 av WWF-grundaren Prins Bernhard av Nederländerna, Nelson Mandela, Sydafrikas dåvarande president och den sydafrikanske affärsmannen Anton Rupert.

Fredsparker

Numera finns det tio så kallade TFCA:s, Transfrontier Conservation Areas, Fredsparker. De ligger alla över minst två landsgränser.

Senior Chief Inyambo Yeta, som är hövding över Sisheke hövdingadöme I Zambia förklarar poängen med att Peace Parks ligger över landsgränser:  

–Djuren rör sig naturligt över gränserna och länderna har därför ett gemensamt ansvar för att bevara djurlivet. Ibland utgörs gränsen av en flod, och då måste man på bägge sidor komma överens om hur floden ska nyttjas – exempelvis för fiske, bevattning och transporter, säger han.

Den största fredaparken är Kavango-Zambezi TFCA som sträcker sig över gränserna till både Botswana Namibia, Angola, Zambia och Zimbabwe, över ett område lika stort som Sverige.

Turismen bevarar djurlivet

Det är mångas dröm att någon gång i livet få se lejon, antiloper, elefanter, noshörningar, zebror, giraffer, leoparder, bufflar och andra djur i det vilda. Turismen är en viktig inkomstkälla för många länder i Afrika, och faktiskt nödvändig för att bevara djurlivet.
– Turism kan ge mängder av jobb när det görs på rätt sätt, säger Kathy Bergs, utvecklingschef på Peace Parks Foundation – men hon menar också att turismen är ett tveeggat svärd:

– Det kan göras storskaligt, så att intäkterna går till ägare i andra länder, eller småskaligt, så att det blir ett lyft för byar och och familjer.

Peace Parks Foundation har utbildningsprogram för kvinnor som vill öppna Guest Houses och restauranger. De utbildar också främst män men även några kvinnor till parkvakter och de har också ett stödprogram för jordbrukare där de lär ut bättre metoder så skördarna ökar.

Alla åtgärder Peace Parks vidtar hindrar ökenutbredning och gynnar därmed klimatet. Men för att satsningarna ska bli bärkraftiga krävs det intäkter från turism.

– Att välja bort flygresor för att rädda klimatet är ett för enkelt sätt att se på klimatfrågan, säger Tina Sayed Nestius, som driver resebyrån Afrikakompaniet.

Men hon avråder från att ta inrikesflyg för att spara tid på Afrikaresan.

– Det är bättre att röra sig genom landskapet. Ta tåget eller åk bil och upplev allt det vackra, säger hon.

Det passar savannmänniskan bättre.