En kultur av bortförklaringar måste brytas

Moussa på Rapatac i Sandviken omgiven av barn n

Hur kommer det sig att så många barn i Sverige misslyckas i skolan? Svaret är att vuxenvärlden tillåter det. Man skyller på utanförskap, resursbrist, obehöriga lärare, droger, hederskultur… energin läggs på att hitta förklaringar i stället för lösningar.

Det finns möjligheter att hjälpa barn till en fungerande skolgång även om de har flera faktorer emot sig – men det kräver mod, engagemang, långsiktighet och samarbete. Bristvaror i det offentliga Sverige.

Var i Sandviken i början på december. En industristad, byggd kring högteknologiska storföretaget Sandvik. Jobben på Sandvik är i dag kvalificerade, men traditionellt började man på bruket efter folkskolan och arbetade sig upp. Utbildningsnivån i Sandviken är fortfarande låg, endast 16 procent av invånarna har högskoleutbildning – vilket är en bra bit under rikssnittet.

Sandviken har tagit emot många utomeuropeiska invandrare genom åren.

Centrum är litet. En sommardag 2019 promenerade jag Hyttgatan fram bland barn som cyklade fram och tillbaka och unga vuxna som skrek fula ord till varandra. Stämningen låg och vägde mellan håglös och hotfull.

I Sandviken ser det inte ut att finnas så mycket att göra.

Vid mitt besök denna vecka låg gatorna öde, lite isiga, täckta av tunt snötäcke, belysta av blek decembersol.

Drömlandets baksida

Jag hade stämt träff med Moussa N’Diaye på Rapatac, och Henning och Lena Eneström från Albert och Anna Göranssons Minne – en av de Göranssonska stiftelserna. Även om Sandviken ser lite tråkigt ut på ytan finns det en gammal kultur av omhändertagande. Ättlingar till Sandviks grundare Göran Fredrik Göransson har skapat flera stiftelser som delar ut pengar till barn och ungdomsarbete.

I dag, när många kommuner i Sverige har svårt att uppfylla sina basala åtaganden, är stiftelser mer betydelsefulla än någonsin.

I år har de Göranssonska stiftelserna tillsammans med Sandvik investerat i Aktivitetshuset Rapatac, som öppnade i september. Där får barn och unga från 10 års ålder läxhjälp, aktiviteter och en trygg plats att träffa sina vänner.

Moussa N’Diaye är en storväxt senegales som kom till Sverige som 20-årig baskettränare 1991.

–För mig var Sverige drömlandet – rikt, fredligt, välmående. Jag trodde att alla svenskar måste vara genier eftersom Sverige var världens bästa land.

Han märkte snart att det inte riktigt stämde:

Sverige är dåligt på att ta hand om alla barn som inte är exemplariska.

Som baskettränare lägger han märke till att barn som har problem i skolan fungerar alldeles utmärkt på och utanför planen. Han ser vänliga, uppmärksamma glada barn där lärare ser bråkstakar utan vilja att lära.

En pollett trillar ner när han själv börjar jobba som resursperson i en skola i Gävle.

– Kollegiet byggde gemenskap kring fikapauserna. De hade ett rullande schema där varje medarbetare skulle fixa kaffe och hembakt i tur och ordning. Det blev 1-2 gånger per termin för var och en. Jag glömde min fikadag och fick tokrusa till Ica. Kollegorna surade över att bullarna inte vara hembakta, berättar han.

Men i stället för att skämmas började Moussa N’Diaye att ifrågasätta hela grejen. Han nöjde sig inte med ”Så här gör vi i Sverige” utan föreslog att lärarna i stället för att investera 5 timmar per år i tävlingen ”Bästa hembagare” skulle använda 5 timmar till att ge läxhjälp i biblioteket. Det var ju många barn från studieovana hem. Man kunde inte längre räkna med att föräldrar skulle hjälpa barnen med läxorna när 60-70 procent av utvecklingssamtalen gjordes med tolk.

Lärarna blev inte entusiastiska över förslaget.

–Där och då började idén om Rapatac gro, säger han.

Utvecklad pedagogik

Han ville skapa ett aktivitetshus, inte en ungdomsgård. Barnen skulle gå dit för att få hjälp med läxor och lära sig nya saker på ett lekfullt sätt. Han försökte på många sätt att få intressenter att nappa. Den första projektplanen lades fram 2004. 2012 öppnade Rapatac i Gävle, med stöd och finansiering av Billerud/Korsnäs.

Så det var med åtta års erfarenhet han startade Rapatac i Sandviken i september 2019. Han vet att modellen fungerar. I dag finns det en utvecklad Rapatac-pedagogik, dokumenterad i boken Vägen till 100 procent.

Så vad går den ut på?

Rapatac har en vision att alla barn ska klara skolans kunskapsmål.

För att det ska fungera måste man bygga ett hållbart alternativ för socialt utsatta barn.

  • Rapatac bygger på sju ledord:
  • Respekt
  • Ansvarstagande
  • Relation
  • Engagemang
  • Tillit
  • Gemenskap
  • Attraktion

När den första terminen snart är till ända börjar Rapatac i Sandviken fungera som tänkt. 700 barn är inskrivna, omkring 15 vuxna är anställda, ett antal volontärer är med och hjälper till. Barn och vuxna har lärt sig vilka regler som gäller. Det är inte tillåtet att tugga tuggummi, snusa, äta godis och använda ett fult språk. Alla hälsar när de kommer, tar av sig ytterkläder och skor. Alla barn ska läsa i en bok i tjugo minuter innan de får göra något annat.

Men det tar tid att få alla vuxna och barn att förstå vad Rapatac egentligen går ut på.

Lena Eneström kallar det en kulturrevolution.

– Vi vill helt ändra attityderna. Vi måste sluta att acceptera respektlösa beteenden och i stället våga säga ifrån och stoppa sådant som inte är trevligt. Men det ska inte bara gälla här i huset. Tanken är att det ska sprida sig till skola och idrottsföreningar – att samma regler ska gälla överallt där barnen vistas under överinseende av vuxna. Vi behöver också involvera föräldrarna, säger hon.

Moussa berättar att han denna första termin ägnat lika mycket energi åt att lära upp de vuxna som åt barnen.

Han menar att de vuxna måste lära sig att inte titta bort och släta över dåliga beteenden. Man måste orka se och reagera, men på rätt sätt. Att döma och bestraffa är inte rätt väg. Ett barn som är rastlöst kanske stör sina kompisar när de gör läxorna. Då är det kanske klokt att ta med det barnet ut och spela fotboll en stund, så kan det gå lättare att koncentrera sig sedan.

Förståelse är en sak.

Bortförklaringar en annan.

Jag är på Rapatac i Sandviken ända till kvällen. Träffar massor av barn. Det är måndag och omkring 200 barn och tonåringar kommer till huset. Moussa N’Diaye är överallt tycks det – lyssnande, närvarande, ständigt tillgänglig för barnen även om han sitter i möte. Beredd att gripa in.

Han berättar att han varit i Sandviken nästan varje dag under hösten.

Rapatac i Gävle fungerar väl utan att han behöver vara där hela tiden, men Sandviken kräver att han är där.

Drömmen är att kunna sätta konceptet så väl att det inte kräver hans personliga närvaro i varje stund.

Att konceptet ska vara skalbart.

I boken som kom ut 2016 finns konceptet väl beskrivet, men det behövs också många människor som lever efter idéerna utan att behöva titta i en manual eller fråga Moussa varje dag.

För då skulle det fungera att starta många fler Rapatac i Sverige.

Författare: Dagmar Forne

Dagmar Forne, journalist med mångårig erfarenhet och djupa kunskaper om handel.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *