Karantän gör mig mer uppmärksam på närmiljön

Varför trivs vi här? Vilka kvaliteter behövs för att en plats ska bli skön att vistas på? Det var temat för ett lunchmöte med nätverket 100 procent i början på året.

Den inbjudna talaren, Annika Brommesson, som är neuroarkitekt har forskat länge i ämnet, det som på engelska kallas ”placemaking” men som vi på svenska inte har något bra ord för. ”Platsskapande” låter väl tungt.

I dessa tider då väldigt många av oss är hänvisade till hemmet och dess absoluta närhet får platsen en allt större betydelse. Platser är just nu inte något man passerar, springer förbi på väg mot något bättre. Utsikten från köket där man står och lagar sin lunch äter sig in i medvetandet, påverkar humöret och kreativiteten.

Stämningen vid det lokala torget där ortens alla hemarbetande handlar mat och hämtluncher betyder ännu mer när det inte finns arbetskamrater omkring en.

Det är ännu viktigare att det finns mötesplatser där människor kan växla några ord, lite på distans, men det är betydelsefullt för välmåendet.

Mänsklig skala. Rinkeby Torg från början byggt för att människor ska trivas. Tyvärr är det inte genomfört i hela stadsdelen.

Är torget en vänlig plats för möten eller är det ett blåshål där sura människor kurar utan att orka se varandra i ögonen?

Det beror på hur det är byggt.

Det finns platser som alltid känns blåsiga, där husen är placerade så att de förstärker vind och där det inte finns växtlighet som skyddar. Ödsliga parkeringsytor. Negligerade parksnuttar som bara ser ut som en bit överbliven mark mellan husen. Ställen där det ena inte verkar hänga samman med det andra. Råddigt.

Kom förbi staden där jag bodde en tid i ungdomen. De sammanhang som fanns förr verkar ha slagits sönder. Obegriplig plats.

Det finns platser som känns vänliga, även om det råkar vara snöglopp. Träd som skyddar, hus med karaktär. Fina fasader, intressanta portar. Detaljer i ögonhöjd. Utblickar.

Trots vädret -en vänlig plats

Och med möjlighet till vardagliga möten.

Parkbänkar i skyddade lägen, fik med bra utsikt över omgivningen, promenadstråk där vovvarna får nosa på varann och hussar och mattar byter några ord.

Kyrkan som landmärke och identitetsskapare. Klockklangen som mäter ut tiden.

Någon som tvivlar på vad man kan göra här? Köp en blomma eller bara njut av prakten!

Covid19-epidemin tvingar många av oss att sakta ner och öppna sinnena.

Det är en läskig tid. Vad kommer att hända om detta fortgår några månader till?

Konkurser, privatekonomier i kras… och dessutom att behöva bli varse bristen på skönhet i vardagsmiljön.

Jag tror inte att världen kommer att återgå helt till det vanliga efter Coronakrisen. Många arbetsgivare kommer att finna det praktiskt och ekonomiskt att låta medarbetare jobba hemma i högre utsträckning. Minska dyra centrala kontorsytor och ses på kontoret när det behövs. När fler har lärt sig tekniken att hålla videomöten kommer företagen fundera ett varv till innan de beslutar sig för att låta medarbetare resa iväg för att ses. Resebudgetar kapas.

Det ställer högre krav på hemmiljöerna och det lokala näringslivet. Möjligheterna att skapa avskilda arbetsplatser hemma behöver öka och ja, skattesystemet behöver läggas om så att avdrag kan göras mot inkomst av tjänst.

På Ambientemässan i Frankfurt hittade jag detta lilla skrivbordsbås. Perfekt för den som vill jobba avskilt hemma.

Men vi kommer att längta efter att ses efter veckor eller månader av påtvingad isolering.

De verksamheter som överlevt – krogar, barer, butiker, teatrar, biografer borde få ett uppsving.

Men kommer städerna att vara fulla av tomma butikslokaler och övergivna kontor, bommade caféer? Kommer stadskärnan att tappa attraktivitet och ytterområdena leva upp när de dyra A-lägeshyrorna knäckte verksamheter utan muskler att förhandla ner hyrorna i tid? Kommer en del platser släckas ner för att en oresonlig fastighetsägare inte kunde gå med på hyresnedsättning för butiker och näringsställen?Tanken svindlar.

Biblioteket i Bonniers Konsthall inspirerar. Kontakt med staden, tillgängligt ändå avskilt.

Hursomhelst är det dags att öppna ögonen och ta in det vi ser:

Det fula och felbyggda gör oss ännu mer sorgsna när vi är hänvisade till att stanna upp och vara på en plats. Det vänliga och väl utformade ger kraft och kreativitet. Där det finns plats för små möten, vänliga och uppmuntrande ord, lä för vinden, något intressant att titta på och en närhet till helande och läkande natur.

Bara en liten park på Manhattan…

Vad Coronakrisen kan lära oss är att ifrågasätta det storskaliga, de långa försörjningskedjorna, just-in-time-tänket och vardagsmiljöer utan själ, skapade utan hjärta.

Det är dags att bejaka våra behov av skönhet och behagliga, funktionella närmiljöer.

Annika Brommesson är tydlig: Platser där människor trivs är begripliga. De har ett sammanhang. De behöver inte vara perfekta eller minutiöst välhållna, men det ska vara lätt att förstå var man är och vart man ska gå.

Till sist är det så att de platser där människor trivs får ett högre värde. Eftertanke i byggprocesserna betalar sig många gånger om.  

Författare: Dagmar Forne

Dagmar Forne, journalist med mångårig erfarenhet och djupa kunskaper om handel.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *